Mobiltelefon

Gaaaah!

Det var nu snart en månad sedan jag beställde min nya mobil från Elgiganten. Detta kunde jag till slut göra efter att först ha fått krångla med att gå till Skatteverket och anmäla att jag "återinvandrat" och sedan sitta och vänta på att det skulle registreras så att jag ens kunde FÖRSÖKA teckna ett abonnemang. När bekräftelsen på återinvandringen äntligen kommit slog Murphy's Law till lite och såg till att den telefon som jag hade bestämt mig för inte längre gick att få tag på i någon butik (eller via internet), så då fick jag börja leta på nytt. Även det tog sin lilla tid, eftersom jag inte ville ta första bästa telefon jag råkade ramla över på internet, och till slut bestämde jag mig så för en Nokia.
Jag letade så vidare efter bästa möjliga pris (jag ville absolut ha Comviq Kompis, på grund av att många vänner samt hela min familj har Tele2-Comviq), tillgänglighet och leveranstid, och såg att den fanns på Elgiganten, med ett abonnemang som passade mig bättre än det som fanns på Tele2s hemsida (lite lägre månadskostnad, men lite längre bindningstid, vilket i slutändan blev precis samma pris). Den stod som tillgänglig hos dem, och jag la in min beställning. På beställningsbekräftelsen stod det att telefonen skulle levereras till mig inom 2-7 dagar (jag antar att de menar arbetsdagar, som de alltid gör), vilket var bättre än det som angetts på Tele2, vilket var 1-2 veckor, så jag var mycket nöjd.
När det så gått en vecka och jag inte hört ett ljud (de skulle nämligen ringa mig för att få personnummer och liknande uppgifter för att kunna utföra en kreditkoll på mig och se om jag skulle få något abonnemang) ringde jag så upp dem för att kolla vad fan som hänt med min beställning. Kundtjänstpersonalen verkar då väldigt ställd och frågar mig om jag lagt in en förhandsbokning av telefonen i fråga, på vilket jag svarar att det har jag absolut inte gjort, eftersom det stod att den skulle finnas i lager hos dem och vara hos mig inom ca en vecka. Stackarn i luren säger då att han inte har mer info, men lovar att han ska kolla upp det och att de ska höra av sig inom några dagar.
När jag hör av dem igen blir jag i princip dumförklarad av en tjej som ringer och menar att "den där telefonen har ju inte kommit ut till våra butiker än, så det var bara en förhandsbeställning". Att jag påpekar att telefonen stod som "finns i lager" och dessutom nämner vilken leveranstid de lovat mig hjälper inte, utan hon tycker att jag är dum i huvudet.
Det här var några veckor sedan, och jag har ringt dem flera gånger och frågat när telefonen skulle komma in, och de har varje gång sagt "i nästa vecka" eller "om några dagar" och lovat att jag ska få den snart, och när inget hänt har jag ringt igen, och igen, och igen.

Och så äntligen! Idag ringde jag för femtioelfte gången och kollade när telefonen skulle komma in, och nu sa den underbare lille pojken i kundtjänst att den har kommit in! Den skulle förmodligen komma iväg med försändelserna redan idag, men senast imorgon (sa han), och han sa att jag helt klart kommer få den innan påskhelgen.
Vore det inte för att telefonen är SOOO pretty så skulle jag ha bett dem köra upp den någonstans för längesedan. Dessvärre vill jag ju verkligen ha den, och den har inte kommit till någon annan butik här i närheten heller, så det har bara varit att vänta.

Men snart verkar det som att jag har den, så då blir det till att förmedla mit nya nummer till alla jag känner :p

Inget att bli upphetsad över...

... bara en liten lista.

Jag insåg precis att jag har en sedan länge innestående (och icke uttalad) utmaning från Malou.


Regler:

Det här är svårare än du tror !
Kopiera dessa rader och radera mina svar.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn, alla svar måste vara riktiga. Hitta inte på ord eller ljug. Om en annan person som börjar på samma bokstav som du har svarat redan får du inte använda samma svar. Du får heller inte skriva samma svar två gånger
Lycka till !

1 Vad heter du?: Carin
2 Ett ord på 4 bokstäver: Cool
3 Flicknamn: Carina, Carola
4 Pojknamn: Carl
5 Yrke: Chefredaktör
6 Färg: Chockrosa
7 Klädesplagg: Cardigan
8 Mat: Crepes
9 Sak i badrummet: Crème
10 Plats/ stad: Cardiff
11 En orsak att vara sen: Chlamydia
12 Något man skriker : Cuntface! (Inte varje dag, kanske, men det händer)
13 Film: Chicago
14 Något man dricker : Champagne
15 Band: Clash, The
16 Djur: Chihuahua
17 Gatunamn: Carlavägen
18 Bil: Cadillac
19 Sång: Can't Stop Loving You
20 Aktivitet med mer än en deltagare: Cykeltävling


Okej, det här var verkligen skitsvårt, men det här skulle nog ha varit ÄNNU svårare om jag hetat Xerxes...

Läraren Arvo

Ja, jag vet att jag inte skrivit på jättelänge. Har inte orkat. Har inte brytt mig.

Snabb uppdatering:
Snart är jag klar med första kursen i ryska.
Franskan går åt helvete.
Jag har fått ett jobb.
Jag har varit i Västerås.

Nog med uppdatering, vidare till det jag tänkte skriva om:

Ikväll, när jag läste en diskussion på ett forum kom jag att tänka på en av mina bästa lärare någonsin. Närmare bestämt på hur han hjälpte mig en gång i slutet av ettan på gymnasiet, genom ett experiment i klassen.

Jag har haft en del riktigt jobbiga perioder (kalla det depressioner om ni vill, jag vet inte vad man ska kalla fanskapet), och en av de jobbigaste var just i början på gymnasiet. Jag gick till kuratorer, skolsystrar, blev skickad till ungdomspsykologer, Valla (Ludvika-folk vet vad jag pratar om: dit går alla "svåra" tonåringar i kommunen och pratar med psykologer om "vad som är fel på dem"), men det tycktes inte hjälpa. Hur som helst så tog jag mig ur skiten till slut, så jag ska inte dra för mycket i det just nu.

Som sagt, den här läraren hjälpte mig väldigt mycket när det var som allra jobbigast, och han gjorde det genom ett psykologiskt experiment i klassen.

När jag och några andra i klassen var sjuka gav han instruktioner till de närvarande att vid nästa lektion skulle ett experiment utföras. Han förklarade för dem vad det dick ut på och vad deras roll i det hela skulle vara. Vi som inte var med under den lektionen fick under inga omständigheter veta något om det, och alla tog detta på allvar då den här läraren var oerhört omtyckt av (nästan) alla i klassen.

Så, nästa lektion inledde han med att rita upp ett horisontalt streck på tavlan. Sedan frågade han alla elever, en efter en, hur långt de trodde att strecket var. Jag var en av de som satt längst bak i klassrummet just då, och var således även en av de sista att bli tillfrågad, så jag fick höra vad alla andra trodde innan det var min tur att yttra mig.
Efter att ha försökt jämföra strecket med lärarens längd, var min tanke att det var runt 60 cm långt. Jag visste också att jag har (eller åtminstone hade :P) ett relativt bra ögonmått, så jag borde därför inte varit helt fel ute, även på det avståndet. Därför blev jag oerhört förvånad, och väldigt irriterad, när de andra svarade att strecket var 98 cm, 105 cm, 92 cm, osv osv. Irritationen övergick efter ett tag i en viss osäkerhet, och när det väl var min tur att svara hade jag lagt på 10 cm på min ursprungliga tanke och svarade att strecket nog var 70 cm långt.
Då förklarade läraren vad experimentet hade gått ut på.
Han hade ju såklart gett resten av klassen instruktioner att säga att strecket var 90-110 cm långt, fast det i själva verket bara var strax över 50. Och han hade utfört det här experimentet för min skull. Han visste att jag mådde väldigt dåligt, och han ville på något vis visa för mig att jag var starkare/modigare/mer självständig än jag själv trodde just då, och han kände på sig att jag skulle vara den enda i klassen som faktiskt "sa emot" de andra. Och faktum är att de andra som varit frånvarande när han gav instruktionerna faktiskt höll med resten av klassen om att strecket var 90-110 cm långt.

Det låter väldigt fånigt när jag skriver om det, känner jag, men just där och då betydde det jättemycket. Dels för att jag hade bevisat för mig själv att jag vågade tro på mig själv tillräckligt mycket för att inte vika mig för majoriteten (även om jag gav efter 10 cm), men allra mest för att han hade gjort så klart att han trodde på mig.

Nu var det väl inte bara tack vare ett experiment som jag började må bättre, men jag känner att det var ett viktigt steg på vägen. Ett tecken på hur viktigt det faktiskt var för mig är väl att jag fortfarande kommer ihåg händelsen så tydligt, trots att det är över fem år sedan det hände.

Dreams can come true?

Det verkar som att min dröm-man finns. Tydligen heter han Richard och är room mate med min kära Sis i St Andrews.
Lång, smart, skotte (dreglar vid bara tanken på skotsk accent), tydligen en väldigt bra kock, har bra humor, läser väldigt mycket, otroligt trevlig, och dessutom ser han tydligen bra ut.


Jag försöker intala mig själv att han är bög, för annars kanske jag slänger mig på första bästa flyg till Skottland och raggar upp karln...

Jimmy Bäckman snart funnen?

Igår var polisen ute med hundar på Marnästjärn, som ligger alldeles nedanför vår trädgård, och sökte efter några spår efter Jimmy Bäckman, som varit försvunnen sedan 22 November.
Idag är polisen tillbaka med hundarna, eftersom de "visat intresse" för en vik i tjärnen. Några hundra meter härifrån har de spärrat av stigen som går runt sjön, precis där jag brukar gå med Lisa på våra promenader, vilket jag märkte när jag nyligen passerade platsen. 6-8 personer stod och pekade ut mot sjön, till synes planerande dagens letande.

Det är väldigt obehagligt att tänka på att han kanske ligger där under isen, att han legat där hela tiden, så väldigt nära.

Av rent egoistiska skäl vill jag därför inte att han ska vara här, men med tanke på Jimmys vänner och familj så hoppas jag att de hittar honom så snart som möjligt, så att de kan börja få något avslut på det här...

Nostalgi

Jag har på senare tiden återupptäckt en del artister och band som jag inte har lyssnat på på flera år. Bland dessa finns The Ark, som jag visserligen har lyssnat på lite då och då, åtminstone några låtar (allra mest It Takes a Fool to Remain Sane i Malou's bil när vi susade fram i Wisconsin), men där jag helt glömt bort många av mina tidigare favoritlåtar. Jag har nu letat fram deras skivor i mina samlingar och börjat lyssna igenom dem igen, och det är otroligt hur mycket minnen vissa låtar kan väcka.
Den som väcker starkast och lyckligast minnen för tillfället är One of Us is Gonna Die Young. Den får mig att minnas en sommarkväll i Söderbärke Folkets Park under min gymnasietid. Ett antal artister spelade där den dagen på en liten "mini-festival", och som avslutning på det hela spelade The Ark. I stort sett alla mina vänner var där, och vi hade en underbar kväll, men det jag minns mest av allt från den kvällen är just när de spelade den här låten framåt slutet på konserten. Jag stod och hoppade och sjöng med tillsammans med en tidigare förälskelse och klasskompis, vi höll om varandra och stämningen i publiken var magisk.

