Kvällens citat

Monica om varför hon är elak ibland:

"Men han får ju skylla sig själv att han existerar"

Tentafest hos Maria

Jätteskoj fest hos Maria ikväll! Bra initiativ med efter tenta-fest, tycker jag.
Nu har de flesta gått vidare till Kåren, men jag gick hem, eftersom jag är så förnedrans trött. Dessutom ville Lisa att jag skulle göra henne sällskap. Det såg jag i hennes blick när jag och Monica kom hit för en promenad med henne. :)

Anywho... Det återkommande samtalsämnet under kvällen (tack vare lobbyverklsamhet från mig och Oscar) var som följer:
Kan man se på en kille om han har en stor kuk?

Efter en del diskuterande kom vi fram till att, Ja, ofta. Vi kom även fram till att många i klassen (läs: jag, Oscar, Maria och några till) tror att en viss person i klassen är särskilt välutrustad. Jag ska inte nämna några namn, för då kan Anton bli generad. IGEN.
En annan person i klassen kände dock behov av att hävda sig på storleksfronten, då han blivit utpekad som "osäker", och visade därför upp den vid Marias franska balkong. Så alla som råkade gå förbi Nackstavägen 16B vid 22-tiden vet nu huruvida hans påstående att den är "rätt stor i slakt tillstånd" stämmer eller inte.
Och jag är glad att jag inte hör till den skaran...

Bilkörning, mobiltelefon, frosseri och dragkrokar

Idag lovade jag Billie att jag skulle blogga, så jag gör bäst i att hålla mitt löfte. Jag hade tänkt mig en liten kort uppdatering om den senaste veckans aktiviteter. Inte särskilt upphetsande kanske, men så blir det.

Början av förra veckan tillbringades på telefon, då jag ringde som en galning till Elgiganten (IGEN) för att övertyga dem om att de är dumma i huvudet och inte har någon koll på vad de själva håller med om. Till slut verkade de hålla med mig delvis, och gav mig således en liten kompensation för sin dumhet genom att skänka mig ett presentkort värt 300 kronor. Det var väl inte så mycket, men lite.

I torsdags var det, som vanligt, dags för psykologi. Tanja kom och hämtade upp mig i vanlig ordning, lektionen var trevlig som vanligt, och efteråt kände jag mig ytterligare lite mer personlighetsstörd, som sig bör. På hemvägen visade Tanja prov på extraordinärt mod, då hon bad mig köra. Jag varnade henne för att det kanske inte skulle gå så väldigt bra, eftersom jag inte kört en manuellväxlad bil på närmare ett år, men hon påstod sig lita på att det skulle ordna sig och således satte jag mig bakom ratten.
Det kändes lite som på min första körlektion med mamma för sisådär fem år sedan. Av ett rent mirakel lyckades jag klara mig från Falun till Ludvika utan ett enda motorstopp, men det var bitvis väldigt ryckigt och växelvalen var inte av denna värld. Men fram kom vi i alla fall.

I fredags blev det så att jag åkte till Västerås. Mamma skulle ner till Arboga och erbjöd sig att ta omvägen runt Vässan så att jag kunde vara lite social under helgen. Innan avfärd hade jag dock till slut fått mitt nya SIM-kort samt paketet med min telefon från Elgiganten. Jag blev ärligt chockad över att de faktiskt bestämt sig för att skicka iväg fanskapet till slut, och därför egentligen inte särskilt förvånad när det visade sig att det inte fanns något batteri i telefonen. Så det blev inget invigande av min nya mobbe under helgen inte, utan den fick glatt stanna i mammas bil.

Fredagskvällen och natten spenderades hos Billie, där det frossades i glass, popcorn, godis, galna TV-program och en massa snack (mestadels om hjärndöda karlar som inte vet vad de vill, mitt favoritämne). En äkta sleep-over, med andra ord, vilket var skitmysigt. Härligt att verkligen få umgås ordentligt, och inte bara säga hej och sedan vara tvungen att dra vidare.

