Idag upptäckte tjejerna ett program på TV som de inte sett förut: Hip Hop Harry.
Det består av ett gäng dåliga barnskådespelare som dansar och sjunger med en stor, fet, diarréfärgad tygbjörn. Som rappar. Och har en "cool" keps på sig.
Det var så jag ville kaskadspy över hela köket när de slog på skiten.
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
tisdag, december 23, 2008
lördag, december 20, 2008
Inget gott som inte har något ont med sig
Igår kväll fick jag veta att TVn här i källaren nu äntligen fungerar (inte den på mitt rum, men den ute i vardagsrummet/biblioteket/träningsrummet). "Jippie!" tänker en intet ont anande Carin. "Jag kan äntligen sitta ifred och titta på TV även på kvällar och helger!"
Så här i efterhand känner jag att jag borde förstått att det var för bra för att vara sant. Trots att det finns två andra TV-apparater (har för övrigt inte använt det ordet på väldigt länge) i huset så har nu tjejerna bestämt sig för att de måste sitta vid den här nere. Och som vanligt är volymen på max, så att det hörs bra även genom min stängda dörr.
Mys.
Så här i efterhand känner jag att jag borde förstått att det var för bra för att vara sant. Trots att det finns två andra TV-apparater (har för övrigt inte använt det ordet på väldigt länge) i huset så har nu tjejerna bestämt sig för att de måste sitta vid den här nere. Och som vanligt är volymen på max, så att det hörs bra även genom min stängda dörr.
Mys.
måndag, december 15, 2008
Trötthet
Har nu spenderat en hel del timmar av dagen sovande, först i min säng/tortyrredskap och sedan på soffan...
Känner mig liiiite piggare nu, men inte mycket.
Det var en knepig morgon imorse. Yngstingen var svintrött. Hon ville INTE upp ur sängen. Jag var i princip tvungen att DRA upp henne efter att ha lockat, pockat och tjatat i över tio minuter. Vid det laget hade hon kommit in i en fas av "get away from me!", vilket alltid är lika roligt...
Äldstingen gick upp ur sängen snabbt och ganska smärtfritt, men sedan valde hon att sitta i sitt rum och bara rita i över tjugo minuter, istället för att faktiskt klä på sig, vilket jag bad/sa åt henne att göra otaliga gånger under den tiden.
Efter att yngstingen till slut kommit upp och valt ut en outfit för dagen (vilket tog betydligt längre tid än det borde) skulle hon så få på sig fanskapet också, vilket tog en evinnerlig tid. Jag var där och försökte skynda på processen ständigt, men helt plötsligt hade det gått 40 minuter och de hade varken borstat hår, ätit frukost eller borstat tänderna. Detta var ett klart problem, eftersom vi normalt brukar vara helt klara och börja ta på dem ytterkläder runt 50-55 minuter in i morgon"ritualen".
Det blev inte bättre av att yngstingen vid det laget var oerhört upprörd och ville ringa mamman. Jag visste mycket väl att hon då skulle prata minst tio minuter, vilket skulle betyda att vi skulle missa bussen, så jag sa att hon var tvungen att vara färdig med borstning av hår och tänder innan jag gav henne telefonen. Då började hon grina ännu värre och vägrade röra sig ur fläcken, ända tills äldstingen (tack och lov!) övertalade henne om att hon måste göra sig i ordning.
Efter att borstningen var färdig fick hon så telefonen, vilket förmodligen var ett misstag, eftersom hon fortfarande inte ätit sin frukost... Så efter att ha suttit i telefonen ett bra tag, och vi passerat den tiden vi borde ha gått ut för att vänta på bussen, kom hon till slut in i köket för att äta. Och se på fan! Trots att jag frågat henne ett flertal gånger vilka flingor hon ville ha och hon sagt "give me whatever" (jag hade till och med frågat om hon ville ha Alpha Bits, som hon brukar fråga efter, och hon sagt "sure"), så börjar hon nästan gråta när jag ställer fram en skål med AlphaBits på bordet. "I didn't ask for AlphaBits!" Jag svor aningens på svenska medan jag hällde ut skålen med flingor i diskhon. Hon fick två sekunder på sig att säga vad hon ville ha, och nu visste hon minsann (samma som storasyster, såklart).
Ibland vill man bara... jag vet inte... skrika rakt ut!