Ett litet lyckligt ögonblick från mina forna ungdomsdagar då allt var så mycket lättare. :)

Mobiltelefon

Jag har inte haft en mobiltelefon sedan en vecka innan jag åkte från Wisconsin, och hittills har det väl gått bra utan. Det har faktiskt varit skönt på något sätt att inte vara tillgånglig hela tiden, utan att kunna slappna av på ett annat sätt. Men nu börjar jag känna att det nog är dags att skaffa sig en ny liten telefon, så att jag faktiskt kan nås även om jag inte är hemma i huset.
Så jag vände mig till Tele2Comviq och började leta efter en lämplig telefon med Comviq-Kompis abonnemang, och jag har hittat en som jag vill ha. Egentligen är den kanske lite för dyr för mig just nu, eftersom jag har en väldigt begränsad ekonomi för tillfället, men jag vill verkligen har den här telefonen...

Det fanns några andra som också verkade okej, men inte lika fina såklart...

Vad tycker ni? Vilken telefon ska jag skaffa mig? Börja rösta! :P

Diktamen's a bitch!

Jag sitter och gör min första obligatoriska hemuppgift i franskan, och det är ett helvete. Jag ska skriva en diktamen av en liten berättelse som heter "Marie".
Jag är nästan klar nu. Har bara två ord som jag inte kommer på vad de är, och dessvärre går de inte att läsa ut ur sammanhanget heller (inte för mig i alla fall, med mina ringrostiga kunskaper i franska). Jag hör hur de låter, och jag tycker att jag provat varenda möjlig stavning, men inget är rätt (ja, jag använder ett översättningsprogram för att kontrollera om jag hittat rätt ord eller inte).

Ibland hatar jag andra språk.

Nämen!?

Jag har kommit på en sak...

Min lillebror ser lite ut som Neil Patrick Harris. Ni vet, Barney i "How I Met Your Mother".

Lite funderande sådär på förmiddagen när man är sjuk.

Vad bloggade du om för ett år sedan?

Såg att både Mymlan och Tyskungen hade länkat till Mumari och just denna fråga, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu (förutom att ha jätteont i foten efter fallet i trappan igår) så kan jag väl helt enkelt svara på frågan.

Dessvärre bloggade jag inte den 28 januari förra året, men den 29 januari gjorde jag det. Det var det närmaste som fanns, så det får det bli.

För ett år sedan klagade jag på hur trött jag var, efter att ha spenderat ett halvår med att skriva min C-uppsats, och all frustration som följde i dess spår. Jag hade även precis börjat kursen Språk & Kön, som visade sig vara lika lärorik som jag trodde (för övrigt väldigt duktigt av mig att använda ordet "intressant" tre gånger i två meningar: hade jag inte hört talas om synonymer?), samt den andra kursen i Franska. Den visade sig vara mycket svårare än jag trodde, men det gick ju bra ändå till slut.
Jag skrev även om att skicka in frågor till lilla president Bush. Jag hade totalt glömt bort den där grejen, som jag är ganska säker på att Malou sa från början (men som jag så fräckt snodde, moahahahaaaaa!), och nu är det ju dessvärre alldeles för sent att skicka in en sådan fråga. Det hade varit roligt, på ett ... ganska töntigt sätt. Men jag har ju aldrig påstått att jag är något annat än just en tönt, så det skulle väl passa rätt bra.

Läs det här!

Jag fick ett oerhört bra "lästips" från Mymlan idag. Läs hennes inlägg och läs sedan den här texten.
Det var oerhört starkt.

En sådan kontrast mot oss här i lilla, trygga Sverige.

Jävla CSN

Idag har jag fått två brev från CSN.
Det ena säger att jag har blivit beviljad studiemedel för vårterminen 2009, men de har fel antal poäng uppskrivna, trots att jag skickade in ett papper med en rättelse.
Det andra säger att nu är det minsann dags att börja betala tillbaka på mitt lån. 1630 kronor vill de ha i slutet av Februari, men det kan de ju glömma.

Har CSN noll koll på vad CSN håller på med? De kan ju inte på allvar mena att jag ska låna pengar och betala tillbaka pengar på samma gång, så något fel har det ju blivit i den inre kommunikationen hos dem. Så nu måste jag sätta mig och maila/ringa/skriva till dem för att lösa det här problemet, för jag räknar inte med att de själva ska inse att de gjort ett misstag. Så vill jag låta bli att få kravbrev från dem om sisådär en månad så är det bara att lösa skiten själv.

Jag säger som jag sa hos Mamselamsen igår: skulle jag vinna massor med pengar skulle något av det första jag gör vara att betala tillbaka allt jag är skyldig CSN och be dem stoppa upp de där jävla pengarna "where the sun don't shine".

Bajs-CSN

Äldreboende, here I come!

Sedan jag kom hem till Ludvika igen har jag känt mig ovanligt gammal. Inte bara på grund av att jag tydligen ser äldre ut, vilket vore illa nog bara det. Nej, jag har även lyckats halka omkull och slå mig ovanligt mycket, lite så där som gamla människor gör när det är dags att flytta från egna lägenheten och till äldreboendet.
Första gången var när jag var ute med Lisa. Jag gick vid stigen längs sjön, och helt plötsligt är det en isfläck under snön och jag ramlar med hela kroppstyngden på mitt vänstra knä. Inte skönt.

Andra gången var även det på promenad med Lisa, längre bort på samma stig några dagar senare. Den här gången halkar jag åt sidan och landar rakt på vänstra höften. Inte skönt.

För bara 40 minuter sedan gick jag ner för trappan från övervåningen, på väg ut på promenad med Lisa. På något vis halkade jag på avsatsen (jag skyller på mina tofflor) och halkade nerför resterande åtta trappsteg. När jag väl var nere på botten kunde jag inte röra tårna på högerfoten, det kändes som att vänstra armbågen blödde rejält, och hela vänstra låret var blåslaget. Så jag satte mig där och grinade ett tag och stackars mamma (som är hemma och jättesjuk) flög upp ur sängen och trodde att jag ramlat nerför trappan med huvudet före och brutit nacken eller något (vilket inte blev bättre av att det första jag sa var att jag inte kunde röra på eller känna mina tår).

Men men, så klantig är alltså jag, och det var inte helt lätt att få på sig skor och jacka för att ta ut Lisa efter det. Men vad kan man göra när man har en nödig hund? Hon måste ju ut, och mamma hade ännu svårare att röra sig än vad jag hade, så det var bara att gå ut...


Nu ska jag försöka släpa mig iväg till affären för lite sista-minuten-inköp av kollegieblock och liknande inför min första lektion i ryska ikväll.
Önska mig lycka till!

Stora Bloggriset

Tyskungen har dragit igång en trevlig tävling som jag tycker ni ska fundera lite på. Det handlar alltså om att nominera en blogg (eller flera) som man tycker ska vinna riset för 2008s sämsta blogg.

Gå in och kika vettja!

Vad göra?

Jaha, nu var man då ikapp med bloggvärlden igen, efter att ha varit tre hopplösa veckor efter (så blir det när man inte har någon internetuppkoppling).
Så vad ska jag nu göra när jag sitter hemma om dagarna?
Plugga?

Nej, lyckligtvis har jag ju precis laddat ner hela säsong 3 av Dexter, så jag ska nog kunna sysselsätta mig med något okreativt och stillasittande åtminstone en vecka till.

It's aliiiiiive!

Min lillebror är världens bästa lillebror!
Idag har han fixat min dator, så nu lever den igen. Mitt scrollhjul funkar! Jag måste inte starta om explorer det första jag gör när jag slår igång den! Jag kan faktiskt byta namn på mer än en bild i taget i mina mappar!
Det är ett mirakel!

Ungefär ett halvår sent :P

Följ min blogg med bloglovin

Retard rebels' namn analyserade

Jag har lärt mig något nytt idag: Mitt namn betyder tydligen sommarskog på Japanska, och ren (som i "pure") på Grekiska. Så jag ska vara som en ren sommarskog? Bra att veta.

Jenny kan väl mer leva upp till sitt namn i så fall, eftersom det betyder ungefär vit, ljus, och mjuk (är man skandinav så är man, och är man dessutom blond, oh well...). Ellinore betyder tydligen pity, vilket inte känns som någon bra beskrivning på lilla Elli, men intressant är att Malou (eller egentligen Marie-Louise, som ju Malou "ofta är ett smeknamn för") betyder bitter på Hebreiska.

Lite humor så här på kvällskvisten.

Welcome back, åldersnoja!

Jag var lycklig i Amerikat. Där behövde jag i princip alltid visa mitt leg för att få köpa en drink. Jag kände mig ung och fräsch i Amerikat.

Här i Sverige känner jag mig gammal och jävligt sliten.
Jag behövde inte visa leg när jag köpte några cider på Systemet idag. Det gör mig deprimerad.

Livstecken

Det är förmodligen bäst att jg gör något ljud ifrån mig här innan det börjar dimpa ner en massa otrevliga mail som säger "varför skriver du aldrig i din blogg?", "blogga kvinna, annars får du en snigel på ögat" och liknande elakheter.

Anledningen till att jag inte hört av mig sedan det där "komma-hem-mailet" är dels att jag lånar en oerhört dryg dator av mina lillebror. Den är liten och smidig, förutom när man ska skriva på den. Då är den ett helvete. Tangentbordet är ca hälften så stort som på min laptop, vilket gör det VÄLDIGT krampaktigt att försöka få till något vettigt. Så om ni hittar en massa stavfel i det här inlägget så är det troligen därför. Den har dessutom en förmåga att hoppa över vissa bokstäver ibland. Oerhört frustrerande.

Den andra anledningen till att jag inte skrivit något är helt enkelt att det inte direkt har hänt något sedan jag kom hem.
Jag har fått besök av vänner, vilket varit väldigt uppskattat, jag har registrerat mig på kurserna jag var antagen till, och jag har totalt ruinerat mig på kurslitteratur. Men roligare än så blir det inte...

Jo, en sak av intresse har hänt (intresse för mig, förmodligen inte för någon annan, men jag skriver det ändå, det är ju ändå MIN blogg vafan, vem har sagt ett den ska vara intressant för ANDRA?!):
När jag kom hem och såg LisaFlisa på Arlanda märkte jag genast att den lilla "klumpen" i hennes högra ögonvrå hade blivit mycket större medan jag varit borta. Mamma och Olle hade också tyckt det, men det är ju svårt att se när man ser henne varje dag. Så, jag ringde till veterinären här i stan och vi fick en tid i tisdags morse. Efter en väldigt snabb titt på Lisa (det tog kanske två sekunder) såg veterinären Maria (för övrigt en oerhört bra, lugnande veterinär, heder till henne som höll nerviga Lisa fullständigt lugn även i undersökningsrummet) att det var en lite vårta. Tydligen kan hundar få såna ibland. Inget farligt, "bara" väldigt irriterande för dem, eftersom de såklart ser dem, när de sitter så nära ögat.
Så det var bara att boka tid för att ta bort skiten. Tydligen kommer den fortsätta växa, och ju större den är desto svårare (=dyrare) är det att ta bort dem. Så den 17e februari ska Lisa in för en lätt operation på deras mottagning i Smedjebacken. Hon ska sövas och grejas, och kalaset kommer gå på runt 2000 kronor. Knappast vad jag skulle vilja lägga pengarna på, men vad gör man inte för sin lilla Flisa...?
Det är förmodligen ingen idé att dra in försäkringen i det hela heller, eftersom min självrisk ligger på 2100kr plus 10% av behandlingskostnaden. Det kommer troligen inte vara värt att kontakta dem. Men men, så är det när man har små djur. Ibland blir de sjuka och då får man snällt hjälpa dem bli friska.