På lördagen åt vi underbart god mat på Thai Fastfood (mmm, jordnötssås...) och på kvällen skiljdes vi åt, och jag gav mig av på fest hos Tomas. Där mötte jag upp med, förutom Tomas och några av hans vänner som jag träffat tidigare, Georg och Stina, samt en vän till Stina som hon tagit med sig på festen.
Vi upptäckte att det kanske inte är världens bästa idé att gå på fest med massa nytt folk när man inte träffats själva på flera månader. Då blir det lätt att man skiter i att mingla och i stället bara sitter och pratar med varandra. Kändes som att vi inte var särskilt inbjudande gentemot resten av folket på festen.
Eftersom jag skulle vara i Söderbärke kyrka kl 10.00, och Georg skulle skjutsa mig dit, samt Stina skulle upp till Ansgarskyrkan till 9.30 var det inte läge att stanna kvar alltför länge på festen. Vi drog oss därifrån för att åka hem till Stina (där vi tjejer sov) strax efter 22-tiden. Vi fastnade dock på parkeringplatsen ett bra tag, då det var problem med att få fast kroken på Georgs bil (Stina och Angelica hade cyklar). Själva kroken var för övrigt en intressant syn, både skrämmande och oerhört komisk. (Bilden är inte en exakt kopia av hur den såg ut, men ni förstår nog vad jag menar i alla fall)

Den hamnade sedan, av någon förunderlig anledning, på vardagsrumsbordet i lägenheten, där den, om möjligt, såg ännu mer skrämmande ut.

På söndagsmorgonen var det sjunga i kyrkan som gällde, tillsammans med en jätteduktig tvärflöjtist, Cornelia, som spelar för mamma. Resten av dagen var väldigt seg, då det blivit alldeles för lite sömn under helgen, men jag släpade mig igenom den också till slut.

Idag har jag, efter mångt och mycket, till slut fått en ny telefon med tillhörande batteri. Så istället för att plugga ryska hela dagen, vilket jag borde ha gjort, har jag istället lekt med min telefon... Men det är sådant som händer, det tror jag vi alla kan hålla med om.

Imorgon är det i alla fall dags för en ny lektion i ryska, vilket ska bli intressant, då jag inte öppnat en lärobok på över två veckor nu... Man glömmer så fort.

Nu är det dags för en kvällsmacka, och sedan går jag tillbaka till min nya leksak.

God natt!

Sad, I tell you...

Okej, klockan ar typ tjugo i tio har i Wisconsin, och vi har slut pa vin. Det ar nagon kilometer till affaren, sa det ar for langt att ga i den har kylan, och ingen av oss ar i skick att kora oss dit for att inforskaffa mer dricka. Inte ens med den mer liberala gransen for rattfylleri som finns har i Amerikat...
Det ar sorgligt, I tell you that...

Nu sjunger vi med till "Bohemian Rhapsody" och Malou slar handen i vaggen... En bra kvall allt som allt, kort sagt... :P

God kvall!

Den Amerikanska Dumheten

I fredags nar jag var ivag med familjen for Trick or treating hos nagra av mammans vanner mottes jag aterigen av en gnutta av Den Amerikanska Dumheten.
Jag satt och diskuterade med de aldre i sallskapet (barnens mormor, samt ett aldre par. Btw, varfor hamnar jag alltid med de allra aldsta i sociala sammanhang?), och vi kommer in pa fordomar och liknande. Jag namner, pa skoj, att manga verkar tro att svenskar alltid ar langa och blonda samt att vi vandrar runt pa gatorna tillsammans med isbjornar. En av kvinnorna fragar, sa storsta allvar: "What, so you DON'T?"

Jag: (Djup suck) No, not really
Kvinnan: But you SEE THEM, right?

Det dar med geografi samt lite grundlaggande kunskap om var vissa djur bor ar inte Average Joe's (eller Jane's) starkaste sida verkar det som.

Tillaggas bor nog att det har aven ar en kvinna som namnde att hon inte bryr sig om politik for fem ore. Hon rostar alltid pa vad hennes man sager at henne ar bast...
Det ar sa man hedrar suffragetternas kamp for kvinnlig rostratt: lat mannen saga till oss vad vi borde rosta pa, eftersom vi uppenbarligen inte kan ta ett sa komplicerat och djupt beslut sjalva, sma veliga varelser som vi ar.

Jag tycker det ar tragiskt...

Uppdatering!

Augusta, 22.30, 2 Augusti
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!

Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…

Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.






Tisdag 15 Juli

Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
























Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.









Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P





















Det finns många roliga människor i New York








Only in America my friends. Only in America.
















Ground Zero







Jag framför Brooklyn Bridge








På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.

Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:










Vår grupp in action!











Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…






Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade








First Aid Classes









Det blir inte mer Amerikanskt än det här!