När vi så till slut kom ut, tio minuter senare än vi brukar, var det svinkallt och fruktansvärt blåsigt, så då var jag faktiskt glad över att vi var lite sena, så vi slapp vänta så länge. Lyckligtvis stod en snäll mamma nere vid busshållplatsen med en bil, och lät oss hoppa in medan vi väntade. Så nu vet jag i alla fall att det är dags att ta bilen de 150 meterna ner till hållplatsen. Det är nog bara i USA som det ens är det minsta okej och man inte anses fruktansvärt lat om man gör det...
Jaja, nu ska jag kolla på lite Tonight Show från Tivo, sedan är det dags att vika tvätt och sedan hämta tjejerna från bussen. Oh joy!
Känner mig liiiite piggare nu, men inte mycket.
Det var en knepig morgon imorse. Yngstingen var svintrött. Hon ville INTE upp ur sängen. Jag var i princip tvungen att DRA upp henne efter att ha lockat, pockat och tjatat i över tio minuter. Vid det laget hade hon kommit in i en fas av "get away from me!", vilket alltid är lika roligt...
Äldstingen gick upp ur sängen snabbt och ganska smärtfritt, men sedan valde hon att sitta i sitt rum och bara rita i över tjugo minuter, istället för att faktiskt klä på sig, vilket jag bad/sa åt henne att göra otaliga gånger under den tiden.
Efter att yngstingen till slut kommit upp och valt ut en outfit för dagen (vilket tog betydligt längre tid än det borde) skulle hon så få på sig fanskapet också, vilket tog en evinnerlig tid. Jag var där och försökte skynda på processen ständigt, men helt plötsligt hade det gått 40 minuter och de hade varken borstat hår, ätit frukost eller borstat tänderna. Detta var ett klart problem, eftersom vi normalt brukar vara helt klara och börja ta på dem ytterkläder runt 50-55 minuter in i morgon"ritualen".
Det blev inte bättre av att yngstingen vid det laget var oerhört upprörd och ville ringa mamman. Jag visste mycket väl att hon då skulle prata minst tio minuter, vilket skulle betyda att vi skulle missa bussen, så jag sa att hon var tvungen att vara färdig med borstning av hår och tänder innan jag gav henne telefonen. Då började hon grina ännu värre och vägrade röra sig ur fläcken, ända tills äldstingen (tack och lov!) övertalade henne om att hon måste göra sig i ordning.
Efter att borstningen var färdig fick hon så telefonen, vilket förmodligen var ett misstag, eftersom hon fortfarande inte ätit sin frukost... Så efter att ha suttit i telefonen ett bra tag, och vi passerat den tiden vi borde ha gått ut för att vänta på bussen, kom hon till slut in i köket för att äta. Och se på fan! Trots att jag frågat henne ett flertal gånger vilka flingor hon ville ha och hon sagt "give me whatever" (jag hade till och med frågat om hon ville ha Alpha Bits, som hon brukar fråga efter, och hon sagt "sure"), så börjar hon nästan gråta när jag ställer fram en skål med AlphaBits på bordet. "I didn't ask for AlphaBits!" Jag svor aningens på svenska medan jag hällde ut skålen med flingor i diskhon. Hon fick två sekunder på sig att säga vad hon ville ha, och nu visste hon minsann (samma som storasyster, såklart).
Ibland vill man bara... jag vet inte... skrika rakt ut!
När vi så till slut kom ut, tio minuter senare än vi brukar, var det svinkallt och fruktansvärt blåsigt, så då var jag faktiskt glad över att vi var lite sena, så vi slapp vänta så länge. Lyckligtvis stod en snäll mamma nere vid busshållplatsen med en bil, och lät oss hoppa in medan vi väntade. Så nu vet jag i alla fall att det är dags att ta bilen de 150 meterna ner till hållplatsen. Det är nog bara i USA som det ens är det minsta okej och man inte anses fruktansvärt lat om man gör det...
Jaja, nu ska jag kolla på lite Tonight Show från Tivo, sedan är det dags att vika tvätt och sedan hämta tjejerna från bussen. Oh joy!
torsdag, september 25, 2008
En liten seger!
Wiiiiee!
Nar jag skulle tomma ur diskmaskinen markte jag att den inte ens var full, och an mindre ren. De hade bara struntat i att stalla in sakerna imorse. I vanliga fall hade det irriterat mig, eftersom det knappast ar jobbigt att stalla in EN tallrik, men just nu, nar jag ar aptrott och verkligen inte kande for att plocka ur all disken sa var jag bara djupt tacksam over att slippa...