Nu är det snart dags för mig att sova, och imorgon ska jag till Borlänge med Ida. Det är ju inte riktigt lika coolt som att åka till Chicago, New York, Milwaukee, eller ens Brookfield, men det får la duga... Jag har ju Ida :)

Till alla som orkar

Hej alla! Jag är hemma, jag lever, jag är okej.

Jag är öm i precis hela kroppen efter en lång, stressig och smärtsam resa över Atlanten, där i princip allt som kunde gå fel gick fel. Jag börjar från början.

Klockan 11.35 kommer taxin inrullande på garageuppfarten i Delafield, med över en timme kvar till min buss ska gå fran General Mitchell har vi gott om tid. Det är en skabbig, sliten gammal bil, men chauffören är trevlig och det är gott om utrymme för allt mitt bagage, så det verkar bra ändå.
Precis när jag har satt mig och vi är på väg ut från uppfarten så kör han liiiiite snett ut från uppfarten, och Malou och Elli, ni vet vad som händer då...
Man fastnar i diket.
Så där stod vi, kraftigt lutande, utan en chans i helvete att vi kunde ta oss ut utan hjälp. Medan jag väntar på att en ny taxi ska komma och hämta mig sitter jag och svär tyst över att det fortfarande inte var någon utmärkning runt garageuppfarten, vilket det verkligen BORDE ha varit, med tanke på hur djupt och brant det där diket är (och eftersom det börjar direkt där garageuppfarten tar slut).
Efter ca 30-35 minuter kommer nästa taxi, och då har jag helt plötsligt inte ALLS gott om tid. Det är nu en halvtimme kvar tills bussen ska gå, och jag börjar förstå att vi inte kommer hinna dit i tid, med tanke på att det knappast var perfekt väder. Det blev väldigt definitivt att det inte skulle gå när vi var tvungna att svänga av 94an och ta småvägar, på grund av en olycka på motorvägen. Så, strax efter kl 1 kommer vi till slut fram till flygplatsen, och jag har nu 40 minuter innan nästa buss ska gå, så jag går in och väntar (det var fruktansvärt kallt och blåsigt) och passar på att ringa hem en liten stund.
Fem minuter innan bussen ska gå går jag tillbaka ut igen och ställer mig vid hållplatsen. Efter nästan en kvart har det fortfarande inte kommit någon buss, och jag börjar bli orolig att 1. Bussen var lite tidig och åkte utan mig, och jag missar mitt flyg. 2. Bussen är väldigt försenad och jag kommer missa mitt flyg. 3. Det är för halt/kallt för att de ska köra och jag är fast här på flygplatsen tills någon kan komma och hämta mig och jag missar mitt flyg. Men till slut kommer i alla fall bussen, ca tio minuter försenad.

Runt klockan 15.30 kom jag fram till flygplatsen, en halvtimme efter de där tre timmarna som man "måste ha på sig" på O'Hare, vilket självklart gjorde mig aningens nervös och stressad.
Jag gick av på Terminal 5, internationella terminalen där SAS flyger ifrån, och jag gick fram till incheckningen. Där säger personalen att incheckningen slutade för en halvtimme sedan, men efter att ha ringt sin chef säger de att det är okej ändå, så jag får checka in. Då kommer han fram till att jag tydligen inte alls ska flyga med SAS. Biljetten är bokad från SAS, men det är United jag ska flyga med, och därmed också dem jag ska checka in med. och United flyger bara från Terminal 1, på andra sidan flygplatsen. Hade jag haft tillgång till internet i huset hade jag såklart vetat detta, eftersom jag då skulle ha checkat in online istället och därmed fått all information om gate och sånt, och bara behövt gå och lämna in mina väskor vid incheckningsdesken.
Så det var bara för mig att ta mina väskor (två stora väskor på 23 kg styck, samt en stor handbagage och en datorväska), släpa in dem i närmaste hiss (där de såklart fastnade i dörrarna otaliga gånger), gå på första bästa tåg och ta mig till Terminal 1. Självklart lyckades jag bli blockerad av flera barnfamiljer i hissarna, dessutom. Ungar som står precis framför hissdörren, och föräldrar som inte har vett nog att säga till barnen att flytta på sig. Hade det inte varit för att mina stora väskor skulle halvt ha ihjäl barnen skulle jag ha puttat bort dem, men man vill ju inte bli anklagad för misshandel det sista man gör i landet. Till slut kom jag i alla fall fram till incheckningen, och en skitlång kö. Jag kommer efter en stunds väntan fram till den automatiska incheckningen, vilket jag blir tillsagd att försöka. Det går finfint, ända tills datorn säger att min biljett var bokad via SAS, och därför måste jag checka in via SAS.
Jag får tag på personal som hjälper mig, genom att jag snällt får ställa mig och vänta på att någon ska kunna boka om min biljett. Lyckligtvis placerade hon mig i en väldigt mycket kortare kö, som jag tror egentligen bara var till för Amerikanska medborgare, så jag slapp vänta alltför länge. så är jag då till slut incheckad, jag tar mig igenom säkerhetskontrollen, och jag har till och med tid för toalettbesök samt en Vanilla Bean Frappucino på Starbucks innan det är dags att gå till gaten.

På planet hamnade jag bredvid en väldigt liten, väldigt arg gammal man (jag fick för mig att han var grekisk), som puttade och stötte till mig så fort jag rörde mig det minsta, och han var riktigt aggressiv när det gällde armstödet mellan våra stolar. Det blev alltså inte särskilt lätt att sova på planet, och jag fick aldrig slumra mer än 20 minuter i streck. Jag vet, för jag hade en klocka mitt framför mig på skärmen. Dessutom försökte mannen framför mig att krossa mina knän när han fällde ner sitt säte (och han var väldigt nära att slå ett glas med juice i knät på mig), så det var bara att försöka dra ihop sig så mycket som möjligt, vilket ledde till lite lätt kramp i diverse kroppsdelar.

Vi landade i Amsterdam nästan en halvtimme senare än det var planerat (planet lyfte sent från Chicago, och vi var dessutom tvungna att ta en liten omväg runt ett oväder någonstans över Atlanten), vilket gav mig bara 40 minuter att hitta och ta mig till mitt flyg till Stockholm. Eftersom informationen på planet sagt att det tar minst 50 minuter för alla som mellanlandar i Amsterdam att ta sig till sitt nästa flyg var jag såklart aningens nervös för att jag skulle missa flyget. Så det var bara att springa genom flygplatsen, kika efter skyltar överallt, som såg ut att lova att "bakom det här hörnet är din gate", men det var den aldrig. Så man skyndade mig, och fortsatte. Det var en otrolig tur att passkontrollen gick så fort som den gjorde. Det var ingen kö alls, utan jag kunde gå rätt fram till luckan och sen bara gå iväg igen. Men min tur tog slut i säkerhetskontrollen, för när jag gick igenom metalldetektorn så pep jag ganska duktigt. Så då väntade en kroppsvisitering... De är inte alltför roliga i vanliga fall, men har man sprungit med tung packning genom en hel flygplats och blivit ganska svettig är de ännu mindre trevliga. till slut insåg jag att anledningen till att jag pipit var att jag hade glömt ta ur några mynt ur min byxficka. Så när vi insåg det fick jag till slut gå vidare och hämta mina grejer. Så jag skyndade mot gaten, men insåg efter ett tag att jag glömt en påse kvar vid säkerhetskontrollen. Det mesta där i skiter jag i, det var lite sysselsättning för planet (korsord, tidning och choklad), så det hade jag kunnat lämna om det var så, men jag hade även stoppat i min halsduk som jag fick från mormor där, och den är jag inte beredd att bara lämna. Så det var bara att glatt gå tillbaka till säkerhetskontrollen och leta reda på påsen för att sedan fortsätta min språngmarsch mot min gate. Lyckligtvis var det inte långt kvar dit nu (men det visste ju inte jag, eftersom jag aldrig varit där förut och hade trott att jag var nästan framme ganska många gånger), och när jag väl kom ombord hade jag tio minuter kvar innan planet skulle lyfta. De tio minuterna spenderades på toaletten med att försöka fräscha upp mig så mycket det gick efter mitt svettiga äventyr.
Planet var inte ens halvfullt, vilket var väldigt skönt just då, eftersom det betydde att ingen satt bredvid och puttade på mig, och jag kunde sätta mig lite mer bekvämt till rätta och faktiskt sova nästan en timme av restiden.
Det var väldigt konstigt, men jätteskönt, att höra flygvärdinnorna prata svenska med varandra.

Väl framme på Arlanda tog jag det lugnt, samlade ihop mina grejer, gick av planet och gick för att hämta upp mitt bagage. Men icke då. Mina väskor hade blivit kvar i Amsterdam, fick jag veta (och det hade jag väl visserligen anat, efter det korta bytet). Så de skulle komma med ett senare flyg igår kväll (skulle landa på Arlanda runt kl 20), och sedan skulle de fraktas hit till huset under dagen idag. Lyckligtvis hade jag packat mitt handbagage så att jag har kläder så jag klarar mig för några dagar (visserligen mina sunk-kläder, men ändå).

Strax efter klockan 1 kom jag så ut i ankomsthallen på Arlanda, och mamma var där för att hämta upp mig. Lisa satt i bilen och väntade på oss, och hon såg ytterst förvånad ut när hon såg mig, och det sjönk nog inte riktigt in vem jag var först, utan det dröjde tills vi kom hem till huset innan hon blev riktigt glad och välkomnade mig hem. Lilla Mr. Snuggles sket fullständigt i mig (som förväntat, han är ju en katt trots allt) och höll sig ute hela natten från att jag kom hem. Han har blivit riktigt biffig medan jag varit borta, lagt på sig massor med muskler från att springa ute hela dagarna. Det är väldigt svårt att tro att det är samma katt som jag fick hem till mig för snart två år sedan. Då var han så oerhört liten och uschlig fortfarande.

Hur som helst. Ikväll ska jag i alla fall få besök av Georg och Stina, så det ska bli mycket trevligt. Förhoppningsvis dyker fler upp till helgen eller i början på nästa vecka. Jag vill ju träffa alla människor här hemma...

Ledsen att det blev så långt och osammanhängande, men just nu finns det ingen som helst ork till redigering och liknande, så det här är vad ni får. Hoppas ni tog er igenom skiten :P

Till nästa gång!

Snabb uppdatering + Debbie

Okej, detta har hänt:

Nyårsafton:
VM sa att jag borde städa mer och "ta mer initiativ" runt huset och städning.
Jag sa att jag redan gör mer än hon kan förvänta sig.
VM sa att i så fall funderar hon på att dra sig ur programmet.
Jag blir upprörd och arg och ringer mamma.
Det blir kväll, jag blir full och lite mindre arg.

Nyårsdagen:
Jag funderar och bestämmer mig för att åka hem.
Går ut på karaoke med Malou och Elli, tar några öl, och kvällen slutar med att jag sjunger Janis Joplin's version av "Me & Bobby McGee" tillsammans med en Elvis-imitatör.

