Jag vaknade imorse efter en visserligen kort, men ostörd natts sömn. Första på länge. Därför tänkte jag att den här dagen garanterat också kommer bli den bästa på länge.
Jag borde förstått på en gång att jag hade fel.
Bland det första jag märker när jag kommer upp ur sängen är att Lisa har blivit dålig i magen och bajsat på mattan (jag skulle inte ha gett henne tonfisk, så jag får skylla mig själv). Matt-tvätt i badkaret är alltså dagens första syssla.
När detta är färdigt, mattan upphängd och badkaret rengjort, är det dags för mig själv att bli renofin. In i duschen bara!
Det är vid tvättningen av min vänstra fot som jag upptäcker att jag är ett missfoster. Under min vänstra stortå sticker det nämligen ut ett hårstrå. Ja, ni läste rätt, mina damer och herrar: ett hårstrå!
Jag äcklas av min nya status som freak under några sekunder, försöker låta bli att kräkas, och plockar sedan fram en pincett för att göra mig av med vidundret. Till min lycka upptäcker jag då att hårstråt bara låtsades växa från min stortå. I själva verket var det tydligen bara ett helt vanligt hårstrå från någon annan del av kroppen som fastnat i en liiiiiten liten självspricka under tån. Alltså: tacksam över att jag inte är missbildad, men missnöjd med mina torra fötter.
Skoldagen flöt på hyfsat. Kände mig inte helt efter i huvudet, utan lyckades nog klämma fram någorlunda vettiga svar i de publicistiska och pressetiska dilemman vi blev tilldelade.
Till affären, hem, ut med Lisa, och sedan in till stan. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en nyttig människa, så jag skulle i dag på mitt första möte med ViktVäktarna.
Jag kom i alla fall dit ordentligt, men blev chockad över hur väldigt många andra det var som också hittat dit. Över 30 personer stod fortfarande och köade för invägning och betalning när jag kom dit 10 minuter före mötets start. Det blev med andra ord en sjujävla väntetid innan jag ens kom in i möteslokalen. Väl där hölls ett halvt meningslöst möte om att "man måste ju göra av med mer energi än man äter, eller hur?" (jag är tjock, inte hjärndöd). Efter det är det dags för oss nya (99% av de som var på mötet) att väga in oss (de flesta hann inte innan mötet, utan fick göra det efter istället), få vår "budget" med propoints, information i allmänhet, samt möjlighet att köpa ett "startpaket" med nyttiga och viktiga saker i. Först kö till vägningen, och det var väl inte så farligt. Tog väl en halvtimme eller så. Och eftersom jag utnyttjade tiden till att plugga så kändes det inte fullständigt meningslöst, om än jobbigt.
Blev vägd (huvva!) och fick min "budget". Då var det dags för nästa kö, den för betalning av "startpaketet".
Kändes fortfarande ganska okej att köa, eftersom jag läste hela tiden. Men när jag efter 45 minuters köande (läs: trötthet i huvudet och fötterna) kommer fram till kassan och ska betala mitt paket och först DÅ får veta att jag inte kan betala med kort. Då. Då är det fan inte roligt längre.
Jag frågar snällt om det går bra om jag går iväg och hämtar ut pengar, men får veta att då kommer jag inte kunna komma in i huset igen, eftersom klockan blivit så mycket att porten är låst.
Det är bara att gå därifrån utan mitt fåniga jävla "startpaket", med andra ord. Så jag går ner till busshållplatsen, bara för att inse att jag missat bussen hem med knappt 1 minut. För att vara på den säkra sidan (ibland är ju jävlarna sena) så stannar jag kvar i fem minuter. Men ingen bussjävel kommer.
Då allt väntande och den punktliga bussen fått mig på dåligt humör och dessutom gjort mig hungrig tycker jag att jag kan unna mig en Subway-macka under min sista kväll "i frihet" (imorgon börjar räknandet, vägandet och mätandet). Så kl 19.23 traskar jag hoppfullt i riktning mot gallerian och Subway, som är öppet till 20.00 på vardagar, och börjar fundera på vad jag vill äta för mumsigt.
När jag kommer fram till dörren slås dock mina drömmar för kvällen i spillror, av en finnig liten jävla fjortis (han var i alla fall liiite yngre än jag) som har bestämt sig för att stänga butiken drygt en halvtimme i förväg just den här kvällen. Tack så jävla mycket för det!
Det är bara att gå till Navet och glatt invänta nästa buss, med andra ord. Vid det här laget är jag så sur att inte ens busschauffören som ser ut som Coach och alltid skämtar med mig och andra resenärer kan få mig på bra humör. Men jag ler för syns skull.
Efter några jobbiga minuter på en förvånansvärt full buss är jag hemma i Nacksta. Jag undviker på något magiskt sätt att halka nerför backen från busshållplatsen (en bruten svanskota hade varit en bra avslutning på dagen annars, kände jag), och går mot porten. En snäll granne som jag inte känner igen håller upp dörren åt mig och jag börjar känna hopp om mänskligheten igen. Jag går in i hissen, går av på min våning och går mot min dörr.
Som jag inser inte är min dörr. Där står ett helt okänt namn, och det sitter flera klistermärken på den. Dörren bredvid känner jag igen namnen på i alla fall, eftersom det är två studiekamrater som bor där. Men de bor i porten bredvid mig.
Jag har alltså, för andra gången sedan jag flyttade till Sundsvall, lyckats gå vilse i mitt eget hus. Så. Jävla. Duktigt.
Som lite icing on the poop-cake that is my day så känns kurslitteraturen som jag satt och läste medan jag köade oerhört onödig. Än har den inte sagt något som jag inte redan visste. Och eftersom jag har sjukt mycket att läsa och göra inför helgen (tenta och inlämning av övningsuppgift på lördag) så vill jag inte lägga ens en minut på onödig litteratur. Med andra ord: läraren ska ha stryk som sa att den här är viktig inför tentan!
God jävla natt
Edit: Det var visst så mycket jävulskap under dagen att jag faktiskt glömde en sak. På skolan lyckades jag med bedriften att tappa bort min bok "Spelregler för press, tv och radio". Eftersom böcker nästan är heliga (kurslitteratur ingår inte alltid i den beskrivningen, men den här är väldigt tunn och dessutom fruktansvärt bra att ha) så sörjde jag min förlust oerhört mycket.
Nu har jag i alla fall haft sådan tur att en tjej i bildjour08 har hittat den, så jag får tillbaka den någon gång under onsdagen.