Nu ar det dags att hamta ungjavlarna fran bussen och sedan dra ivag till fotbollen. Hur jag lyckas komma dit i tid varje vecka (utan att kora for fort) ar ett under, med tanke pa hur lang tid det tar att fa in dem i bilen... Vi far se hur det gar idag.
Aterkommer!
Nar jag skulle tomma ur diskmaskinen markte jag att den inte ens var full, och an mindre ren. De hade bara struntat i att stalla in sakerna imorse. I vanliga fall hade det irriterat mig, eftersom det knappast ar jobbigt att stalla in EN tallrik, men just nu, nar jag ar aptrott och verkligen inte kande for att plocka ur all disken sa var jag bara djupt tacksam over att slippa...
Nu ar det dags att hamta ungjavlarna fran bussen och sedan dra ivag till fotbollen. Hur jag lyckas komma dit i tid varje vecka (utan att kora for fort) ar ett under, med tanke pa hur lang tid det tar att fa in dem i bilen... Vi far se hur det gar idag.
Aterkommer!
torsdag, september 18, 2008
Vegetarian och skolhelvete
Jag kan glatt meddela mina lasare att jag har atergatt till min tidigare vegetarianism. En kombination av inflytande fran tva vardforaldrar som ar vegetarianer, och att ha last och hort massa ackliga historier om grislappar i karamellfarg och griskroppar som blir uppskurna "som smor" har fatt mig att inse att jag inte vill ata doda djur. Bla!
For ovrigt gor skolan mig lite upprord for tillfallet. Eftersom jag missade den forsta lektionen i min English Composition var jag tvungen att skriva tva first drafts till lektionen igar, en autobiographical essay och en observational essay. Jag fick med andra ord jobba arslet av mig for att hinna med jobbet, skrivandet och dessutom att lasa typ en miljon sidor i min never ending text book. Det ar inte helt latt att ha tid och ork for studier nar man jobbar tio timmar varenda j*vla dag, och inte ens ar helt ledig ens de fa timmar om dygnet som det ar tankt ska vara MIN tid. Eftersom mitt sovrum ligger alldeles bredvid badrummet som alla anvander, och vagg i vagg med Ansley's sovrum, kommer ofta lillan och sager god natt ungefar femton ganger per kvall. Visst uppskattar jag att hon ar sa gullig och mysig, men det tar en halv evighet att fa ut henne ur rummet nar hon val kommit in, och jag behover den tiden for mina studier.
Pa tal om gullungen. Forra fredagen, nar vi satt uppe pa mitt rum och tittade pa en film (jag vek tvatt, men anda) sa tittar hon upp pa mig och sager "Carin, I love you". Jag trodde att jag skulle borja grina, eller att mitt ansikte skulle spricka av mitt stora leende. Min lilla sotnos!
Nu ska jag och sotnosen leka lite pa DisneyChannel.com, och sedan ar det dags for lunch innan Dawn kommer och hamtar upp henne for att aka till tandlakaren med Olivia. Med andra ord blir det bara jag och Aidan ikvall. Kommer bli intressant :P
For ovrigt gor skolan mig lite upprord for tillfallet. Eftersom jag missade den forsta lektionen i min English Composition var jag tvungen att skriva tva first drafts till lektionen igar, en autobiographical essay och en observational essay. Jag fick med andra ord jobba arslet av mig for att hinna med jobbet, skrivandet och dessutom att lasa typ en miljon sidor i min never ending text book. Det ar inte helt latt att ha tid och ork for studier nar man jobbar tio timmar varenda j*vla dag, och inte ens ar helt ledig ens de fa timmar om dygnet som det ar tankt ska vara MIN tid. Eftersom mitt sovrum ligger alldeles bredvid badrummet som alla anvander, och vagg i vagg med Ansley's sovrum, kommer ofta lillan och sager god natt ungefar femton ganger per kvall. Visst uppskattar jag att hon ar sa gullig och mysig, men det tar en halv evighet att fa ut henne ur rummet nar hon val kommit in, och jag behover den tiden for mina studier.
Pa tal om gullungen. Forra fredagen, nar vi satt uppe pa mitt rum och tittade pa en film (jag vek tvatt, men anda) sa tittar hon upp pa mig och sager "Carin, I love you". Jag trodde att jag skulle borja grina, eller att mitt ansikte skulle spricka av mitt stora leende. Min lilla sotnos!