Igår:
Jag pratar med VM, berättar att jag tänker åka hem.
VM ber mig stanna ytterligare två veckor så att hon kan hitta någon ny, vilket jag går med på, eftersom jag behöver pengarna.
Jag bokar en flygbiljett hem till den 14e Januari (landar på Arlanda 12.25 den 15e).
Äter middag på Panera Bread och ser Seven Pounds med Malou och Erika (bra film, men lite förutsägbar).
Har fått ett oroligt mail från kära Debbie när jag kommer hem, där hon undrar om jag är okej och om jag verkligen vill åka hem. Bad mig ringa henne under dagen idag så att hon får veta att jag är okej.

Idag:
Har börjat packa, för att se hur mycket jag kommer behöva posta hem, samt vad jag kan lämna här (Malou kommer ha tops, bomullsrundlar och sminkborttagning i mängder :P).
Har pratat med pappa.

Slutligen: Jag ringde Debbie för att meddela att jag är okej, samt ge henne svaret på huruvida jag tror att VM skulle bli nöjd med en annan au pair eller om hon borde gå ur programmet. Först ville hon försäkra sig om att jag verkligen inte ville ha en ny re-match, och jag sa att det vill jag verkligen inte. Jag är trött på det här, och nu vill jag hem.
Så, efter att ha beskrivit vad jag upplevt som problem här lät Debbie riktigt upprörd faktiskt (betydligt mer än jag hade förväntat mig) och sa att VM uppenbarligen inte förstått vad programmet går ut på, utan att hon vill ha "a grandmother who comes there and cleans all day". Det kändes SÅ skönt att verkligen få bekräftat från henne, som officiell representant för AuPairCare, att jag faktiskt HAR gått Above And Beyond. Även om jag har vetat det själv, och fått det bekräftat från vänner och andra au pairer, så är det så underbart att verkligen med säkerhet veta att jag har rätt. Det är inte jag som är lat och grinig, det är VM som har för höga krav.
Det ska firas med choklad! Men jag har ingen... Så det får bli lite Mountain Dew och Bacardi Apple (det är ju ändå lördagkväll :P)

Gott Nytt År!

Ja, julafton var ju inte en särskilt bra dag, så varför skulle nyårsafton bli det minsta bättre?
När jag satt och åt frukost imorse blev jag lite överfallen av VM som "ville prata lite". Tydligen anser hon att jag jobbar alldeles för lite, och att hon tycker att jag därför borde göra mer hushållsarbete. Jag sa då att jag VET att jag redan gör betydligt mer än vad hon kan förvänta sig av mig (jag moppar golv, jag dammar, jag polerar hennes jävla diskbänk minst en gång i veckan, jag skrubbar toalettstolar, jag tvättar och viker hennes kläder, jag plockar reda på all skit hon lämnar i köket, jag till och med tvättar gästlakan och städade upp efter hennes lilla julfirande förra veckan, plus en massa småsaker som jag gör när jag ser att det behövs, t.ex. att skrubba micro, kylskåp och spis fullständigt fläckfria), och att jag gjort det hittills utan att klaga till henne för att jag vet att hon har mycket att göra, att jag jobbar så få timmar med tjejerna, och att jag därför känner att jag kan bjuda på det. Men jag vill fanimej ha någon uppskattning för det.
Vad jag fått hittills är en säng som ger mig konstant ryggvärk (jag sa till för 3½ vecka sedan att jag får väldigt ont av den och bad om en mjuk bäddmadrass eller liknande för att göra den bättre), att det tog 6 veckor att ge mig ett möblerat rum, ett badrum som efter 8 veckor fortfarande inte har en spegel, osv osv.

Så hur som helst. När jag sa att jag vet att jag gör mer än vad hon egentligen har rätt att kräva eller förvänta sig (och att jag har papper som bevisar det) sa hon att hon kanske borde hoppa av programmet, eftersom det här i så fall inte alls är vad hon ville ha ut av en au pair.
Så vi får väl se. Om jag har förstått det rätt så har jag rätt till en ny rematch om hon bestämmer sig för att gå ur programmet, men ärligt talat så orkar jag inte gå igenom det en gång till. Om det är vad hon bestämmer sig för så åker jag hem till kära Ludvika istället. Oddsen för att jag får stanna i området är ju minimala, och jag orkar verkligen inte flytta till ett nytt område med nya människor en gång till. Då åker jag hellre hem.

Jag hoppas bara att hon bestämmer sig snabbt i så fall, för ska jag hem vill jag hinna hem till att terminen börjar på högskolan, så att jag faktiskt kan göra något vettigt istället för att stirra in i en vägg i ett halvår (för något jobb lär man ju inte få i Ludvika i dessa tider, när folk blir varslade hit och dit).

Så, rolig nyårsafton det här blev då! Tack för den, VM.

Bra och dåligt idag

Dåligt
Jag har huvudvärk, förmodligen orsakad av en kombination av sömnbrist och förkylning.

Bra
Jag får sovmorgon imorgon, då äldstingen följer med till yngstingens läkarbesök imorgon bitti.

Dåligt
Jag kommer förmodligen inte kunna somna i natt heller på grund av tidigare nämnda tupplur, så för att sova ikapp kommer jag behöva sova minst fram till lunch...

Bra
Tydligen kan jag få börja använda bilen till att uträtta vissa ärenden om kvällarna igen.

Dåligt
Jag fick inte veta det förrän EFTER att jag besvärat Elli om att skjutsa mig till biblioteket, banken och Sentry (det var visserligen trevligt att få lite sällskap, men ändå...)

Crap!

Jag lyckades precis sova bort 1½ timme här på blanka eftermiddagen.
Det kändes som en så bra idé just när jag satte mig ner i fåtöljen, men nu i efterhand känns det mest korkat. Antagligen blir det ännu mer överjävligt att somna ikväll än vad det varit hittills (vilket inte säger lite).

Wonderful!

Meny Julafton 2008

Frukost:
Macka med marmelad

Lunch:
Mac 'n cheese

"Middag":
Tuna sandwich

Jag vill ha sill, Janssons, kokt potatis, och världens godaste quorn-bullar!

Lite musik

Så här på julen är det ju trevligt med lite fin musik. Det här är väl knappast julmusik, men det är ändå fint, så jag tänkte att någon kanske var intresserad.

Jul?

Ja, förkylningen har ju blivit värre och värre. Jag har hostat, nyst, snörvlat och haft mig hela dagen. Och samtidigt har jag grinat, vilket inte gör saken bättre.
Jag pratade med mina kära föräldrar på telefon för ett tag sedan, och det gjorde ju inte saken mycket lättare. Eller, på sätt och vis gjorde det nog det... Men ändå inte, liksom.

Aja, så nu har familjen här åkt iväg till festen hos familjen F, och jag stannade hemma. Jag pallade inte att följa med, dels för att jag känner mig för förkyld för att sitta och vara social med främlingar. Men allra mest för att jag inte tycker att det är en bra idé att sitta och storgrina bland främlingar, och på så vis förstöra allas kväll... Inte så sugen på det just nu.

Nu har jag i alla fall laddat ner Kalle Ankas Julafton, och jag är på god väg med Karl-Bertil Johnsson, så det ska kunna bli LITE julstämning här åtminstone. Dessutom fick jag julgodis från mamma, så det ska avnjutas framför Kalle senare idag.

Vidrig jul

Jag vill åka hem till Sverige! Till sill, pepparkakor, nejlikosmyckade apelsiner och garntomtar i granen...

Istället sitter jag i ett halvt insnöat Wisconsin och bakar citronkakor (jävla juligt, eller hur?).

Vi ska åka iväg till familjen F idag, men ska jag vara ärlig så vill jag verkligen inte. Jag vill hellre sitta själv här i huset och hosta, snörvla, nysa och grina i min ensamhet. Tillsammans med min stickning och inspelade avsnitt av Craig Ferguson, Jay Leno och Letterman. Och kanske lite julspecialer på TV.
Jag är förkyld som en jävla gnu, jag saknar min familj, och jag känner inte alls för att vara social med främlingar idag.

Samtidigt känns det ju fruktansvärt tragiskt om jag ska sitta själv, och jag vet att jag nog BORDE följa med. Men hur kul kommer det vara när jag bara kommer sitta och hålla tillbaka gråten hela tiden?

Nu ska jag ta en snabb dusch, och sedan ska jag ringa hem (och försöka att inte storgrina i telefonen).

God jävla jul på er!

God jävla jul

Det känns som att det kommer bli en toppenjul i år. Jag hostar så jag nästan spyr, och min kära VM tror att jag är nanny och städerska i ett...

Idag ska jag, förutom att passa barnen ett tag:

Polera alla diskbänkar i köket
Dammsuga tvättstugan
Moppa tvättstugan
Dammsuga hallen
Moppa hallen
Dammsuga gången från garagedörren
Moppa gången från garagedörren
Dammsuga badrummet (allas, inklusive gästbadrum)
Moppa badrummet
Dammsuga båda vardagsrummen


Aja, jag ska väl vara glad för att jag slipper damma hela skiten också, eller tvätta fönstren, och för att hon så snällt lät mig "komma undan" från att ta reda på hennes skit på köksbordet.

Tack, jag är ytterst tacksam för att det bara bryts mot 90% av städreglerna. Hittills...

Nu ska hon ju enligt egen utsaga "se till" att jag jobbar alla 45 timmar i veckan, oavsett om ungarna är hemma eller inte. Så det finns antagligen mer städning att se fram emot här i huset.

Varför åkte jag inte hem över jul? Varför?


Update:
Glömde jag säga dammsuga och moppa hela köket och matsalen också? För det ingick visst också...

Boknördstest

Jag tyckte det här var förvånansvärt roligt, måste jag säga. Men så är jag ju en tönt också :P

Sverige-desperat

Det märks att Carin saknar Sverige när hon sitter och lyssnar på Broder Daniel på YouTube. Jag tycker inte om Broder Daniel.
Dåligt engelskt uttal och lite falsksång är inte riktigt "ner min gränd", så att säga, men saknar man kära Svedala så duger även detta som lite gråtvänlig musik.

"When I say Hip Hop you say Harry!"

Idag upptäckte tjejerna ett program på TV som de inte sett förut: Hip Hop Harry.
Det består av ett gäng dåliga barnskådespelare som dansar och sjunger med en stor, fet, diarréfärgad tygbjörn. Som rappar. Och har en "cool" keps på sig.


Det var så jag ville kaskadspy över hela köket när de slog på skiten.

För att...

... John Lennon och Paul McCartney är det närmaste en människa kan komma till att vara Gud. Och Beatles rockar röv!

Fler utlandsäventyr?

Igår sökte jag efter ett gammalt mail i min inkorg, och hittade då ett mail som jag skickade i slutet av gymnasiet. Det gällde att åka och jobba i London över några månader, och helt plötsligt kände jag hur mycket jag saknar London och det där började locka igen.
Jag vet inte exakt när jag hade tänkt mig att jag skulle göra det, men det vore så fantastiskt roligt att få bo där ett tag, verkligen lära känna staden. Dessutom skulle jag ju vara så mycket närmare min kära Sis, och jag skulle faktiskt kunna träffa henne betydligt oftare. Jag saknar min Anna... :( Har inte träffat henne på ett helt år nu, vilket är alldeles för länge.