Visar inlägg med etikett trötthet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett trötthet. Visa alla inlägg
tisdag, januari 12, 2010
fredag, november 20, 2009
Ett meningslöst inlägg
Sitter på skolan och väntar på att föreläsningen i 'Journalistikens villkor' ska börja. Är sjukt trött, lite förkyld, men rätt glad ändå.
Somnade runt 2-tiden i natt och tvingade mig själv att vakna kl 6 för att hinna iväg till radion för Klagokören. I eftermiddag bär det av hemåt till Ludvika för övning med Cantilenakören. Ska bli skönt att komma hem till mamma lite, äta vettig mat och socialisera med familjen. Får ta hand om stackars mamma lite också, eftersom hon har fruktansvärt ont av sin artros...
Anywho... Nu börjar övriga kurskamrater droppa in, så det är väl läge att vakna till lite mer ordentligt. På återseende!
Somnade runt 2-tiden i natt och tvingade mig själv att vakna kl 6 för att hinna iväg till radion för Klagokören. I eftermiddag bär det av hemåt till Ludvika för övning med Cantilenakören. Ska bli skönt att komma hem till mamma lite, äta vettig mat och socialisera med familjen. Får ta hand om stackars mamma lite också, eftersom hon har fruktansvärt ont av sin artros...
Anywho... Nu börjar övriga kurskamrater droppa in, så det är väl läge att vakna till lite mer ordentligt. På återseende!
tisdag, oktober 06, 2009
A match made in heaven
Vi är verkligen perfekta ihop, jag och min lilla Lisa. Vi är lika på väldigt många sätt, och är därför de ultimata room mates.
Vi är till exempel preci lika envisa båda två. Jag är dock starkare och större, vilket borde betyda att jag vinner när det gäller, men hon är sötare så jag brukar låta henne vinna.
Den likhet som jag är allra mest tacksam för är att även min lilla rump-Lisa är väldigt morgontrött. En morgon som denna, till exempel, då jag vaknade vid strax efter 6, tycker Lisa att jag är dum i huvudet. Hon låg och halvsov i soffan när jag kom och sa god morgon till henne. Blicken jag fick verkade säga "är du inte riktigt jävla klok, människa?!", varpå hon la ner huvudet igen och såg ut att somna om.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra likadant, och sova till ungefär lunch, men dessvärre måste jag ner till skolan för en förmiddagslektion. Den verkar dock som att den kan vara intressant, så det är väl förhoppningsvis inte meningslöst att släpa sig dit trots extrem trötthet.
I eftermiddag blir det tvätt av lakan och jacka, samt bokning av diverse intervjuer. Ska även få tummen ur arslet och se till att fixa min praktik på NLT till våren. Borde ha gjort det för typ en månad sedan, men är man The Queen of Procrastination så är man...
Vi är till exempel preci lika envisa båda två. Jag är dock starkare och större, vilket borde betyda att jag vinner när det gäller, men hon är sötare så jag brukar låta henne vinna.
Den likhet som jag är allra mest tacksam för är att även min lilla rump-Lisa är väldigt morgontrött. En morgon som denna, till exempel, då jag vaknade vid strax efter 6, tycker Lisa att jag är dum i huvudet. Hon låg och halvsov i soffan när jag kom och sa god morgon till henne. Blicken jag fick verkade säga "är du inte riktigt jävla klok, människa?!", varpå hon la ner huvudet igen och såg ut att somna om.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra likadant, och sova till ungefär lunch, men dessvärre måste jag ner till skolan för en förmiddagslektion. Den verkar dock som att den kan vara intressant, så det är väl förhoppningsvis inte meningslöst att släpa sig dit trots extrem trötthet.
I eftermiddag blir det tvätt av lakan och jacka, samt bokning av diverse intervjuer. Ska även få tummen ur arslet och se till att fixa min praktik på NLT till våren. Borde ha gjort det för typ en månad sedan, men är man The Queen of Procrastination så är man...
onsdag, januari 28, 2009
Vad bloggade du om för ett år sedan?
Såg att både Mymlan och Tyskungen hade länkat till Mumari och just denna fråga, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu (förutom att ha jätteont i foten efter fallet i trappan igår) så kan jag väl helt enkelt svara på frågan.
Dessvärre bloggade jag inte den 28 januari förra året, men den 29 januari gjorde jag det. Det var det närmaste som fanns, så det får det bli.
För ett år sedan klagade jag på hur trött jag var, efter att ha spenderat ett halvår med att skriva min C-uppsats, och all frustration som följde i dess spår. Jag hade även precis börjat kursen Språk & Kön, som visade sig vara lika lärorik som jag trodde (för övrigt väldigt duktigt av mig att använda ordet "intressant" tre gånger i två meningar: hade jag inte hört talas om synonymer?), samt den andra kursen i Franska. Den visade sig vara mycket svårare än jag trodde, men det gick ju bra ändå till slut.
Jag skrev även om att skicka in frågor till lilla president Bush. Jag hade totalt glömt bort den där grejen, som jag är ganska säker på att Malou sa från början (men som jag så fräckt snodde, moahahahaaaaa!), och nu är det ju dessvärre alldeles för sent att skicka in en sådan fråga. Det hade varit roligt, på ett ... ganska töntigt sätt. Men jag har ju aldrig påstått att jag är något annat än just en tönt, så det skulle väl passa rätt bra.
Dessvärre bloggade jag inte den 28 januari förra året, men den 29 januari gjorde jag det. Det var det närmaste som fanns, så det får det bli.
För ett år sedan klagade jag på hur trött jag var, efter att ha spenderat ett halvår med att skriva min C-uppsats, och all frustration som följde i dess spår. Jag hade även precis börjat kursen Språk & Kön, som visade sig vara lika lärorik som jag trodde (för övrigt väldigt duktigt av mig att använda ordet "intressant" tre gånger i två meningar: hade jag inte hört talas om synonymer?), samt den andra kursen i Franska. Den visade sig vara mycket svårare än jag trodde, men det gick ju bra ändå till slut.
Jag skrev även om att skicka in frågor till lilla president Bush. Jag hade totalt glömt bort den där grejen, som jag är ganska säker på att Malou sa från början (men som jag så fräckt snodde, moahahahaaaaa!), och nu är det ju dessvärre alldeles för sent att skicka in en sådan fråga. Det hade varit roligt, på ett ... ganska töntigt sätt. Men jag har ju aldrig påstått att jag är något annat än just en tönt, så det skulle väl passa rätt bra.
fredag, januari 16, 2009
Till alla som orkar
Hej alla! Jag är hemma, jag lever, jag är okej.