Nu ska jag och sotnosen leka lite pa DisneyChannel.com, och sedan ar det dags for lunch innan Dawn kommer och hamtar upp henne for att aka till tandlakaren med Olivia. Med andra ord blir det bara jag och Aidan ikvall. Kommer bli intressant :P
fredag, augusti 29, 2008
Adoption och annat
Sussex County, New Jersey
Torsdag 28 Augusti, 12.20 pm
Nu har jag haft ett långt, trevligt samtal med mamma och Olle, och jag har även hunnit se till att barnen fått lite mat i magen, så nu är det dags för mig att återkomma med ytterligare funderingar.
Något jag har funderat på väldigt länge är att adoptera. Jag har tänkt på det så länge jag kan minnas. Jag vill absolut ha egna barn någon gång, men jag känner också att det finns så många barn i världen som behöver någon som älskar dem och tar hand om dem, så varför skulle inte jag kunna göra något åt det och hjälpa till så mycket jag kan genom att ge något eller några av dem ett hem? Självklart är det inget jag funderar på att göra än på några år, inte innan jag har pluggat klart där hemma och har ett någorlunda stabilt liv med jobb och bra bostad, men jag känner mer och mer att det är något jag absolut vill göra.
Jag vill ju hjälpa så mycket jag kan, och vad bättre sätt att hjälpa än att ta in ett litet barn i sitt hem och ge henne eller honom ett bättre liv än hon/han hade haft annars? Man får så väldigt mycket tillbaka genom att göra det.
Jag vet att jag låter sentimental och lite blödig, men jag antar att det är sån jag är.
Nej, åter till verkligheten, vardagen och allt vad det innebär!
Tandborstning står närmast på schemat, och sedan är det skolarbete. Vi måste även börja med det stora projektet nere i källaren, nämligen att städa upp allt som ligger på golvet. Frank har gett oss i uppgift att fixa det under de närmaste veckorna, så vi ska vara där nere i runt en timme varje dag. Inte roligt, men det måste göras, och jag är glad att de inte förväntar sig att jag ska städa upp det själv, för det skulle ta en halv evighet och jag skulle förmodligen ligga på golvet och gråta och skaka i ren frustration efter några timmar…
Jag återkommer någon annan gång!
I like long walks, especially when they are taken by people who annoy me.
Noel Coward
Torsdag 28 Augusti, 12.20 pm
Nu har jag haft ett långt, trevligt samtal med mamma och Olle, och jag har även hunnit se till att barnen fått lite mat i magen, så nu är det dags för mig att återkomma med ytterligare funderingar.
Något jag har funderat på väldigt länge är att adoptera. Jag har tänkt på det så länge jag kan minnas. Jag vill absolut ha egna barn någon gång, men jag känner också att det finns så många barn i världen som behöver någon som älskar dem och tar hand om dem, så varför skulle inte jag kunna göra något åt det och hjälpa till så mycket jag kan genom att ge något eller några av dem ett hem? Självklart är det inget jag funderar på att göra än på några år, inte innan jag har pluggat klart där hemma och har ett någorlunda stabilt liv med jobb och bra bostad, men jag känner mer och mer att det är något jag absolut vill göra.
Jag vill ju hjälpa så mycket jag kan, och vad bättre sätt att hjälpa än att ta in ett litet barn i sitt hem och ge henne eller honom ett bättre liv än hon/han hade haft annars? Man får så väldigt mycket tillbaka genom att göra det.
Jag vet att jag låter sentimental och lite blödig, men jag antar att det är sån jag är.
Nej, åter till verkligheten, vardagen och allt vad det innebär!
Tandborstning står närmast på schemat, och sedan är det skolarbete. Vi måste även börja med det stora projektet nere i källaren, nämligen att städa upp allt som ligger på golvet. Frank har gett oss i uppgift att fixa det under de närmaste veckorna, så vi ska vara där nere i runt en timme varje dag. Inte roligt, men det måste göras, och jag är glad att de inte förväntar sig att jag ska städa upp det själv, för det skulle ta en halv evighet och jag skulle förmodligen ligga på golvet och gråta och skaka i ren frustration efter några timmar…
Jag återkommer någon annan gång!
I like long walks, especially when they are taken by people who annoy me.
Noel Coward
söndag, augusti 03, 2008
Uppdatering!
Augusta, 22.30, 2 Augusti
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!
Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…
Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.
Tisdag 15 Juli
Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.
Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P
Det finns många roliga människor i New York
Only in America my friends. Only in America.
Ground Zero
Jag framför Brooklyn Bridge
På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.
Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:
Vår grupp in action!
Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…
Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade
First Aid Classes
Det blir inte mer Amerikanskt än det här!