The German Girls!








Torsdag 18 Juli

Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.







Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.







Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!


Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.


Ansley som sjöjungfru









Olivia och Ansley







Aidan bygger sanddjur på stranden







Familjen








Ansley med min solhatt

























Huset








Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!






De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.

Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.

Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.

Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.



Jag och Anika vid Olive Garden










Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.








Söt bild på D-gänget, minus Frank








Paketöppning




Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.

Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.


Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.




































Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!


Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!

Pretty O!

Igår fick jag ett sött mail från mitt äldsta värdbarn. Det var så gulligt, hon skrev att hon är så excited att jag ska komma dit och att hon ser jättemycket fram emot det kommande året. Jag blev så glad! Väldigt mycket av min nervositet inför att träffa dem släppte när jag läste mailet, eftersom det bekräftade att barnen också ser fram emot att jag ska komma, det är inte bara Dawn som tycker att jag verkar bra.


Vad gäller resten av livet så känns det lite surt just nu, eftersom jag är jätteförkyld och därför inte kan gå på en fest ikväll som jag sett fram emot... Känns pissigt, men vad gör man när man är sjuk? Jag måste spara mina krafter inför nästa vecka, eftersom jag har två avskedsfester samt flyttning att se fram emot då. Inte en bra idé att vara sjuk och jättetrött när man ska bära flyttkartonger.

Nej du, nu ska jag ladda upp genom att kolla på slutet av finalen i Hell's Kitchen, och sedan ska jag släpa mig iväg för att göra jobbig men väldigt nödvändig handling på MAXI...

Jag ber om ursäkt...

Jag har varit väldigt dålig på att blogga på sistone. Jag har ju faktiskt inte bloggat alls sedan i oktober, så jag borde faktiskt skämmas...
Jag har ingen bättre ursäkt än att jag inte har känt att jag har haft tid/ork/ro att skriva något här, eftersom jag har varit så stressad över att få klart min C-uppsats (drog på mig ännu en omgång magkatarr gjorda jag på kuppen). Men nu är den klar, och jag hoppas att jag kommer ha tid att vara här lite oftare igen.
Lite uppdatering sedan sist: Jag fick inte U på hemtentan (WIIIEE!) och, tro't eller ej, jag lyckades med ett VG på Discourse, trots allt... Jag förstår inte hur jag gjorde det, eftersom jag var fruktansvärt missnöjd med hemtentan (se förra inlägget :P) och inte speciellt nöjd med uppsatsen heller. Dessutom tyckte jag att jag gjort fruktansvärt dåligt ifrån mig på lektionerna, så jag var övertygad om att det var kört. Jag funderar på om mamma åkte och hotade Diane med stryk om hon inte gav mig VG, för det kom som en väldig chock.
C-uppsatsen skickade jag (ÄNTLIGEN!) in i fredags kväll, hela tre dagar före deadline. Det har nog aldrig hänt förut i Carin Erikssons historia... Jag brukar ju alltid skicka in allt en minut för deadline. Tidigast. Hur som helst, så känner jag mig nöjd med min uppsats, och nu väntar jag bara på ventilationsseminariet. Jag är oerhört tacksam att jag fick Thorsten som handledare, för han har skött sitt jobb exemplariskt. Gett bra, tydliga kommentarer (till skillnad från vad de flesta lärarna gör) och alltid svarat jättefort på mina mail (till skillnad från Malou och Biljana's handledare. Det borde vara spöstraff på sånt!). Hade det inte varit för att han faktiskt har gjort sitt jobb så skulle jag nog inte hunnit klart i tid.

En rolig sak som hände förra veckan (och som jag lovade att blogga om: Jag sa aldrig NÄR, Malou och Billie :P)
Jag, Malou och Billie hade vinkväll (med inslag av godis, chips och andra onyttigheter). Vi hade varit nere och handlat, men när vi kom hem så insåg Malou att hon glömt köpa cigaretter, och ingen av oss hade någon lust att gå ner till affären igen (även om det bara är några hundra meter), så när vi ringde och beställde pizza så kom vi på den briljanta idén att fråga pizza-killen om han kunde köpa med sig ett paket cigaretter på vägen. Svaret jag fick var ett gapskratt och "är du SÅ lat?". Vad säga? "JA!" Anywho, när pizzan så kom efter närmare en timme så hade killen mycket riktigt med sig ett paket cigaretter...
Han fick extra mycket dricks :P

Så här i efterhand verkar det inte lika roligt, men just då var det fruktansvärt hysteriskt (kan berott på vinet). Jag tror att jag ska om de kan köpa med sig mjölk, bröd och ost nästa gång jag beställer pizza. Kul att veta var gränsen går :P

Nu har jag nattsuddat alldeles för mycket! Dags att sova, så god natt allihop!