Jag är öm i precis hela kroppen efter en lång, stressig och smärtsam resa över Atlanten, där i princip allt som kunde gå fel gick fel. Jag börjar från början.
Klockan 11.35 kommer taxin inrullande på garageuppfarten i Delafield, med över en timme kvar till min buss ska gå fran General Mitchell har vi gott om tid. Det är en skabbig, sliten gammal bil, men chauffören är trevlig och det är gott om utrymme för allt mitt bagage, så det verkar bra ändå.
Precis när jag har satt mig och vi är på väg ut från uppfarten så kör han liiiiite snett ut från uppfarten, och Malou och Elli, ni vet vad som händer då...
Man fastnar i diket.
Så där stod vi, kraftigt lutande, utan en chans i helvete att vi kunde ta oss ut utan hjälp. Medan jag väntar på att en ny taxi ska komma och hämta mig sitter jag och svär tyst över att det fortfarande inte var någon utmärkning runt garageuppfarten, vilket det verkligen BORDE ha varit, med tanke på hur djupt och brant det där diket är (och eftersom det börjar direkt där garageuppfarten tar slut).
Efter ca 30-35 minuter kommer nästa taxi, och då har jag helt plötsligt inte ALLS gott om tid. Det är nu en halvtimme kvar tills bussen ska gå, och jag börjar förstå att vi inte kommer hinna dit i tid, med tanke på att det knappast var perfekt väder. Det blev väldigt definitivt att det inte skulle gå när vi var tvungna att svänga av 94an och ta småvägar, på grund av en olycka på motorvägen. Så, strax efter kl 1 kommer vi till slut fram till flygplatsen, och jag har nu 40 minuter innan nästa buss ska gå, så jag går in och väntar (det var fruktansvärt kallt och blåsigt) och passar på att ringa hem en liten stund.
Fem minuter innan bussen ska gå går jag tillbaka ut igen och ställer mig vid hållplatsen. Efter nästan en kvart har det fortfarande inte kommit någon buss, och jag börjar bli orolig att 1. Bussen var lite tidig och åkte utan mig, och jag missar mitt flyg. 2. Bussen är väldigt försenad och jag kommer missa mitt flyg. 3. Det är för halt/kallt för att de ska köra och jag är fast här på flygplatsen tills någon kan komma och hämta mig och jag missar mitt flyg. Men till slut kommer i alla fall bussen, ca tio minuter försenad.
Runt klockan 15.30 kom jag fram till flygplatsen, en halvtimme efter de där tre timmarna som man "måste ha på sig" på O'Hare, vilket självklart gjorde mig aningens nervös och stressad.
Jag gick av på Terminal 5, internationella terminalen där SAS flyger ifrån, och jag gick fram till incheckningen. Där säger personalen att incheckningen slutade för en halvtimme sedan, men efter att ha ringt sin chef säger de att det är okej ändå, så jag får checka in. Då kommer han fram till att jag tydligen inte alls ska flyga med SAS. Biljetten är bokad från SAS, men det är United jag ska flyga med, och därmed också dem jag ska checka in med. och United flyger bara från Terminal 1, på andra sidan flygplatsen. Hade jag haft tillgång till internet i huset hade jag såklart vetat detta, eftersom jag då skulle ha checkat in online istället och därmed fått all information om gate och sånt, och bara behövt gå och lämna in mina väskor vid incheckningsdesken.
Så det var bara för mig att ta mina väskor (två stora väskor på 23 kg styck, samt en stor handbagage och en datorväska), släpa in dem i närmaste hiss (där de såklart fastnade i dörrarna otaliga gånger), gå på första bästa tåg och ta mig till Terminal 1. Självklart lyckades jag bli blockerad av flera barnfamiljer i hissarna, dessutom. Ungar som står precis framför hissdörren, och föräldrar som inte har vett nog att säga till barnen att flytta på sig. Hade det inte varit för att mina stora väskor skulle halvt ha ihjäl barnen skulle jag ha puttat bort dem, men man vill ju inte bli anklagad för misshandel det sista man gör i landet. Till slut kom jag i alla fall fram till incheckningen, och en skitlång kö. Jag kommer efter en stunds väntan fram till den automatiska incheckningen, vilket jag blir tillsagd att försöka. Det går finfint, ända tills datorn säger att min biljett var bokad via SAS, och därför måste jag checka in via SAS.
Jag får tag på personal som hjälper mig, genom att jag snällt får ställa mig och vänta på att någon ska kunna boka om min biljett. Lyckligtvis placerade hon mig i en väldigt mycket kortare kö, som jag tror egentligen bara var till för Amerikanska medborgare, så jag slapp vänta alltför länge. så är jag då till slut incheckad, jag tar mig igenom säkerhetskontrollen, och jag har till och med tid för toalettbesök samt en Vanilla Bean Frappucino på Starbucks innan det är dags att gå till gaten.
På planet hamnade jag bredvid en väldigt liten, väldigt arg gammal man (jag fick för mig att han var grekisk), som puttade och stötte till mig så fort jag rörde mig det minsta, och han var riktigt aggressiv när det gällde armstödet mellan våra stolar. Det blev alltså inte särskilt lätt att sova på planet, och jag fick aldrig slumra mer än 20 minuter i streck. Jag vet, för jag hade en klocka mitt framför mig på skärmen. Dessutom försökte mannen framför mig att krossa mina knän när han fällde ner sitt säte (och han var väldigt nära att slå ett glas med juice i knät på mig), så det var bara att försöka dra ihop sig så mycket som möjligt, vilket ledde till lite lätt kramp i diverse kroppsdelar.