The German Girls!
Torsdag 18 Juli
Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.
Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.
Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!
Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.
Ansley som sjöjungfru
Olivia och Ansley
Aidan bygger sanddjur på stranden
Familjen
Ansley med min solhatt
Huset
Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!
De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.
Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.
Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.
Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.
Jag och Anika vid Olive Garden
Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.
Söt bild på D-gänget, minus Frank
Paketöppning
Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.
Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.
Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.
Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!
Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!
Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…
Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.Tisdag 15 Juli
Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.
Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P
Det finns många roliga människor i New York
Only in America my friends. Only in America.
Ground Zero
Jag framför Brooklyn Bridge
På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.
Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:
Vår grupp in action!
Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…
Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade
First Aid Classes
Det blir inte mer Amerikanskt än det här!
The German Girls!
Torsdag 18 Juli
Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.
Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.
Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!
Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.
Ansley som sjöjungfru
Olivia och Ansley
Aidan bygger sanddjur på stranden
Familjen
Ansley med min solhatt
Huset
Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!
De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.
Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.
Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.
Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.
Jag och Anika vid Olive Garden
Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.
Söt bild på D-gänget, minus Frank
Paketöppning
Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.
Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.
Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.
Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!
Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!
söndag, juli 27, 2008
Fortfarande semester
Hej igen, alla vanner!
Jag sitter fortfarande i Rhode Island, och jag maste saga att jag borjar langta tillbaka till New Jersey. Det har varit underbart att fa starta mitt ar har med en semester, men nu borjar jag bli lite trott pa stranden och en brannande sol. Det later trakigt, jag vet. Men vi har varit har i over en vecka nu, och for mig ar det mer an nog med sol. Sarskilt eftersom jag drog pa mig en solbranna redan efter tva dagar. Lyckligtvis var den inte sa illa som det kan vara (dvs inga brannblasor, bara valdigt rod hud), men jag har nu borjat flagna. Ar det inte underbart, sa sag?
Dessutom ar det har huset lite for trangt for alla som ar har just nu. Det finns tre sovrum (som alla ar mindre an mitt rum i Jersey), och for tillfallet bor det 6 (SEX!) barn och 5 (FEM!) vuxna har. Behover jag saga att det ar trangt? Barnen blir dessutom valdigt uppspelta over att fa traffa sina kusiner, och blir darfor lite hogljudda... De ar underbara, men det ar frustrerande.
Anywho... Sa just nu kanner jag mig lite ond och onskar att det regnar imorgon, sa att vi aker hem redan da. Det skulle vara sa skont att fa komma hem till alla mina grejer och sangen som jag redan alskar.
Hall en tumme for kasst vader, sa uppdaterar jag er om laget sa snart jag har mojlighet igen!
Jag sitter fortfarande i Rhode Island, och jag maste saga att jag borjar langta tillbaka till New Jersey. Det har varit underbart att fa starta mitt ar har med en semester, men nu borjar jag bli lite trott pa stranden och en brannande sol. Det later trakigt, jag vet. Men vi har varit har i over en vecka nu, och for mig ar det mer an nog med sol. Sarskilt eftersom jag drog pa mig en solbranna redan efter tva dagar. Lyckligtvis var den inte sa illa som det kan vara (dvs inga brannblasor, bara valdigt rod hud), men jag har nu borjat flagna. Ar det inte underbart, sa sag?
Dessutom ar det har huset lite for trangt for alla som ar har just nu. Det finns tre sovrum (som alla ar mindre an mitt rum i Jersey), och for tillfallet bor det 6 (SEX!) barn och 5 (FEM!) vuxna har. Behover jag saga att det ar trangt? Barnen blir dessutom valdigt uppspelta over att fa traffa sina kusiner, och blir darfor lite hogljudda... De ar underbara, men det ar frustrerande.
Anywho... Sa just nu kanner jag mig lite ond och onskar att det regnar imorgon, sa att vi aker hem redan da. Det skulle vara sa skont att fa komma hem till alla mina grejer och sangen som jag redan alskar.
Hall en tumme for kasst vader, sa uppdaterar jag er om laget sa snart jag har mojlighet igen!
måndag, juli 21, 2008
I'm Alive!
Hej alla!
Antligen har jag mojlighet att skriva lite har!
Det har hant sa mycket sedan jag senast skrev, det ar helt otroligt. Jag ska forsoka gora en kort sammanfattning av det som hant.