Jag får la tänka på saken, se om det kan gå att genomföra, för satans roligt vore det.

Dags för frukost!

Händelserik kväll

Här sitter man och jobbar natt igen, men den här gången är jag inte bitter (no, really, I'm not).
När VM gick igenom grejer i källarförrådet ikväll rullade några tunga IKEA-skrivbordsben ner från den översta hyllan (ca två meter upp) och landade rakt på hennes fot.
Det blöder satan, en halvt hysterisk 6-åring växlar mellan att gråta otröstligt och försöka trösta sin mamma som ligger på golvet och nästan svimmar av smärtan. 9-åringen ringer vänner till VM, familjen F (som bor några minuter bort), för att be dem komma och skjutsa henne till akuten, medan jag springer för att hämta First-Aid Kit, is, samt låsa upp ytterdörren. Efter det kommer jag tillbaka ner i källaren, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för att vara ärlig. Jag försöker hjälpa VM, genom att försöka lägga is på tårna, samt instruera henne att hon måste höja upp foten. Dessvärre märker jag att hon inte riktigt svarar, och ögonen är ganska blanka av smärta vid det här laget. Så jag försöker istället ta hand om flickorna i väntan på att Fs ska komma och kunna ta över sjukvårdandet (fru F har viss medicinsk bakgrund, tydligen). Dessvärre är det inte helt lätt att lugna ner tjejerna heller, eftersom de ser att VM blöder kraftigt och har fruktansvärt ont. Men jag gör mitt bästa.
Efter vad som känns som en evighet kommer Fs, och då blir det så mycket lättare. Fru F beordrar VM att låta henne kyla ner foten, jag hämtar en blöt handduk, som hon sedan virar runt foten, och sedan bär det av till akuten.

Kvar står så jag i hallen, med två hysteriska barn som gråter efter mamma... Minstingen ser ut genom dörren när de åker iväg och är fullständigt otröstlig. "She's probably not gonna be back for like two weeks" hulkar hon fram mellan gråtattackerna, och jag försöker försäkra henne om att mamma kommer vara tillbaka när hon vaknar imorgon. Men det går inte riktigt fram i en stackars livrädd 6-årings huvud...

De ringer mormor, som blir livrädd då hon hör två storgråtande barn i telefonen, och inte kan urskilja något de säger. Jag får förklara läget, och försäkra henne om att det inte är några livshotande skador det handlar om.
Efter samtalet med mormor verkar det som att det tar slut på gråten, och jag lyckas få dem att sätta sig i vardagsrumssoffan. Där spenderar de så resten av kvällen, tittar på TV och äter våfflor med sirap och grädde (man får äta sånt till kvällsmat när ens mamma är på akuten).
De somnar till slut i soffan, och det är inte helt lätt att få upp dem till sängen på övervåningen. 6-åringen kan jag lyfta, men det är inte HELT kul att bära henne uppför trappan. 9-åringen är det helt uteslutet att jag kan lyfta, så henne måste jag väcka för att få upp henne, vilket känns väldigt nedrigt, men vad gör man? Jag ville inte att de skulle vakna när VM väl kom hem, så då var de tvungna att flytta sig upp till övervåningen.

Anywho, vid 23.15-tiden kommer så VM hem tillsammans med fru F. Hon har fått diverse smärtstillande och är lite skojsigt nerdrogad, och berättar med ett leende att hon har krossat sin stortå. Den är bruten på minst tre ställen, nageln kommer ramla av ett antal gånger, och hon har massor med små skärsår (vass metallkant är inte att leka med). Hon har fått instruktioner att fortsätta gå på smärtstillande, hålla foten upphöjd, samt att lägga is på tån en gång i timmen i tjugo minuter. Det känns som att jag kanske behöver påminna henne lite om det när hon går på smärtstillande. Hon är ju inte helt klar i huvudet, vilket är förståeligt.
Jag måste säga att jag var lite nervös för att besöket skulle ta hela natten (man vet aldrig med akutmottagningar en fredagkväll strax före jul...), och jag var verkligen inte beredd på att hon skulle vara hemma redan före midnatt, så det var en glad överraskning för alla inblandade.

Så! Nu ska jag sova. Det är verkligen hög tid för det.

Tack för mig och god natt!

Precis vad jag ville säga...

... om jag bara kunnat formulera det lika bra.

Jag har läst lite blandade bloggar de senaste dagarna, och idag har det varit en hel del av Trettio Plus.

Nyssens hittade jag det här inlägget, och igenkänningsfaktorn var väldigt hög.
Det har nog hänt kanske en gång i mitt nu 21-åriga liv att jag kommit ihåg vad en person heter efter att ha träffat dem en gång/skakat hand. Det fungerar helt enkelt inte. Många gånger känns det verkligen som att jag är alltför fokuserad på att jag inte ska råka presentera mig med fel namn ("Pipilotta Krysmynta Rullgardina..."), eller något annat korkat, för att höra vad personen i fråga säger.
Skönt att veta att det inte är BARA mig det är fel på...

Inget gott som inte har något ont med sig

Igår kväll fick jag veta att TVn här i källaren nu äntligen fungerar (inte den på mitt rum, men den ute i vardagsrummet/biblioteket/träningsrummet). "Jippie!" tänker en intet ont anande Carin. "Jag kan äntligen sitta ifred och titta på TV även på kvällar och helger!"

Så här i efterhand känner jag att jag borde förstått att det var för bra för att vara sant. Trots att det finns två andra TV-apparater (har för övrigt inte använt det ordet på väldigt länge) i huset så har nu tjejerna bestämt sig för att de måste sitta vid den här nere. Och som vanligt är volymen på max, så att det hörs bra även genom min stängda dörr.

Mys.

Hoppe och skit, en lista!

Det var nu evigheter sedan jag la ut någon fånig lista här, så jag tycker att det är hög tid att återgå till mina gamla vanor.
Så här kommer den (första i en lång rad?)

Hur gammal är du och vad känner du inför din ålder? Jag är 21 (men tror ofta att jag fortfarande är 20), och jag känner mig ibland jättegammal (snart fyller jag 22, och det är ju nästan 25, vilket är halvvägs till 50, och när man är 50 har man ganska garanterat levt större delen av sitt liv) och ibland känner jag mig som en sketen liten barnrumpa, helt utan erfarenheter eller kunskaper. Vettefan vilket jag föredrar...

Vilket stjärntecken är du och hur typiskt detta är du? Lejon och VÄLDIGT typisk, på gott och ont.

Vilka frågor brinner du (eller har åtminstone brunnit) för? Vanliga, hederliga grundläggande mänskliga rättigheter till alla!

Är det sant att man kan tyda en människa efter musiksmak? Nja, inte helt, men liiiiite kanske...

Hur radikalt har din musiksmak förändrats de senaste fem åren? Kommer nog inte ihåg vad jag lyssnade på för fem år sedan... Jag antar att min musiksmak har bräddats ganska rejält, dock. Det känns lite så.

Vi har alla våra gränser. Du skulle aldrig umgås med någon som lyssnade på och faktiskt tyckte om...? Vit makt-musik.

Har du fått höra att du liknar en annan person? Vem? Anser du att du gör det? Ja, min mamma och min syssling (hon heter dessutom Maja, och mitt mellannamn är Maja-Lisa, så det blev ännu lite mer likt på så vis).

Vilken figur i ”The Simpsons” påminner mest om dig? Jag är en blandning av Homer (lat som fan) och Lisa (geni :P)

Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv? Kate Winslet, helt klart! (Hon har ju NÄSTAN rött hår, och dessutom är hon nog min favoritskådespelerska, så jag skulle kräva att det blev hon)

Behåller du helst dina bilder i färg eller svartvitt? Färg

Hur fotogenisk är du på en skala 1-10? Om jag gör min "Magnum"... 13


Vilken sorts människor stör du dig allra mest på? Människor utan självdistans, samt människor som känner ett behov av att få andra att må dåligt/peka ut andras svagheter för att må bättre själva.

Vilka är de värsta misstagen man kan begå då man skriver en text? Särskrivning, "mej", "dej", "dom" (istället för "de" och "dem"), samt att ALLTID skriva "dem".

Låt oss vara fåfänga för ett slag; hur ser din absoluta drömkvinna/drömman ut? Lite Denzel Washington eller Johnny Depp skulle ju inte vara fel...

Vilken klädstil är mest smaklös? Kolla in några gamla Madonna-videor från 80-talet så har du ditt svar.

Hur skulle du helst klä dig om du bara hade möjlighet? I snygga, välsittande designer-kläder antagligen.


Vilka skönhetsprodukter använder du regelbundet? Mascara, rouge, eyeliner, ögonskugga, ibland lite foundation, hudkrämer, diverse hårprodukter från TreSemme's Flawless Curls-serie.

Dömer du människor efter deras utseende? Till viss del, ja.

Äter du en matsked färsk hundspillning för 1.000:-? Nej, det ska till betydligt mer för att få mig att äta hundbajs...

Om tillfället gavs att äta en maträtt gjord på människokött, skulle du ta det? Aldrig.

Vilket fordon åker du helst bara för att komma bort? Jag är ju i bilens förlovade land, så här är det i alla fall bil, men hemma i Svedala föredrar jag cykel (det finns ju faktiskt cykelvägar där)

Hur fånigt är egentligen rökförbudet på en skala 1-5? Inte ett dugg. Det är lite äckligt att röka inomhus, och dessutom stinker man helvete efter en kväll på "The sunky hake" där man får röka inomhus.

Visslar du bättre än du sjunger? Nej, verkligen inte. Visslar väl helt okej, men knappast mer än så.

Läser du hellre än du skriver? Beror helt på humör

Nämn en enda superkraft du önskar dig besitta? Att kunna "scanna" människors huvud och se om de är elakingar :)

Hur pass laglydig är du och varför? I'm the original retard rebel, baby! Jag bryter bara mot såna lagar som inte är så viktiga, som att stanna vid rödljus, inte köra mot enkelriktat och sånt :P

Vilket brott anser du vara allvarligast? Särskrivning och mord. De är på samma nivå.

Vilket är ditt absoluta drömyrke? Jag drömmer lite om UtbildningsRadion... Eller att få en bra idé och skriva böcker... Eller att få inspiration och skriva musik...

Hur skall du göra för att förverkliga dina framtidsplaner? Plugga hårt, öva mer och låta mig inspireras!

Dricker du must? Det händer la, men det är ingen jättefavorit

Som ett plus i kanten, liksom:

Alla mina kläder från igår, samt mitt hår STINKER rök från the sunky hake som vi besökte igår...

Toppen inför en heldag med tjejerna samt visst umgänge med VM.

Dagen börjar bra

När jag tittade upp på klockan efter att ha stängt av ringningen förväntade jag mig att den var 6.35 eller så, eftersom jag bara hört en ringning. Men icke. Klockan är 7.02, jag skulle ha väckt tjejerna två minuter tidigare, och jag har alltså lyckats sova mig igenom 35 minuter av mer eller mindre konstant ringande...

Som grädde på moset får jag veta att de inte har någon skola idag, (it's a snowday, people) vilket innebär att jag kommer vara fast i huset med dem hela dagen, med mina dryga 3½ timmes sömn...

Det här kan bli intressant.