Vi landade i Amsterdam nästan en halvtimme senare än det var planerat (planet lyfte sent från Chicago, och vi var dessutom tvungna att ta en liten omväg runt ett oväder någonstans över Atlanten), vilket gav mig bara 40 minuter att hitta och ta mig till mitt flyg till Stockholm. Eftersom informationen på planet sagt att det tar minst 50 minuter för alla som mellanlandar i Amsterdam att ta sig till sitt nästa flyg var jag såklart aningens nervös för att jag skulle missa flyget. Så det var bara att springa genom flygplatsen, kika efter skyltar överallt, som såg ut att lova att "bakom det här hörnet är din gate", men det var den aldrig. Så man skyndade mig, och fortsatte. Det var en otrolig tur att passkontrollen gick så fort som den gjorde. Det var ingen kö alls, utan jag kunde gå rätt fram till luckan och sen bara gå iväg igen. Men min tur tog slut i säkerhetskontrollen, för när jag gick igenom metalldetektorn så pep jag ganska duktigt. Så då väntade en kroppsvisitering... De är inte alltför roliga i vanliga fall, men har man sprungit med tung packning genom en hel flygplats och blivit ganska svettig är de ännu mindre trevliga. till slut insåg jag att anledningen till att jag pipit var att jag hade glömt ta ur några mynt ur min byxficka. Så när vi insåg det fick jag till slut gå vidare och hämta mina grejer. Så jag skyndade mot gaten, men insåg efter ett tag att jag glömt en påse kvar vid säkerhetskontrollen. Det mesta där i skiter jag i, det var lite sysselsättning för planet (korsord, tidning och choklad), så det hade jag kunnat lämna om det var så, men jag hade även stoppat i min halsduk som jag fick från mormor där, och den är jag inte beredd att bara lämna. Så det var bara att glatt gå tillbaka till säkerhetskontrollen och leta reda på påsen för att sedan fortsätta min språngmarsch mot min gate. Lyckligtvis var det inte långt kvar dit nu (men det visste ju inte jag, eftersom jag aldrig varit där förut och hade trott att jag var nästan framme ganska många gånger), och när jag väl kom ombord hade jag tio minuter kvar innan planet skulle lyfta. De tio minuterna spenderades på toaletten med att försöka fräscha upp mig så mycket det gick efter mitt svettiga äventyr.
Planet var inte ens halvfullt, vilket var väldigt skönt just då, eftersom det betydde att ingen satt bredvid och puttade på mig, och jag kunde sätta mig lite mer bekvämt till rätta och faktiskt sova nästan en timme av restiden.
Det var väldigt konstigt, men jätteskönt, att höra flygvärdinnorna prata svenska med varandra.
Väl framme på Arlanda tog jag det lugnt, samlade ihop mina grejer, gick av planet och gick för att hämta upp mitt bagage. Men icke då. Mina väskor hade blivit kvar i Amsterdam, fick jag veta (och det hade jag väl visserligen anat, efter det korta bytet). Så de skulle komma med ett senare flyg igår kväll (skulle landa på Arlanda runt kl 20), och sedan skulle de fraktas hit till huset under dagen idag. Lyckligtvis hade jag packat mitt handbagage så att jag har kläder så jag klarar mig för några dagar (visserligen mina sunk-kläder, men ändå).
Strax efter klockan 1 kom jag så ut i ankomsthallen på Arlanda, och mamma var där för att hämta upp mig. Lisa satt i bilen och väntade på oss, och hon såg ytterst förvånad ut när hon såg mig, och det sjönk nog inte riktigt in vem jag var först, utan det dröjde tills vi kom hem till huset innan hon blev riktigt glad och välkomnade mig hem. Lilla Mr. Snuggles sket fullständigt i mig (som förväntat, han är ju en katt trots allt) och höll sig ute hela natten från att jag kom hem. Han har blivit riktigt biffig medan jag varit borta, lagt på sig massor med muskler från att springa ute hela dagarna. Det är väldigt svårt att tro att det är samma katt som jag fick hem till mig för snart två år sedan. Då var han så oerhört liten och uschlig fortfarande.
Hur som helst. Ikväll ska jag i alla fall få besök av Georg och Stina, så det ska bli mycket trevligt. Förhoppningsvis dyker fler upp till helgen eller i början på nästa vecka. Jag vill ju träffa alla människor här hemma...
Ledsen att det blev så långt och osammanhängande, men just nu finns det ingen som helst ork till redigering och liknande, så det här är vad ni får. Hoppas ni tog er igenom skiten :P
Till nästa gång!
Jag är öm i precis hela kroppen efter en lång, stressig och smärtsam resa över Atlanten, där i princip allt som kunde gå fel gick fel. Jag börjar från början.
Klockan 11.35 kommer taxin inrullande på garageuppfarten i Delafield, med över en timme kvar till min buss ska gå fran General Mitchell har vi gott om tid. Det är en skabbig, sliten gammal bil, men chauffören är trevlig och det är gott om utrymme för allt mitt bagage, så det verkar bra ändå.
Precis när jag har satt mig och vi är på väg ut från uppfarten så kör han liiiiite snett ut från uppfarten, och Malou och Elli, ni vet vad som händer då...
Man fastnar i diket.
Så där stod vi, kraftigt lutande, utan en chans i helvete att vi kunde ta oss ut utan hjälp. Medan jag väntar på att en ny taxi ska komma och hämta mig sitter jag och svär tyst över att det fortfarande inte var någon utmärkning runt garageuppfarten, vilket det verkligen BORDE ha varit, med tanke på hur djupt och brant det där diket är (och eftersom det börjar direkt där garageuppfarten tar slut).
Efter ca 30-35 minuter kommer nästa taxi, och då har jag helt plötsligt inte ALLS gott om tid. Det är nu en halvtimme kvar tills bussen ska gå, och jag börjar förstå att vi inte kommer hinna dit i tid, med tanke på att det knappast var perfekt väder. Det blev väldigt definitivt att det inte skulle gå när vi var tvungna att svänga av 94an och ta småvägar, på grund av en olycka på motorvägen. Så, strax efter kl 1 kommer vi till slut fram till flygplatsen, och jag har nu 40 minuter innan nästa buss ska gå, så jag går in och väntar (det var fruktansvärt kallt och blåsigt) och passar på att ringa hem en liten stund.
Fem minuter innan bussen ska gå går jag tillbaka ut igen och ställer mig vid hållplatsen. Efter nästan en kvart har det fortfarande inte kommit någon buss, och jag börjar bli orolig att 1. Bussen var lite tidig och åkte utan mig, och jag missar mitt flyg. 2. Bussen är väldigt försenad och jag kommer missa mitt flyg. 3. Det är för halt/kallt för att de ska köra och jag är fast här på flygplatsen tills någon kan komma och hämta mig och jag missar mitt flyg. Men till slut kommer i alla fall bussen, ca tio minuter försenad.
Runt klockan 15.30 kom jag fram till flygplatsen, en halvtimme efter de där tre timmarna som man "måste ha på sig" på O'Hare, vilket självklart gjorde mig aningens nervös och stressad.
Jag gick av på Terminal 5, internationella terminalen där SAS flyger ifrån, och jag gick fram till incheckningen. Där säger personalen att incheckningen slutade för en halvtimme sedan, men efter att ha ringt sin chef säger de att det är okej ändå, så jag får checka in. Då kommer han fram till att jag tydligen inte alls ska flyga med SAS. Biljetten är bokad från SAS, men det är United jag ska flyga med, och därmed också dem jag ska checka in med. och United flyger bara från Terminal 1, på andra sidan flygplatsen. Hade jag haft tillgång till internet i huset hade jag såklart vetat detta, eftersom jag då skulle ha checkat in online istället och därmed fått all information om gate och sånt, och bara behövt gå och lämna in mina väskor vid incheckningsdesken.