14 Juli:
Vaknade kl 4.40 for att aka till Arlanda, dar jag lamnade mamma, Olle och min lilla alsklings-Lisa... Jag mellanlandade i Frankfurt och kl 15.31 lokal tid landade jag pa Newark's flygplats utanfor NYC. Jag hade problem i tullen pa grund av mina torra fingertoppar, men till slut slappte de igenom mig och jag kunde springa och leta reda pa de andra tjejerna fran Au Pair Care. vi akte till hotellet, blev incheckade och jag somnade sa fort jag la mig pa kudden.
15 Juli:
Vi hade lektioner 8.00-16.30, och ca 17.00 lamnade vi hotellet for att aka pa en guidad tur i NEW YORK CITY!
Det var valdigt stressigt, sa jag kande inte att jag fick tid och mojlighet att uppskatta staden ordentligt, men det var roligt att se saker som man bara sett pa filmer och i TV-filmer. Det ska bli roligt att aka dit igen och upptacka staden pa egen hand, och forhoppningsvis se en musikal.
Pa vagen hem sa gick bussen sonder och vi blev staende jattelange innan hotellet kunde skicka ut en minibuss for att hamta upp oss, sa vi kom inte hem forran strax fore midnatt...
16 Juli:
Lektioner hela dagen, och efter det tog jag och The German Girls en tur till Walmart, for att se akta Amerikansk kultur :P
17 Juli:
De sista lektionstimmarna.
Runt kl 16 kom familjen antligen och hamtade mig! Det var sa spannande och jag hade varit sa nervos hela dagen sa jag var alldeles illamaende...
De hade gjort en jattefin valkomstskylt till mig, och alla barnen hade hjalpt till att mala den.
Vi akte direkt till en VALDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, dar vi at lite mat innan vi akte till deras hus. Det ar jattefint, stort och de har en valdigt fin tradgard, mycket finare an den sag ut pa korten jag fick se.
Vi gjorde inte sa mycket den har dagen, jag packade upp mina grejer, gav familjen sina presenter (Ansley ALSKAR sin Bamse-vaska!) och gick och la mig ganska tidigt.
18 Juli:
Jag sov lange, ca 11 timmar, vilket var valbehovligt, eftersom jag fatt alldeles for lite somn pa hotellet.
Under dagen tog vi det mest lugnt. Dawn visade mig runt i koket, for att jag ska forsoka lara mig att hitta allt, och pa eftermiddagen akte vi till Walmart for att handla lite infor semestern. Alla tre barnen var med och det var ett valdans tjat hela tiden, men de ar ju barn, sa vad kan man forvanta sig.
Pa kvallen kom barnens farmor och farfar pa besok och vi spelade kort, jag, Dawn, Kitty (farmor), Ansley och Olivia.
Nar Frank kom hem gick vi igenom reglerna som galler i deras hus och jag fick en manual pa vad det ar jag ska gora och inte. Det marks verkligen att de har haft au pairer forut, vilket kanns valdigt bra. De ar val forberedda pa allt, kanns det som.
19 Juli:
Vi gick upp runt 6.00 och packade in oss i bilen sa snabbt vi kunde, vilket tog ca 2 timmar med tre barn och tre vuxna (Dawn, jag och Anika, deras forra au pair fran Tyskland, som ar hur trevlig som helst. Frank var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn...). Bilturen till Rhode Island tog ca 5 timmar, och bilen gick sonder bara nagra km ifran vart mal. Servostyrningen och ACn slutade fungera, men som tur var kunde vi i alla fall ta oss hela vagen till huset.
Val framme tog jag och Anika ner barnen till stranden, medan Dawn korde ivag bilen till en verkstad i narheten. Det var ganska laskigt att vakta barnen helt sjalva, eftersom vagorna var valdigt stora och det var mycket folk pa stranden. Men de ar helt underbara barn, sa de gjorde som vi sa, och de holl sig ganska nara stranden (kanske for att deras pappa och morfar hade skramt upp dem genom att beratta om en hajattack i New York forra veckan, da tre personer dog).
Jag och Anika gick och la oss tidigt, ca 21.00, men barnen var uppe till sena natten.
20-21 Juli:
Vi tar det bara lugnt har pa semestern. Det ar SA skont att bara kunna slappa, sova nar jag vill och inte ha ett fast schema under den har forsta veckan. Jag behover egentligen inte ens jobba, vilket kanns konstigt, eftersom jag fortfarande far betalt for att vara har. Vi akte till och med och shoppade igar, jag, Anika och Marianne, barnens mormor (mormor och morfar kom hit pa kvallen den 19e).