Things to do in Delafield when you can't sleep:

- Skriva en fånig "låttext" om att man inte kan sova, och lägga ut den på sin blogg för allmän beskådning och förnedring

- Lyssna på David Atterborough's lugna röst på Planet Earth som man lånade på biblioteket tidigare i veckan

- Läsa lite blogginlägg och börja prenumerera på ett gäng nya bloggar

- Hosta

- Göra om sin bloggpresentation

- Ha ångest över hur trött man kommer vara dagen efter, eftersom det nu bara är 4 timmar kvar till uppstigning



Och detta är bara några av sakerna man kan sysselsätta sig med här, ska ni veta.

Ny hitlåt? :P

Sjung på melodin till refrängen i "Disturbia"

Insomnia
Staring into my night light
Insomnia
Tossing and turning through the night
Insomnia
Will I fall asleep tonight?
Insomnia

Insomnia-a-a!

Helvete! (nästan)

Jag skulle alldeles nyssens ställa min klocka för väckning inför morgondagen, och inser då att telefonen inte är i min väska. Jag är då säker på att den ligger i min jackficka, vilket den allt som oftast gör, så jag går upp till ytterdörren och letar igenom sagda jackfickor. Ingen mobil. Aningens nervös går jag tillbaka ner till mitt rum för att leta igenom väskan igen (den är stor och det har hänt förut att saker har gömt sig i alla väck och fack). Tömmer ur hela väskans innehål på sängen. Ingen mobil.

Skräckscenariot som utspelar sig i mitt huvud vid det här laget är att jag glömt/blivit bestulen på min mobil på "the sunky hake" som vi besökte ikväll (karaoken inställd = antiklimax, så vi sökte det näst bästa, vilket var en inrökt bar längre bort på Capitol). Jag vet att i så fall ser jag den aldrig igen, och det blir lagom roligt att förklara för min kära värdmamma...

Efter att ha haft ångest i en minut eller två drar jag mig till minnes att Elli höll i mobilen när jag precis plockat upp henne, och att jag kanske inte la ner den i väskan efter det. Så jag går upp från min källarhåla igen, fylld av ångest och oro, tackar gudarna för att "VP" tömt ur garaget på skit idag så att bilen står parkerad där istället för ute på garageuppfarten, och när jag öppnar bilen ser jag att mobilen ligger där och väntar på mig. Tack Gud, Allah, Tor, Freja och Buddha!

Putt!

Om det inte är något särskilt börjar min arbetsdag klockan 7, med att jag väcker tjejerna. Så även idag, trodde jag.
När jag kom upp till köket/vardagsrummet för några minuter sedan säger pappan (som stannat över natten för att fixa klart tjejernas rum) att han får upp och iväg dem idag, så jag kan gå tillbaka och lägga mig om jag vill.
Jag uppskattar ju gesten (och jag är säker på att tjejerna är överlyckliga över att ha pappa där på morgonen för en gångs skull), men det hade ju varit trevligt om någon hade berättat det för mig redan igår, så att jag faktiskt hade kunnat låta bli att ställa klockan på 6.25 och pina mig upp. Det hade varit betydligt skönare att faktiskt få sova oavbrutet några timmar till...

Men men, nu ska jag i alla fall lägga mig igen och försöka få åtminstone en extra timmes sömn.

God morgon!

Woohoooo!

Jag har ett riktigt rum!

Det tog sex veckor, men nu har jag faktiskt möbler i mitt rum. Det var som en glad överraskning så här på kvällskvisten, när jag kom hem från vår lilla fika på Starbucks (decaf, såklart, eftersom vi inte vill späda på sömnbristen ännu mer).
Kära Jenny åker ju till Finland imorgon, för att fira jul och nyår där, så vi sa lite hej så länge... Jag passade också på att lämna över varsin julklapp till flickebarnen, när vi alla var samlade så här strax före jul.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag äntligen organisera mitt rum, så att jag faktiskt kan börja känna att jag bor här.

Goder natt!

Trött och förkyld

Det känns som att det är ett tema på veckans inlägg. Ledsen om det är långtråkigt, men så ser mitt liv ut för tillfället, så det är vad jag skriver om...

Jag hade ju trott att det skulle bli lätt att somna igår kväll, eftersom jag fick alldeles för lite sömn natten till igår. Men icke. Jag låg vaken till runt kl 2 (visserligen en förbättring mot 2.45-3 natten innan), så det blev ju knappast till att ta igen någon sömn där direkt.
Idag har jag i alla fall bestämt mig för att kämpa mig igenom tröttheten, och låta bli att ta mig en tupplur. Det kanske kan göra det lättare att somna ikväll om jag är supertrött då (är skittrött redan nu, så det ska nog bli ännu bättre till kvällen)äre.

Direkt efter att jag satt tjejerna på bussen hoppade jag in i bilen och åkte iväg för att göra lite ärenden. Tanka bilen, köpa lite halstabletter, införskaffa lite julklappar och så. Så jag kände mig otroligt effektiv som såg till att göra det på en gång. Tills jag insåg att jag glömt att ta med mig sakerna som jag skulle lämna tillbaka på biblioteket, samt paketet som jag ska skicka till min kära sis i Skottland... Så det blir la till att åka ut en gång till idag innan tjejerna kommer hem. Så: bajs!

Nu ska jag ta mig en dusch, så jag känner mig lite mysigare inför resten av dagen.

Ha dä!

Hell day

Ungarna var trötta på eftermiddagen idag, och de var riktigt vidriga att handskas med. De bråkade hela tiden, ville äta chips och chokladpudding före middagen, sprang omkring i hela huset, skrek som galningar och var allmänt obnoxious.
Så om jag inte hade ont i halsen så det räckte innan så har jag det definitivt nu, efter en hel eftermiddag av skrikande och bråkande med skitungar. Imorgon kommer i alla fall pappan hit på eftermiddagen, så då får jag lite halvt ledigt. Han ska visserligen bara vara här och måla tjejernas rum, men tjejerna brukar ju vara med honom så fort han är här, vilket ger mig i princip helt ledigt. Det kan behövas efter dagens slit...

Imorgon kväll ska vi säga lite hej då till kära Jenny, som åker hem till Finland över jul och nyår. Det kommer bli tomt här utan henne, men hon är ju tillbaka snart, så vi ska nog överleva. Det blir desto konstigare när Elli åker i januari... :S

Nej, nu ska vi inte tänka på sånt.
Dags för dagens dos av SNL och lite stickning. Jag måste ju försöka hinna göra klart den här tröjan medan det fortfarande är kallt och uschligt ute, så att jag faktiskt får nytta av skiten :P

Bajs bajs!

Checkar och drive-thru banking

Så jag åkte in till M&I för att lösa in min lilla check. För det första tycker jag att det är ganska hysteriskt roligt att folk faktiskt använder checkar här. Det är så otroligt 80-tal på något vis. Men jag måste säga att jag känner mig lite speciell när jag löser in mina checkar. :P
Anywho, när jag åker dit tycker jag att det är en bra idé att använda deras drive-thru banking, så att man slipper parkera, gå ur bilen och stå och köa där inne. Det är så mycket lättare liksom (dessutom är det lite roligt att det finns en drive-thru bank, så det är bäst att passa på att använda skiten...). Det hade säkert varit väldigt lätt om det inte varit för att mitt fönster hade frusit fast(vilket jag borde kunnat räkna ut, eftersom dörrarna var lite fastfrusna när jag skulle skjutsa flickorna till bussen imorse). Så istället för att bara "veva" ner fönstret var jag tvungen att öppna dörren och liksom sträcka mig runt den. Självklart lyckades jag också tappa själva checken precis när jag skulle lägga in den i den lilla lådan. Så jag fick glatt krångla mig ut ur bilen och leta reda på checken som landat på den blöta marken innan jag kunde lägga den i lådan och till slut få mitt kvitto. Det hade med andra ord varit betydligt smidigare att bara parkera, gå in på kontoret och lösa in checken där. Men hur skulle jag kunnat veta att det skulle bli så komplicerat?

Åter till SNL samt lite stickning!

Fullmåne?

Jag var trött igår, men av någon anledning kunde jag ändå inte sova. Jag försökte alla min vanliga trick: läste, skrev lite, tittade lite på DVD, lyssnade på musik, hade fullständigt tyst och kolsvart. Inget hjälpte, jag låg vaken till runt 2.30, då jag lyckades somna en aning, men sedan vaknade jag igen vid 4-tiden och kunde inte riktigt somna om då heller. Så totalt har jag väl fått 2½-3 timmars sömn under natten, så det var ju inte en jättepigg Carin som kom upp ur sängen imorse.
Efter att tjejerna kommit iväg till skolan städade jag upp köket, tittade på Letterman som jag hade på TiVon, och sedan gick jag och la mig och sov igen. Det var inte helt lätt att somna nu heller, men jag lyckades ändå få två timmars sömn, vilket var väldigt välbehövligt.
Nu har jag klämt i mig lite lunch, och strax ska jag dra mig iväg till banken för att lösa in min check, fixa all tvätt, och sedan är det dags att ta sig en snabb dusch innan tjejerna kommer hem.
Förhoppningsvis kommer jag kunna somna ikväll, så att jag inte är så här utslagen imorgon också, för det är aningens jobbigt.

Ha dä!

Fortsättning på dagen

På något underligt sätt blev det bättre på eftermiddagen än det var på morgonen, vilket är ytterst förvånande, eftersom yngstingen var ännu tröttare då. Det var förmodligen för att jag lyckades hålla dem sysselsatta under i stort sett hela kvällen. Vi spelade spel, åt middag, och när Kirsten kommit hem tittade vi på klipp från Idol-auditions för att hitta de absolut värsta sångarna någonsin :P
Så vi har haft oss en riktigt trevlig kväll tillsammans, måste jag säga, men jag hade hoppats på att de skulle gått och lagt sig tidigt ikväll, men nu är kl 20.38, och de är fortfarande uppe i köket (hör dem genom taket). Så har jag otur blir det en djävulskaps-morgon även imorgon...

Nu ska jag njuta av SNL igen. Måste hinna titta på hela säsongen före onsdag, eftersom jag inte kan låna om den... Många timmar kvar att titta på, med andra ord.

Höres, vänner!

Trötthet

Har nu spenderat en hel del timmar av dagen sovande, först i min säng/tortyrredskap och sedan på soffan...
Känner mig liiiite piggare nu, men inte mycket.