Så det var bara för mig att ta mina väskor (två stora väskor på 23 kg styck, samt en stor handbagage och en datorväska), släpa in dem i närmaste hiss (där de såklart fastnade i dörrarna otaliga gånger), gå på första bästa tåg och ta mig till Terminal 1. Självklart lyckades jag bli blockerad av flera barnfamiljer i hissarna, dessutom. Ungar som står precis framför hissdörren, och föräldrar som inte har vett nog att säga till barnen att flytta på sig. Hade det inte varit för att mina stora väskor skulle halvt ha ihjäl barnen skulle jag ha puttat bort dem, men man vill ju inte bli anklagad för misshandel det sista man gör i landet. Till slut kom jag i alla fall fram till incheckningen, och en skitlång kö. Jag kommer efter en stunds väntan fram till den automatiska incheckningen, vilket jag blir tillsagd att försöka. Det går finfint, ända tills datorn säger att min biljett var bokad via SAS, och därför måste jag checka in via SAS.
Jag får tag på personal som hjälper mig, genom att jag snällt får ställa mig och vänta på att någon ska kunna boka om min biljett. Lyckligtvis placerade hon mig i en väldigt mycket kortare kö, som jag tror egentligen bara var till för Amerikanska medborgare, så jag slapp vänta alltför länge. så är jag då till slut incheckad, jag tar mig igenom säkerhetskontrollen, och jag har till och med tid för toalettbesök samt en Vanilla Bean Frappucino på Starbucks innan det är dags att gå till gaten.
På planet hamnade jag bredvid en väldigt liten, väldigt arg gammal man (jag fick för mig att han var grekisk), som puttade och stötte till mig så fort jag rörde mig det minsta, och han var riktigt aggressiv när det gällde armstödet mellan våra stolar. Det blev alltså inte särskilt lätt att sova på planet, och jag fick aldrig slumra mer än 20 minuter i streck. Jag vet, för jag hade en klocka mitt framför mig på skärmen. Dessutom försökte mannen framför mig att krossa mina knän när han fällde ner sitt säte (och han var väldigt nära att slå ett glas med juice i knät på mig), så det var bara att försöka dra ihop sig så mycket som möjligt, vilket ledde till lite lätt kramp i diverse kroppsdelar.
Vi landade i Amsterdam nästan en halvtimme senare än det var planerat (planet lyfte sent från Chicago, och vi var dessutom tvungna att ta en liten omväg runt ett oväder någonstans över Atlanten), vilket gav mig bara 40 minuter att hitta och ta mig till mitt flyg till Stockholm. Eftersom informationen på planet sagt att det tar minst 50 minuter för alla som mellanlandar i Amsterdam att ta sig till sitt nästa flyg var jag såklart aningens nervös för att jag skulle missa flyget. Så det var bara att springa genom flygplatsen, kika efter skyltar överallt, som såg ut att lova att "bakom det här hörnet är din gate", men det var den aldrig. Så man skyndade mig, och fortsatte. Det var en otrolig tur att passkontrollen gick så fort som den gjorde. Det var ingen kö alls, utan jag kunde gå rätt fram till luckan och sen bara gå iväg igen. Men min tur tog slut i säkerhetskontrollen, för när jag gick igenom metalldetektorn så pep jag ganska duktigt. Så då väntade en kroppsvisitering... De är inte alltför roliga i vanliga fall, men har man sprungit med tung packning genom en hel flygplats och blivit ganska svettig är de ännu mindre trevliga. till slut insåg jag att anledningen till att jag pipit var att jag hade glömt ta ur några mynt ur min byxficka. Så när vi insåg det fick jag till slut gå vidare och hämta mina grejer. Så jag skyndade mot gaten, men insåg efter ett tag att jag glömt en påse kvar vid säkerhetskontrollen. Det mesta där i skiter jag i, det var lite sysselsättning för planet (korsord, tidning och choklad), så det hade jag kunnat lämna om det var så, men jag hade även stoppat i min halsduk som jag fick från mormor där, och den är jag inte beredd att bara lämna. Så det var bara att glatt gå tillbaka till säkerhetskontrollen och leta reda på påsen för att sedan fortsätta min språngmarsch mot min gate. Lyckligtvis var det inte långt kvar dit nu (men det visste ju inte jag, eftersom jag aldrig varit där förut och hade trott att jag var nästan framme ganska många gånger), och när jag väl kom ombord hade jag tio minuter kvar innan planet skulle lyfta. De tio minuterna spenderades på toaletten med att försöka fräscha upp mig så mycket det gick efter mitt svettiga äventyr.
Planet var inte ens halvfullt, vilket var väldigt skönt just då, eftersom det betydde att ingen satt bredvid och puttade på mig, och jag kunde sätta mig lite mer bekvämt till rätta och faktiskt sova nästan en timme av restiden.
Det var väldigt konstigt, men jätteskönt, att höra flygvärdinnorna prata svenska med varandra.
Väl framme på Arlanda tog jag det lugnt, samlade ihop mina grejer, gick av planet och gick för att hämta upp mitt bagage. Men icke då. Mina väskor hade blivit kvar i Amsterdam, fick jag veta (och det hade jag väl visserligen anat, efter det korta bytet). Så de skulle komma med ett senare flyg igår kväll (skulle landa på Arlanda runt kl 20), och sedan skulle de fraktas hit till huset under dagen idag. Lyckligtvis hade jag packat mitt handbagage så att jag har kläder så jag klarar mig för några dagar (visserligen mina sunk-kläder, men ändå).
Strax efter klockan 1 kom jag så ut i ankomsthallen på Arlanda, och mamma var där för att hämta upp mig. Lisa satt i bilen och väntade på oss, och hon såg ytterst förvånad ut när hon såg mig, och det sjönk nog inte riktigt in vem jag var först, utan det dröjde tills vi kom hem till huset innan hon blev riktigt glad och välkomnade mig hem. Lilla Mr. Snuggles sket fullständigt i mig (som förväntat, han är ju en katt trots allt) och höll sig ute hela natten från att jag kom hem. Han har blivit riktigt biffig medan jag varit borta, lagt på sig massor med muskler från att springa ute hela dagarna. Det är väldigt svårt att tro att det är samma katt som jag fick hem till mig för snart två år sedan. Då var han så oerhört liten och uschlig fortfarande.