Jag ar SA GLAD for att jag blev inbjuden av den har familjen, och att jag tackade ja! De ar helt underbara, oppna, karleksfulla och sa forstaende! Barnen ar supermysiga! Toppenmysiga, som jag brukar saga, eller hur Billie? :P
Jag onskar att ni kunde vara har och dela det har med mig, for det ar helt fantastiskt!
Jag lovar att jag ska aterkomma sa snart jag kan (kommer formodligen droja tills vi kommer hem, nasta mandag), och jag ska lagga in lite bilder fran semestern! Jag tog massor nar vi var nere pa stranden, pa Aidan's sand-djur och pa Olivia och Ansley nar de leker i vattnet.
Forresten, jag fragade foraldrarna, och de hade ingenting emot att jag lagger ut bilder och namn pa barnen har, bara sa att ni vet. Det kanns skont att veta, eftersom jag formodligen kommer ta manga roliga och mysiga bilder under mitt ar har, som jag sakerligen kommer vilja dela med er!
Ha det bast och ge mig manga kommentarer nu, sa att jag har nagot att lasa nasta gang jag kommer at internet!
Massor med kramar till er, mina vanner!
P.s. De ar demokrater! :)
Antligen har jag mojlighet att skriva lite har!
Det har hant sa mycket sedan jag senast skrev, det ar helt otroligt. Jag ska forsoka gora en kort sammanfattning av det som hant.
14 Juli:
Vaknade kl 4.40 for att aka till Arlanda, dar jag lamnade mamma, Olle och min lilla alsklings-Lisa... Jag mellanlandade i Frankfurt och kl 15.31 lokal tid landade jag pa Newark's flygplats utanfor NYC. Jag hade problem i tullen pa grund av mina torra fingertoppar, men till slut slappte de igenom mig och jag kunde springa och leta reda pa de andra tjejerna fran Au Pair Care. vi akte till hotellet, blev incheckade och jag somnade sa fort jag la mig pa kudden.
15 Juli:
Vi hade lektioner 8.00-16.30, och ca 17.00 lamnade vi hotellet for att aka pa en guidad tur i NEW YORK CITY!
Det var valdigt stressigt, sa jag kande inte att jag fick tid och mojlighet att uppskatta staden ordentligt, men det var roligt att se saker som man bara sett pa filmer och i TV-filmer. Det ska bli roligt att aka dit igen och upptacka staden pa egen hand, och forhoppningsvis se en musikal.
Pa vagen hem sa gick bussen sonder och vi blev staende jattelange innan hotellet kunde skicka ut en minibuss for att hamta upp oss, sa vi kom inte hem forran strax fore midnatt...
16 Juli:
Lektioner hela dagen, och efter det tog jag och The German Girls en tur till Walmart, for att se akta Amerikansk kultur :P
17 Juli:
De sista lektionstimmarna.
Runt kl 16 kom familjen antligen och hamtade mig! Det var sa spannande och jag hade varit sa nervos hela dagen sa jag var alldeles illamaende...
De hade gjort en jattefin valkomstskylt till mig, och alla barnen hade hjalpt till att mala den.
Vi akte direkt till en VALDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, dar vi at lite mat innan vi akte till deras hus. Det ar jattefint, stort och de har en valdigt fin tradgard, mycket finare an den sag ut pa korten jag fick se.
Vi gjorde inte sa mycket den har dagen, jag packade upp mina grejer, gav familjen sina presenter (Ansley ALSKAR sin Bamse-vaska!) och gick och la mig ganska tidigt.
18 Juli:
Jag sov lange, ca 11 timmar, vilket var valbehovligt, eftersom jag fatt alldeles for lite somn pa hotellet.
Under dagen tog vi det mest lugnt. Dawn visade mig runt i koket, for att jag ska forsoka lara mig att hitta allt, och pa eftermiddagen akte vi till Walmart for att handla lite infor semestern. Alla tre barnen var med och det var ett valdans tjat hela tiden, men de ar ju barn, sa vad kan man forvanta sig.
Pa kvallen kom barnens farmor och farfar pa besok och vi spelade kort, jag, Dawn, Kitty (farmor), Ansley och Olivia.
Nar Frank kom hem gick vi igenom reglerna som galler i deras hus och jag fick en manual pa vad det ar jag ska gora och inte. Det marks verkligen att de har haft au pairer forut, vilket kanns valdigt bra. De ar val forberedda pa allt, kanns det som.