Det var en knepig morgon imorse. Yngstingen var svintrött. Hon ville INTE upp ur sängen. Jag var i princip tvungen att DRA upp henne efter att ha lockat, pockat och tjatat i över tio minuter. Vid det laget hade hon kommit in i en fas av "get away from me!", vilket alltid är lika roligt...
Äldstingen gick upp ur sängen snabbt och ganska smärtfritt, men sedan valde hon att sitta i sitt rum och bara rita i över tjugo minuter, istället för att faktiskt klä på sig, vilket jag bad/sa åt henne att göra otaliga gånger under den tiden.
Efter att yngstingen till slut kommit upp och valt ut en outfit för dagen (vilket tog betydligt längre tid än det borde) skulle hon så få på sig fanskapet också, vilket tog en evinnerlig tid. Jag var där och försökte skynda på processen ständigt, men helt plötsligt hade det gått 40 minuter och de hade varken borstat hår, ätit frukost eller borstat tänderna. Detta var ett klart problem, eftersom vi normalt brukar vara helt klara och börja ta på dem ytterkläder runt 50-55 minuter in i morgon"ritualen".
Det blev inte bättre av att yngstingen vid det laget var oerhört upprörd och ville ringa mamman. Jag visste mycket väl att hon då skulle prata minst tio minuter, vilket skulle betyda att vi skulle missa bussen, så jag sa att hon var tvungen att vara färdig med borstning av hår och tänder innan jag gav henne telefonen. Då började hon grina ännu värre och vägrade röra sig ur fläcken, ända tills äldstingen (tack och lov!) övertalade henne om att hon måste göra sig i ordning.
Efter att borstningen var färdig fick hon så telefonen, vilket förmodligen var ett misstag, eftersom hon fortfarande inte ätit sin frukost... Så efter att ha suttit i telefonen ett bra tag, och vi passerat den tiden vi borde ha gått ut för att vänta på bussen, kom hon till slut in i köket för att äta. Och se på fan! Trots att jag frågat henne ett flertal gånger vilka flingor hon ville ha och hon sagt "give me whatever" (jag hade till och med frågat om hon ville ha Alpha Bits, som hon brukar fråga efter, och hon sagt "sure"), så börjar hon nästan gråta när jag ställer fram en skål med AlphaBits på bordet. "I didn't ask for AlphaBits!" Jag svor aningens på svenska medan jag hällde ut skålen med flingor i diskhon. Hon fick två sekunder på sig att säga vad hon ville ha, och nu visste hon minsann (samma som storasyster, såklart).
Ibland vill man bara... jag vet inte... skrika rakt ut!

När vi så till slut kom ut, tio minuter senare än vi brukar, var det svinkallt och fruktansvärt blåsigt, så då var jag faktiskt glad över att vi var lite sena, så vi slapp vänta så länge. Lyckligtvis stod en snäll mamma nere vid busshållplatsen med en bil, och lät oss hoppa in medan vi väntade. Så nu vet jag i alla fall att det är dags att ta bilen de 150 meterna ner till hållplatsen. Det är nog bara i USA som det ens är det minsta okej och man inte anses fruktansvärt lat om man gör det...

Jaja, nu ska jag kolla på lite Tonight Show från Tivo, sedan är det dags att vika tvätt och sedan hämta tjejerna från bussen. Oh joy!

Candy Cane Lane

Det här sista huset är min favorit. Bland alla dessa översmyckade hus kommer så detta lilla. Jag kan se hur ägaren kommer ut i en skabbig morgonrock och slänger ljusslingan över häcken: "Här har ni lite J*VLA julpynt! Där! Är ni nöjda nu?! Jag har julpyntat nu!"
Detta är humor på hög nivå, mina vänner...

Back in business

I förrgår fick jag för mig att jag skulle prova om internet fungerade, trots det stora röda krysset nere i högra hörnet (man ska aldrig RIKTIGT lita på teknologi, ni vet). Och hoppe och skit, det funkar! Så nu känner jag mig fruktansvärt korkad för att jag inte försökte göra detta för ungefär en månad sedan... Men men, bättre sent än aldrig. Nu vet jag i alla fall att det inte är värt att dra hit Geek Squad. Så länge internet fungerar så klarar jag mig finfint. Resten får fixas när jag kommer hem till Svedala :P

Anywho... För tillfället känns det lite EXTRA kallt här i min källarhåla. Det kan möjligtvis bero på att jag alldeles nyssens kom hem från ett besök på Candy Cane Lane, där månadens au pair-möte hölls. Det var väldigt tacky hela grejen, men rätt underhållande. Det visar sig om jag lyckas få in bilder idag eller inte, så ni får se eländet (kameran vill lägga in ALLA bilder varje gång jag försöker importera de nyaste, vilket är lite frustrerande). Det hade säkerligen varit betydligt roligare om det inte varit för att det regnade under hela vår promenad. Trots att jag alldeles nyligen impregnerat mina skor blev jag fullständigt dyblöt om vänsterfoten (högern blev bara lite lagom våt), vilket ledde till att jag var iskall om fötterna på vägen hem, efter ett stopp på Applebee's med Jenny, Malou, Ellinore, Ida och Leila. Nu har jag åtminstone fått på mig varma, sköna mjukisbyxor, torra strumpor och ett par varma tofflor, så nu känns det aningens bättre.

Jag ska väl se till att skriva lite oftare nu när jag faktiskt kan, men det får räcka för idag, för nu tänker jag titta på Saturday Night Live. Det är den första säsongen någonsin, från 1975-1976. Jag hittade den på biblioteket i veckan och kunde inte låta bli att låna den. De flesta skämten är väl aningens inaktuella (typ alla "Weekend update with Chevy Chase"), men det är ändå ganska undehållande, och de har en hel del intressanta musiknummer med också.

'Til next time, my darlings!

Dagens citat2

Malou:

Man har inte riktigt levt forran man sett mig gora "Bohemian Rhapsody" pa fyllan och utan mina byxor!

Dagens citat

Malou:

Jag har i alla fall pa mig byxor!

Sad, I tell you...

Okej, klockan ar typ tjugo i tio har i Wisconsin, och vi har slut pa vin. Det ar nagon kilometer till affaren, sa det ar for langt att ga i den har kylan, och ingen av oss ar i skick att kora oss dit for att inforskaffa mer dricka. Inte ens med den mer liberala gransen for rattfylleri som finns har i Amerikat...
Det ar sorgligt, I tell you that...

Nu sjunger vi med till "Bohemian Rhapsody" och Malou slar handen i vaggen... En bra kvall allt som allt, kort sagt... :P

God kvall!

Kyla is a bitch, baby

For nagra dagar sedan fick alla au pairer i vart cluster ett valdigt utforligt informationsmail fran var kara AD, Debbie. Det handlade om hur man ska kla sig och bete sig under vintermanaderna har i Wisconsin.
Som svensk, som ar van vid kyla langt under nollstrecket, kandes mycket av informationen valdigt overflodig. (Som nagon med ett nagorlunda normalt intellekt kandes det dessutom ganska onodigt att paminnas om att inte lata motorn ga pa bilen nar den star i ett stangt garage.) Pa hur allt var formulerat i mailet lat det ungefar som att -1C ar oerhort dodligt, och att man maste vara ett geni for att kunna overlista denna onda kyla.
Jag ar fullt medveten om att det finns manga au pairer som inte ar vana vid nordisk kyla (manga tjejer fran Brasilien har, och de har aldrig sett sno ens), men ursakta mig... Hur svart ar det egentligen att forsta att nar det ar kallt sa tar man pa sig extra mycket klader. Jacka, langkalsonger, vantar, mossa, halsduk, extra strumpor, samt ett par varma vinterskor. It's not rocket science, people!
Jag har bott i Sverige i 21 ar, varit ute i -35C langa stunder (hunden behover en promenad oavsett vader), och jag har minsann aldrig fatt nagra frostbites, och jag kanner ingen som har fatt det heller.

A andra sidan insag jag att jag nog varit valdigt nara att fa frostbites VALDIGT manga ganger (huden domnar, sticker och kanns varm och allt sant, ni vet), men ar man en svensk viking sa ar man! Man hardar ut!

This sucks, dude!

Officiellt jobbar jag inte just nu, eftersom flickorna sover.
Men jag kan inte lamna huset, da jag ar ensam med dem.
Jag ar alltsa fast i nagot mittimellan-helvete for au pairer. Fastlast i huset, men kan enligt pappan inte rakna det till mina timmar for veckan. Kanns riktigt surt, maste jag saga. Sarskilt eftersom de andra ar pa karaoke pa Moe's och har roligt, och jag vill vara dar istallet.

Imorgon ska jag i alla fall se till att fa hit lite folk, sa att vi kan ha lite skojsigt. Jag skickade precis ivag ett mail till vardmamman for att lata henne veta, sa att hon inte tycker att jag drar in framlingar i huset nar hon ar borta.
Jag hoppas pa att Malou och Jenny kan sova kvar har ocksa. Det kanns inte speciellt lockande att vara ensam i huset under natten. Var det i lordags forra helgen, och det var fanimej inte skoj. Jag har tittat pa alldeles for manga skrackfilmer for att kanna mig bekvam ensam i ett stort hus pa natterna. Dessutom har huset manga olika ingangar, varav flera ar glasdorrar som latt skulle kunna slas sonder om nagon ville komma in... Need I say more?

En bra sak, forresten! Jag fick veta fran "vardpappan" ("VP") idag att jag kan spela iPod i min bil! Det finns tydligen nagon liten kabel/sladd-sak som jag kan koppla in i min iPod och sa spelas den i hogtalarsystemet. Det betyder att jag inte behover branna ut en massa CDs (som jag anda kommer tappa bort efter tva timmar), are int bra sa sag?! :)
Det gjorde mig LIIIIITE lyckligare ikvall.


Idag har jag for ovrigt varit ledig i princip hela dagen, sa jag passade pa att traffa brudarna for lunch pa Noodles, samt lite "shopping" pa Brookfield Square (ingen kopte nagot, men Malou bytte ett par byxor och Elli lamnade tillbaka en troja). Efter det var Elli och Malou (ser ni, jag skrev inte ert nya kollektiva smeknamn, ar jag inte snall?) trakiga och akte hem, medan jag och Jenny drog oss mot Caribou Coffee pa Bluemound. Dar satt vi i nagra timmar, smuttade pa vart kaffe (vi hade varsitt, delade inte) och pratade om hundar, bajs, vagbelysning, och sex. En harlig kombination av samtalsamnen, med andra ord.
Jag kom hem lagom till nar "VP" och flickorna akte ut for en middag pa Applesbee's, vilken de inte kom tillbaka fran forran narmare 8-tiden, vilket betyder att jag hade kunnat stanna langre, alternativt foljt med hem till Jenny, istallet for att ha sett till att vara hemma till 7, da jag fatt i uppgift att jag skulle borja jobba... "VP" ar trevlig och allt sant, och han har varit valdigt hjalpsam med flytt och allt sant, men jag maste saga att jag ar VALDIGT glad over att det inte ar honom jag normalt jobbar med. Han ar alldeles for mycket av en tidsoptimist for min smak. Han har nog inte hallt nagon tid som han gett mig hittills, och det fungerar inte for mig. Jag tror inte att han skulle bli alltfor glad om hans chef sa att han skulle borja jobba kl 8AM, och nar han kommer dit pa morgonen far han veta att han inte behovs forran 1,5-2 timmar senare...
Nar jag kom hem ikvall hade han forresten kort igang en knappt halvfull maskin med disk, dar han bland annat stallt in en valdigt skitig gryta... Is it me, or is that just plain wrong?

Aja, snart ar Vardmamman tillbaka, och da hoppas jag att allt ska vara tillbaka till lite mer normala, mer planerade former.

I rest my case

Sa jag nastan lite valdsam?

Jag menar VALDIGT valdsam!


Malou diz:
MACHALLA! kan du blogga eller??
Carin diz:
mah! Jag letar presenter till min lillebror! :P
Carin diz:
hetsa ner
Malou diz:
BLOGGA ELLER DÖDEN DÖ!


P.S. Ja, min MSN ar pa portugisiska. Jag har inte stallt om den till svenska efter att forra au pairen haft skiten. So sue me!

Tillbaka!

Jag har antligen internet igen, efter tva veckors torka. Nu tvingar Malou mig att blogga, nastan valdsam ar hon... Jag blir nastan aningens radd!