Hur som helst. Ikväll ska jag i alla fall få besök av Georg och Stina, så det ska bli mycket trevligt. Förhoppningsvis dyker fler upp till helgen eller i början på nästa vecka. Jag vill ju träffa alla människor här hemma...
Ledsen att det blev så långt och osammanhängande, men just nu finns det ingen som helst ork till redigering och liknande, så det här är vad ni får. Hoppas ni tog er igenom skiten :P
Till nästa gång!
onsdag, december 31, 2008
Bra och dåligt idag
Dåligt
Jag har huvudvärk, förmodligen orsakad av en kombination av sömnbrist och förkylning.
Bra
Jag får sovmorgon imorgon, då äldstingen följer med till yngstingens läkarbesök imorgon bitti.
Dåligt
Jag kommer förmodligen inte kunna somna i natt heller på grund av tidigare nämnda tupplur, så för att sova ikapp kommer jag behöva sova minst fram till lunch...
Bra
Tydligen kan jag få börja använda bilen till att uträtta vissa ärenden om kvällarna igen.
Dåligt
Jag fick inte veta det förrän EFTER att jag besvärat Elli om att skjutsa mig till biblioteket, banken och Sentry (det var visserligen trevligt att få lite sällskap, men ändå...)
Jag har huvudvärk, förmodligen orsakad av en kombination av sömnbrist och förkylning.
Bra
Jag får sovmorgon imorgon, då äldstingen följer med till yngstingens läkarbesök imorgon bitti.
Dåligt
Jag kommer förmodligen inte kunna somna i natt heller på grund av tidigare nämnda tupplur, så för att sova ikapp kommer jag behöva sova minst fram till lunch...
Bra
Tydligen kan jag få börja använda bilen till att uträtta vissa ärenden om kvällarna igen.
Dåligt
Jag fick inte veta det förrän EFTER att jag besvärat Elli om att skjutsa mig till biblioteket, banken och Sentry (det var visserligen trevligt att få lite sällskap, men ändå...)
Crap!
Jag lyckades precis sova bort 1½ timme här på blanka eftermiddagen.
Det kändes som en så bra idé just när jag satte mig ner i fåtöljen, men nu i efterhand känns det mest korkat. Antagligen blir det ännu mer överjävligt att somna ikväll än vad det varit hittills (vilket inte säger lite).
Wonderful!
Det kändes som en så bra idé just när jag satte mig ner i fåtöljen, men nu i efterhand känns det mest korkat. Antagligen blir det ännu mer överjävligt att somna ikväll än vad det varit hittills (vilket inte säger lite).
Wonderful!
onsdag, december 17, 2008
Trött och förkyld
Det känns som att det är ett tema på veckans inlägg. Ledsen om det är långtråkigt, men så ser mitt liv ut för tillfället, så det är vad jag skriver om...
Jag hade ju trott att det skulle bli lätt att somna igår kväll, eftersom jag fick alldeles för lite sömn natten till igår. Men icke. Jag låg vaken till runt kl 2 (visserligen en förbättring mot 2.45-3 natten innan), så det blev ju knappast till att ta igen någon sömn där direkt.
Idag har jag i alla fall bestämt mig för att kämpa mig igenom tröttheten, och låta bli att ta mig en tupplur. Det kanske kan göra det lättare att somna ikväll om jag är supertrött då (är skittrött redan nu, så det ska nog bli ännu bättre till kvällen)äre.
Direkt efter att jag satt tjejerna på bussen hoppade jag in i bilen och åkte iväg för att göra lite ärenden. Tanka bilen, köpa lite halstabletter, införskaffa lite julklappar och så. Så jag kände mig otroligt effektiv som såg till att göra det på en gång. Tills jag insåg att jag glömt att ta med mig sakerna som jag skulle lämna tillbaka på biblioteket, samt paketet som jag ska skicka till min kära sis i Skottland... Så det blir la till att åka ut en gång till idag innan tjejerna kommer hem. Så: bajs!
Nu ska jag ta mig en dusch, så jag känner mig lite mysigare inför resten av dagen.
Ha dä!
Jag hade ju trott att det skulle bli lätt att somna igår kväll, eftersom jag fick alldeles för lite sömn natten till igår. Men icke. Jag låg vaken till runt kl 2 (visserligen en förbättring mot 2.45-3 natten innan), så det blev ju knappast till att ta igen någon sömn där direkt.
Idag har jag i alla fall bestämt mig för att kämpa mig igenom tröttheten, och låta bli att ta mig en tupplur. Det kanske kan göra det lättare att somna ikväll om jag är supertrött då (är skittrött redan nu, så det ska nog bli ännu bättre till kvällen)äre.
Direkt efter att jag satt tjejerna på bussen hoppade jag in i bilen och åkte iväg för att göra lite ärenden. Tanka bilen, köpa lite halstabletter, införskaffa lite julklappar och så. Så jag kände mig otroligt effektiv som såg till att göra det på en gång. Tills jag insåg att jag glömt att ta med mig sakerna som jag skulle lämna tillbaka på biblioteket, samt paketet som jag ska skicka till min kära sis i Skottland... Så det blir la till att åka ut en gång till idag innan tjejerna kommer hem. Så: bajs!
Nu ska jag ta mig en dusch, så jag känner mig lite mysigare inför resten av dagen.
Ha dä!
tisdag, december 16, 2008
Fullmåne?
Jag var trött igår, men av någon anledning kunde jag ändå inte sova. Jag försökte alla min vanliga trick: läste, skrev lite, tittade lite på DVD, lyssnade på musik, hade fullständigt tyst och kolsvart. Inget hjälpte, jag låg vaken till runt 2.30, då jag lyckades somna en aning, men sedan vaknade jag igen vid 4-tiden och kunde inte riktigt somna om då heller. Så totalt har jag väl fått 2½-3 timmars sömn under natten, så det var ju inte en jättepigg Carin som kom upp ur sängen imorse.
Efter att tjejerna kommit iväg till skolan städade jag upp köket, tittade på Letterman som jag hade på TiVon, och sedan gick jag och la mig och sov igen. Det var inte helt lätt att somna nu heller, men jag lyckades ändå få två timmars sömn, vilket var väldigt välbehövligt.
Nu har jag klämt i mig lite lunch, och strax ska jag dra mig iväg till banken för att lösa in min check, fixa all tvätt, och sedan är det dags att ta sig en snabb dusch innan tjejerna kommer hem.
Förhoppningsvis kommer jag kunna somna ikväll, så att jag inte är så här utslagen imorgon också, för det är aningens jobbigt.