En stenbock!

Jag har faktiskt bestämt mig helt och hållet nu. Jag vill ha Lisa.
Jag ringde till Linda på Hundhjälpen för att berätta det flera gånger igår, men det var tyvärr inget svar (men jag har i alla fall pratat in ett meddelande på hennes mobil, där jag sa att jag vill ha Lisa, så hon vet ju om det åtminstone). Jag ska försöka ringa idag igen. Det ska tydligen vara lättast att nå henne mellan 10-11, så jag får försöka om en kvart eller så...
Jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra med Lisa när hon väl är här. Att jag inte har överskattat min ekonomi så att det inte går ihop, eller att det kräver mer än jag har tid med (trots att jag har väldigt mycket fritid som det är nu). Jag är helt enkelt lite nojig. Men jag tror verkligen att det kommer gå bra.

Nu till något annat!
Jag och Georg var på en trevlig kräftskiva i helgen (som jag tydligen inte har skrivit något om här, dumma mig!). Det var en ytterst spännande kväll, där vi efter ett tag gav upp ätandet och satt och tittade på en massa livekonserter med Nightwish, Rammstein etc och kommenterade vad vi såg och hörde. Den bästa kommentaren kom från värdinnan och hennes väninna Jenny, när vi tittade på Nightwish. När de fick syn på den manliga sångaren (han med monsterskägget) så kläcker de ur sig "Ingmar Bergman och Usama, om de får barn så blir det en get. En bergsget! En stenbock!" Fråga inte hur de kom på det, men så är det tydligen... Går inte att säga emot...

Nu ska jag försöka ringa till Hundhjälpen igen om några minuter, och sen ska jag lägga mig och sova lite morgon/middag.

Appletini, not so easy on the tini...

Hade en skoj kväll ute med tjejerna igår. Eller ja, det var väl lite blandat så där... Hemma hos Johanna hade vi toppenroligt, med drinkblandande (inklusive en alldeles för stark appletini, som fick mig att sympatisera starkt med J.D. när han beställer en "Appletini. Easy on the tini"), hårplattande, sminkande och andra allmänt roliga, tjejsaker som man gör innan man ska ut.
När vi väl kom till Kåren började, dumt nog, det mindre roliga. Först blev vi knappt insläppta, eftersom vi inte hade fixat de där små löjliga kuk-klistermärkena (bläääää!!) som man ska ha för varje termin. När vi sedan till slut kom in (efter att ha tjatat på de dumma vakterna plus betalat extra i inträde, eftersom vi var tvungna att gå in som gäster). Efter det var de närmaste timmarna riktigt roliga, men sen blev jag snuskigt trött och stördes extremt av linserna som klistrades fast på mina ögonlock och allmänt bara skavde i ögonen. Dessutom tyckte mina oerhört trötta öron att det var väldigt jobbigt med den höga ljudvolym som, som bekant, alltid är i barer och liknande en lördagkväll när det är fullsmockat med folk. Hur som helst så var det ganska trevligt ändå, fram till det att vi skulle åka hem klockan två. När Biljana skulle hämta alla våra grejer i garderob lyckades nämligen personalen där klanta till sig och gav inte henne min väska, så jag var tvungen att gå in igen (förbi två arga vakter som var beredda att slå ner mig när jag närmade mig dörren) och stå i kö i en halv evighet (om man försöker tränga sig där blir man knivmördad, I promise you) innan jag äntligen fick min väska. Man tycker ju att personalen skulle begripa att man borde få en lapp för både väskan och jackan, men icke då... Så roligt skulle vi tydligen inte ha det. Det skulle ju bli alltför enkelt då, och så skulle ju folk slippa stå i kö flera gånger och dessutom är det ju alltid roligt när de stackarna som ska hämta upp i bil får stå ute och frysa i en halvtimme innan man äntligen kommer.
Blää... Dumkåren...
Ibland tycker jag att det är ganska ovärt att gå ut. Roligare att stanna hemma hos någon, flumma och ha "förfest" hela kvällen :) Go pyjamasparty!