19 Juli:
Vi gick upp runt 6.00 och packade in oss i bilen sa snabbt vi kunde, vilket tog ca 2 timmar med tre barn och tre vuxna (Dawn, jag och Anika, deras forra au pair fran Tyskland, som ar hur trevlig som helst. Frank var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn...). Bilturen till Rhode Island tog ca 5 timmar, och bilen gick sonder bara nagra km ifran vart mal. Servostyrningen och ACn slutade fungera, men som tur var kunde vi i alla fall ta oss hela vagen till huset.
Val framme tog jag och Anika ner barnen till stranden, medan Dawn korde ivag bilen till en verkstad i narheten. Det var ganska laskigt att vakta barnen helt sjalva, eftersom vagorna var valdigt stora och det var mycket folk pa stranden. Men de ar helt underbara barn, sa de gjorde som vi sa, och de holl sig ganska nara stranden (kanske for att deras pappa och morfar hade skramt upp dem genom att beratta om en hajattack i New York forra veckan, da tre personer dog).
Jag och Anika gick och la oss tidigt, ca 21.00, men barnen var uppe till sena natten.
20-21 Juli:
Vi tar det bara lugnt har pa semestern. Det ar SA skont att bara kunna slappa, sova nar jag vill och inte ha ett fast schema under den har forsta veckan. Jag behover egentligen inte ens jobba, vilket kanns konstigt, eftersom jag fortfarande far betalt for att vara har. Vi akte till och med och shoppade igar, jag, Anika och Marianne, barnens mormor (mormor och morfar kom hit pa kvallen den 19e).
Jag ar SA GLAD for att jag blev inbjuden av den har familjen, och att jag tackade ja! De ar helt underbara, oppna, karleksfulla och sa forstaende! Barnen ar supermysiga! Toppenmysiga, som jag brukar saga, eller hur Billie? :P
Jag onskar att ni kunde vara har och dela det har med mig, for det ar helt fantastiskt!
Jag lovar att jag ska aterkomma sa snart jag kan (kommer formodligen droja tills vi kommer hem, nasta mandag), och jag ska lagga in lite bilder fran semestern! Jag tog massor nar vi var nere pa stranden, pa Aidan's sand-djur och pa Olivia och Ansley nar de leker i vattnet.
Forresten, jag fragade foraldrarna, och de hade ingenting emot att jag lagger ut bilder och namn pa barnen har, bara sa att ni vet. Det kanns skont att veta, eftersom jag formodligen kommer ta manga roliga och mysiga bilder under mitt ar har, som jag sakerligen kommer vilja dela med er!
Ha det bast och ge mig manga kommentarer nu, sa att jag har nagot att lasa nasta gang jag kommer at internet!
Massor med kramar till er, mina vanner!
P.s. De ar demokrater! :)
fredag, juni 27, 2008
Pretty O!
Igår fick jag ett sött mail från mitt äldsta värdbarn. Det var så gulligt, hon skrev att hon är så excited att jag ska komma dit och att hon ser jättemycket fram emot det kommande året. Jag blev så glad! Väldigt mycket av min nervositet inför att träffa dem släppte när jag läste mailet, eftersom det bekräftade att barnen också ser fram emot att jag ska komma, det är inte bara Dawn som tycker att jag verkar bra.
Vad gäller resten av livet så känns det lite surt just nu, eftersom jag är jätteförkyld och därför inte kan gå på en fest ikväll som jag sett fram emot... Känns pissigt, men vad gör man när man är sjuk? Jag måste spara mina krafter inför nästa vecka, eftersom jag har två avskedsfester samt flyttning att se fram emot då. Inte en bra idé att vara sjuk och jättetrött när man ska bära flyttkartonger.
Nej du, nu ska jag ladda upp genom att kolla på slutet av finalen i Hell's Kitchen, och sedan ska jag släpa mig iväg för att göra jobbig men väldigt nödvändig handling på MAXI...
Vad gäller resten av livet så känns det lite surt just nu, eftersom jag är jätteförkyld och därför inte kan gå på en fest ikväll som jag sett fram emot... Känns pissigt, men vad gör man när man är sjuk? Jag måste spara mina krafter inför nästa vecka, eftersom jag har två avskedsfester samt flyttning att se fram emot då. Inte en bra idé att vara sjuk och jättetrött när man ska bära flyttkartonger.
Nej du, nu ska jag ladda upp genom att kolla på slutet av finalen i Hell's Kitchen, och sedan ska jag släpa mig iväg för att göra jobbig men väldigt nödvändig handling på MAXI...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