Ha dä!
Efter att tjejerna kommit iväg till skolan städade jag upp köket, tittade på Letterman som jag hade på TiVon, och sedan gick jag och la mig och sov igen. Det var inte helt lätt att somna nu heller, men jag lyckades ändå få två timmars sömn, vilket var väldigt välbehövligt.
Nu har jag klämt i mig lite lunch, och strax ska jag dra mig iväg till banken för att lösa in min check, fixa all tvätt, och sedan är det dags att ta sig en snabb dusch innan tjejerna kommer hem.
Förhoppningsvis kommer jag kunna somna ikväll, så att jag inte är så här utslagen imorgon också, för det är aningens jobbigt.
Ha dä!
måndag, december 15, 2008
Trötthet
Har nu spenderat en hel del timmar av dagen sovande, först i min säng/tortyrredskap och sedan på soffan...
Känner mig liiiite piggare nu, men inte mycket.
Det var en knepig morgon imorse. Yngstingen var svintrött. Hon ville INTE upp ur sängen. Jag var i princip tvungen att DRA upp henne efter att ha lockat, pockat och tjatat i över tio minuter. Vid det laget hade hon kommit in i en fas av "get away from me!", vilket alltid är lika roligt...
Äldstingen gick upp ur sängen snabbt och ganska smärtfritt, men sedan valde hon att sitta i sitt rum och bara rita i över tjugo minuter, istället för att faktiskt klä på sig, vilket jag bad/sa åt henne att göra otaliga gånger under den tiden.
Efter att yngstingen till slut kommit upp och valt ut en outfit för dagen (vilket tog betydligt längre tid än det borde) skulle hon så få på sig fanskapet också, vilket tog en evinnerlig tid. Jag var där och försökte skynda på processen ständigt, men helt plötsligt hade det gått 40 minuter och de hade varken borstat hår, ätit frukost eller borstat tänderna. Detta var ett klart problem, eftersom vi normalt brukar vara helt klara och börja ta på dem ytterkläder runt 50-55 minuter in i morgon"ritualen".
Det blev inte bättre av att yngstingen vid det laget var oerhört upprörd och ville ringa mamman. Jag visste mycket väl att hon då skulle prata minst tio minuter, vilket skulle betyda att vi skulle missa bussen, så jag sa att hon var tvungen att vara färdig med borstning av hår och tänder innan jag gav henne telefonen. Då började hon grina ännu värre och vägrade röra sig ur fläcken, ända tills äldstingen (tack och lov!) övertalade henne om att hon måste göra sig i ordning.
Efter att borstningen var färdig fick hon så telefonen, vilket förmodligen var ett misstag, eftersom hon fortfarande inte ätit sin frukost... Så efter att ha suttit i telefonen ett bra tag, och vi passerat den tiden vi borde ha gått ut för att vänta på bussen, kom hon till slut in i köket för att äta. Och se på fan! Trots att jag frågat henne ett flertal gånger vilka flingor hon ville ha och hon sagt "give me whatever" (jag hade till och med frågat om hon ville ha Alpha Bits, som hon brukar fråga efter, och hon sagt "sure"), så börjar hon nästan gråta när jag ställer fram en skål med AlphaBits på bordet. "I didn't ask for AlphaBits!" Jag svor aningens på svenska medan jag hällde ut skålen med flingor i diskhon. Hon fick två sekunder på sig att säga vad hon ville ha, och nu visste hon minsann (samma som storasyster, såklart).
Ibland vill man bara... jag vet inte... skrika rakt ut!
När vi så till slut kom ut, tio minuter senare än vi brukar, var det svinkallt och fruktansvärt blåsigt, så då var jag faktiskt glad över att vi var lite sena, så vi slapp vänta så länge. Lyckligtvis stod en snäll mamma nere vid busshållplatsen med en bil, och lät oss hoppa in medan vi väntade. Så nu vet jag i alla fall att det är dags att ta bilen de 150 meterna ner till hållplatsen. Det är nog bara i USA som det ens är det minsta okej och man inte anses fruktansvärt lat om man gör det...
Jaja, nu ska jag kolla på lite Tonight Show från Tivo, sedan är det dags att vika tvätt och sedan hämta tjejerna från bussen. Oh joy!
Känner mig liiiite piggare nu, men inte mycket.
Det var en knepig morgon imorse. Yngstingen var svintrött. Hon ville INTE upp ur sängen. Jag var i princip tvungen att DRA upp henne efter att ha lockat, pockat och tjatat i över tio minuter. Vid det laget hade hon kommit in i en fas av "get away from me!", vilket alltid är lika roligt...
Äldstingen gick upp ur sängen snabbt och ganska smärtfritt, men sedan valde hon att sitta i sitt rum och bara rita i över tjugo minuter, istället för att faktiskt klä på sig, vilket jag bad/sa åt henne att göra otaliga gånger under den tiden.
Efter att yngstingen till slut kommit upp och valt ut en outfit för dagen (vilket tog betydligt längre tid än det borde) skulle hon så få på sig fanskapet också, vilket tog en evinnerlig tid. Jag var där och försökte skynda på processen ständigt, men helt plötsligt hade det gått 40 minuter och de hade varken borstat hår, ätit frukost eller borstat tänderna. Detta var ett klart problem, eftersom vi normalt brukar vara helt klara och börja ta på dem ytterkläder runt 50-55 minuter in i morgon"ritualen".
Det blev inte bättre av att yngstingen vid det laget var oerhört upprörd och ville ringa mamman. Jag visste mycket väl att hon då skulle prata minst tio minuter, vilket skulle betyda att vi skulle missa bussen, så jag sa att hon var tvungen att vara färdig med borstning av hår och tänder innan jag gav henne telefonen. Då började hon grina ännu värre och vägrade röra sig ur fläcken, ända tills äldstingen (tack och lov!) övertalade henne om att hon måste göra sig i ordning.
Efter att borstningen var färdig fick hon så telefonen, vilket förmodligen var ett misstag, eftersom hon fortfarande inte ätit sin frukost... Så efter att ha suttit i telefonen ett bra tag, och vi passerat den tiden vi borde ha gått ut för att vänta på bussen, kom hon till slut in i köket för att äta. Och se på fan! Trots att jag frågat henne ett flertal gånger vilka flingor hon ville ha och hon sagt "give me whatever" (jag hade till och med frågat om hon ville ha Alpha Bits, som hon brukar fråga efter, och hon sagt "sure"), så börjar hon nästan gråta när jag ställer fram en skål med AlphaBits på bordet. "I didn't ask for AlphaBits!" Jag svor aningens på svenska medan jag hällde ut skålen med flingor i diskhon. Hon fick två sekunder på sig att säga vad hon ville ha, och nu visste hon minsann (samma som storasyster, såklart).