Om jag ska vara arlig ar jag alldeles for trott for att skriva nagot vettigt ikvall, men jag ska ta mig tid att skriva nagot ordentligt imorgon istallet. Sa ni far helt enkelt sta ut till dess.

Nojd nu, pojkslickar'n?

Kommande nyheter

Jag vantar pa besked fran andra sidan Atlanten, och jag ar radd att det inte kommer vara positiva nyheter.
Pa satt och vis vill jag veta nu, sa att jag kan sluta forestalla mig det varsta. Pa satt och vis vill jag inte veta alls, for om det ar daliga nyheter vill jag inte hora dem.

PRESIDENT Obama, baby!

Han gjorde det! Han gick fan och vann! Dra mig baklanges och kalla mig Gun-Britt! Jag vagar knappt tro att det ar sant...

Jag sitter och grinar pa min sang just nu... Forstar ni vilken otrolig dag det har ar? Det har skrivits historia idag, ar ni med pa det varlden?

Jag kan inte forestalla mig hur det kanns for de aldre som minns det hemska(re) fortryck som svarta utsatts for genom arhundradena. De ar antligen pa vag att fa nagon sorts upprattelse och rattvisa.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva... Jag bara grinar av alla mina kanslor.

President Barack Hussein Obama II. Dar har ni det!

Come on, come on!

I do believe we're winning, baby!

Forhoppningsvis kan jag somna ikvall i vetskapen om att vi har en demokratisk president de kommande fyra aren...

This is it!

Sjalvklart har jag forstatt sedan lange att det ar en stor grej att det for forsta gangen finns en svart presidentkandidat med i valet. Men idag, nar jag sag intervjuer med aldre svarta par som star i ko utanfor vallokalerna slogs jag pa riktigt av vilken otroligt historisk handelse det har ar.
De har maniskorna berattar om hur de nar de var unga inte kunde ga pa en buss hur de ville, kunde inte handla eller ens ga var de ville i staderna, och de kunde inte ens vara ute i vissa stater utan att vara radda for att de skulle bli slagna eller till och med dodade bara pa grund av sin hudfarg. De fick inte ens rosta! Och idag kan de ga till vallokalerna och inte bara rosta, utan rosta pa en svart man for president.
Det var oerhort kanslosamt att se dem beratta om detta, och oavsett hur det har valet slutar sa ar det en historisk dag, och jag kan inte forestalla mig vad den betyder for de som var med for 50 ar sedan da detta bara var en otroligt avlagsen fantasi.

Martin Luther King's drom har kommit nagot narmare sitt mal.

Election Day, baby!

Antligen ar det dags! Election!
Amerikanarna ar fullstandigt galna idag. Varenda nyhetssandning pratar BARA om valet. Alla andra fragor i varlden ar satta pa lite paus. Om sa historiens storsta jordbavning skulle intraffa under dagen och hela Tokyo skulle ligga i ruiner sa skulle de formodligen inte ens marka nagot forran imorgon.
Men, man far val ta det. Det har ar ju trots allt det enda "riktiga" landet i varlden, det vet vi ju.
Och ikvall vet vi forhoppningsvis vem som kommer styra varlden de narmaste fyra aren. Lat oss hoppas att det inte blir McCain/Palin/Joe the Plumber...

OBAMA! YES WE CAN!

BTW

Har jag glomt att saga att jag flyttar till ett nytt hus pa fredag, och att det verkar helnice?

I sa fall: Jag flyttar till ett nytt hus pa fredag! Det ligger 4 minuter fran Ellinore och 16 minuter fran Malou. Det ligger ca 2 minuter fran ett shoppingomrade som har nastan allt man kan be om (Marshalls, Kohls, restauranger, bank, Walgreens). Det har dessutom sjoutsikt, och jag ska enligt uppgift fran mamma S i princip ha en hel vaning for mig sjalv! Kan det bli battre?

Delafield, here I come!

Den Amerikanska Dumheten

I fredags nar jag var ivag med familjen for Trick or treating hos nagra av mammans vanner mottes jag aterigen av en gnutta av Den Amerikanska Dumheten.
Jag satt och diskuterade med de aldre i sallskapet (barnens mormor, samt ett aldre par. Btw, varfor hamnar jag alltid med de allra aldsta i sociala sammanhang?), och vi kommer in pa fordomar och liknande. Jag namner, pa skoj, att manga verkar tro att svenskar alltid ar langa och blonda samt att vi vandrar runt pa gatorna tillsammans med isbjornar. En av kvinnorna fragar, sa storsta allvar: "What, so you DON'T?"

Jag: (Djup suck) No, not really
Kvinnan: But you SEE THEM, right?

Det dar med geografi samt lite grundlaggande kunskap om var vissa djur bor ar inte Average Joe's (eller Jane's) starkaste sida verkar det som.

Tillaggas bor nog att det har aven ar en kvinna som namnde att hon inte bryr sig om politik for fem ore. Hon rostar alltid pa vad hennes man sager at henne ar bast...
Det ar sa man hedrar suffragetternas kamp for kvinnlig rostratt: lat mannen saga till oss vad vi borde rosta pa, eftersom vi uppenbarligen inte kan ta ett sa komplicerat och djupt beslut sjalva, sma veliga varelser som vi ar.

Jag tycker det ar tragiskt...

Heja Sverige!

Jag har verkligen aterupptackt svensk musik sedan jag kom hit. Det ar nagot sarskilt med att lyssna pa Ted Gardestad, Lars Winnerback, The Ark och Kent nar man befinner sig i utlandet.
Namnas bor kanske ocksa att vi pa karaoken i torsdags passade pa att sjunga lite svenska klassiker for varje Amerikan som rakade vandra forbi Moe's just da. Karaokepojkarna (John, Nate, Brian och ovriga, som for ovrigt tycker att det ar fruktansvart haftigt att vi ar svenska nannies :P) tyckte att vi var aningens galna nar vi alla fyra (Malou, Jenny, Ellinore och yours truly) stod och hoppade upp och ner till hela "Framling" samt "Helan gar", men det bjod vi pa.

Nagot som ar sa underbart med att vara svensk i Amerikat ar att man kan sta och prata svenska precis overallt och risken for att nagon ska forsta vad man sager ar minimal. Detta brukar vanligtvis firas av oss genom att man slanger ur sig diverse obscena uttryck och ord mitt framfor bade gamla damer och sma barn. De forstar ju anda inte, sa varfor inte bara gort?
Det kommer vara konstigt att komma hem till gamla Svedala och inse att folk faktiskt forstar vad jag sager hela tiden. Eller... Nu ar det ju mig vi pratar om, och det hander ju faktiskt ganska ofta att folk inte forstar/hor vad jag sager, aven om vi pratar samma sprak. Det dar med att prata i normal takt ar inte riktigt min grej, vilket vi aven det fick bekraftat pa karaoken forra veckan.
Sa har var det. Jag hade blivit framskickad av ovriga for att signa upp oss for att sjunga en lat tillsammans (jag valde glatt ABBA's "Waterloo", bara for att man MASTE sjunga ABBA pa karaoke om man ar svensk utomlands). Nar jag skulle meddela Brian vilka som skulle sjunga lyckades han hora ganska fel. Jenny blev Timmy, och Malou blev (hor och hapna) Allen. Jag havdar fortfarande att det delvis var hans fel, men Malou och Brian kom overens om att det var jag som pratade for snabbt och dessutom inte hade skrikit tillrackligt hogt, da vi stod ganska nara hogtalaren. Men halla! Jag skulle ju sjunga nagra minuter senare, inte fan vill jag val ga och bli hes alldeles innan det?

Hur som helst. Dags att ta hand om nasta laddning med tvatt snart tror jag, sa det ar bara att glatt ga ner i kallaren och kika om skiten ar klar snart...

Tills vi ses igen!

One more...

Eftersom Malou "glatt" meddelade mig att hon forvantar sig MINST ett nytt blogginlagg fran mig nar hon slar pa datorn ikvall tankte jag se till att hon har att lasa nar hon kommer tillbaka fran kinesiskan, den lillan slynan :P

Den har gangen tankte jag prata om politik. Som alla andra pa den har sidan Atlanten, och vad jag forstar aven hemma i Svea Rike.
Amerikanarna ar lite smat galna just nu, to say the least. Nar det kommer till at valja president sa verkar det inte som att det duger med att man inte tycker om den ena kandidatens varderingar/ideer. Nej, man maste desutom tro att han/hon ar livsfarlig.
Jag har spenderat valdigt mycket tid med flickornas mormor, L, de senaste veckorna, och hon ar helt tokig i Obama. Alskar honom! Pa en gang nar man ser McCain pa tv daremot, da blir hon fullstandigt fly forbannad. Alla hans forslag ar "Bullshit", "Shit" eller helt enkelt "Fucked up" (inte mina ord, jag skulle ALDRIG saga nagot sa oforskamt). Dessutom ar hon ganska saker pa att mannen ar aningens psykiskt stord, och vore direkt farlig for landet om han blev vald, eftersom han har ett alldeles for haftigt temperament (vilket skulle leda till lite impulsiva bombningar av diverse lander).
Jag kan val saga att jag inte ar direkt fortjust i McCain, och jag hoppas verkligen pa en demokratisk seger imorgon, men psykstord kanns lite att ta i, aven for en vanstersjal som mig.

Anhywho... Imorgon ar hela den har utdragna kampanjen i alla fall overstokad. Forhoppningsvis. Man vet ju aldrig om Bush och hans folje kanske far for sig att fuska lite i Florida igen (som vanligt) och drar ut pa det hela en vecka eller tva. Skulle ju inte direkt forvana mig. Det ar ju lilla Bush vi pratar om har.

Nej ni. Ingen vet vad som kommer handa an, men jag vill vara en optimist, sa darfor tanker jag tippa pa en seger for Obama/Biden imorgon!

YES WE CAN!

You didn't think it was going to last, did you?

Nar jag kom hit tankte jag (bland massa annat, saklart) "GUUUUD vad skont att ha fri tillgang till internet med min egen laptop!"

Simsalabim! Grattis Carin! Virus! Datorn ar pajj...
Nu vantar Geek Squad, som glatt ska fa fixa till min lilla alskling. Dessutom ska jag be dem installera ett battre antivirusprogram, eftersom det jag har uppenbarligen inte fungerar mer an tre dagar innan nagot skit bryter sig igenom och ater upp allt (inklusive ett fungerande explorer, ett fungerande scrollhjul och mycket, mycket annat).

Jag kommer med andra ord fa lagga en hel del pengar pa min lilla dator, vilket jag inte hade raknat med. Men men, om det betyder att jag kan sitta inne pa mitt rum och skriva mail sa mycket jag vill under dagarna sa far det val vara vart det.
Jag har visserligen tillgang till familjens laptop medan flickorna ar i skolan, men det ar inte samma sak. Dels saknar den de sista tre bokstaverna i alfabetet (de viktigaste, enligt mig!) och dels kan jag inte ta med den in pa rummet pa helger och kvallar, och maste da istallet sitta inne i kontoret/TV-rummet om jag vill anvanda den. Och ni som kanner mig vet att jag vill ha lite tid for mig sjalv, annars blir jag lite knapp och latt otrevlig.

Anywho... Da vet ni hur det ligger till. Pa aterlasande!