Ibland vill man bara... jag vet inte... skrika rakt ut!
När vi så till slut kom ut, tio minuter senare än vi brukar, var det svinkallt och fruktansvärt blåsigt, så då var jag faktiskt glad över att vi var lite sena, så vi slapp vänta så länge. Lyckligtvis stod en snäll mamma nere vid busshållplatsen med en bil, och lät oss hoppa in medan vi väntade. Så nu vet jag i alla fall att det är dags att ta bilen de 150 meterna ner till hållplatsen. Det är nog bara i USA som det ens är det minsta okej och man inte anses fruktansvärt lat om man gör det...
Jaja, nu ska jag kolla på lite Tonight Show från Tivo, sedan är det dags att vika tvätt och sedan hämta tjejerna från bussen. Oh joy!
torsdag, november 20, 2008
Tillbaka!
Jag har antligen internet igen, efter tva veckors torka. Nu tvingar Malou mig att blogga, nastan valdsam ar hon... Jag blir nastan aningens radd!
Om jag ska vara arlig ar jag alldeles for trott for att skriva nagot vettigt ikvall, men jag ska ta mig tid att skriva nagot ordentligt imorgon istallet. Sa ni far helt enkelt sta ut till dess.
Nojd nu, pojkslickar'n?
Om jag ska vara arlig ar jag alldeles for trott for att skriva nagot vettigt ikvall, men jag ska ta mig tid att skriva nagot ordentligt imorgon istallet. Sa ni far helt enkelt sta ut till dess.
Nojd nu, pojkslickar'n?
fredag, oktober 24, 2008
Ny stat, ny familj
Jag sitter just nu i min nya säng i min nya familj. Hittills känns det väldigt bra här. Kirsten är supertrevlig och flickorna är ur-gulliga. De kom in hit en stund ikväll och ville lyssna på lite svensk musik och se lite vad jag hade för grejer med mig hemifrån. Den första svenska musiken jag kom att tänka på var Kent och Winnerbäck, så det var det som åkte på från YouTube. De var inte överförtjusta, men tyckte inte att det var yuckie i alla fall...
Det är SÅ skönt att vara här! Att få komma igång med dem, så att vi alla kan känna in läget och åtminstone börja komma in i våra nya rutiner tillsammans. Visserligen ska vi (om allt går som planerat) flytta om några veckor, och mycket kommer rivas upp, men det kommer ordna sig det också, det är jag säker på.
Jag och Malou åkte förbi den subdivision som det nya huset ligger i, och vi är ganska säkra på att vi hittade rätt hus också, och det ligger knappt 20 minuter från henne, och ca fyra minuter från Ellinore, så det ligger verkligen bra till! Jag hoppas bara på att det fixar sig med allt omkring flytten så snart som möjligt, så att jag kan få komma dit snart och vara mer tillgänglig för diverse påhitt med brudarna.
Anywho... Jag är väldigt trött efter en lång och spännande dag, samt massor med uppackning i mitt nya rum. Imorgon ska jag upp med flickorna till skolan, så jag måste faktiskt upp i en vettig tid.
Så därmed säger jag tack för idag och god natt!
Oj! Jag glömde nästan en sak:
Jag är lycklig i Wisconsin, baby!
Det är SÅ skönt att vara här! Att få komma igång med dem, så att vi alla kan känna in läget och åtminstone börja komma in i våra nya rutiner tillsammans. Visserligen ska vi (om allt går som planerat) flytta om några veckor, och mycket kommer rivas upp, men det kommer ordna sig det också, det är jag säker på.
Jag och Malou åkte förbi den subdivision som det nya huset ligger i, och vi är ganska säkra på att vi hittade rätt hus också, och det ligger knappt 20 minuter från henne, och ca fyra minuter från Ellinore, så det ligger verkligen bra till! Jag hoppas bara på att det fixar sig med allt omkring flytten så snart som möjligt, så att jag kan få komma dit snart och vara mer tillgänglig för diverse påhitt med brudarna.
Anywho... Jag är väldigt trött efter en lång och spännande dag, samt massor med uppackning i mitt nya rum. Imorgon ska jag upp med flickorna till skolan, så jag måste faktiskt upp i en vettig tid.
Så därmed säger jag tack för idag och god natt!
Oj! Jag glömde nästan en sak:
Jag är lycklig i Wisconsin, baby!
söndag, oktober 05, 2008
Fortfarande sjuk
Me is feeling a little bit battre, men I is still sjuk och orkeslos...
Ingen feberfrossa an sa lange idag, bara ett allmant svinkallt hus som lacker som ett sall.
Energin ar pa -50% och det enda jag orkar med ar att sitta framfor datorn och prata pa MSN, eller sitta framfor TVn pa mitt rum och titta pa daliga serier...
Jag ska snart ringa mor min och prata med henne, men jag blir kvbar har en liiiiten stund till.
Ingen feberfrossa an sa lange idag, bara ett allmant svinkallt hus som lacker som ett sall.
Energin ar pa -50% och det enda jag orkar med ar att sitta framfor datorn och prata pa MSN, eller sitta framfor TVn pa mitt rum och titta pa daliga serier...
Jag ska snart ringa mor min och prata med henne, men jag blir kvbar har en liiiiten stund till.
måndag, september 29, 2008
trotthet!
Jag vaknade kl 5.30 inatt/imorse och var tvungen att ga pa toa. Inga problem, tankte jag. Jag lagger mig igen och sover gott till kl 9, da jag maste ga upp.
Eller inte...
Jag lag och vred och vande mig i nastan tva timmar innan jag till slut lyckades somna om. Sa man kan utan overdrift saga att jag ar BAJSTROTT idag!
Eller inte...
Jag lag och vred och vande mig i nastan tva timmar innan jag till slut lyckades somna om. Sa man kan utan overdrift saga att jag ar BAJSTROTT idag!
torsdag, september 25, 2008
Aj aj aj
Jag lyckades precis branna mig pa ugnen nar jag satte in en lasagne till skitungarna. Det irriterande ar att jag inte kanner EXAKT var jag brande mig, eftersom det gor ont lite overallt. Sa nu sitter jag med en stor is-penis (ja, den ser faktiskt ut sa, inte mitt fel att familjen kopt dem...) pa armen och forsoker kyla ner varje cm hud, for att forhoppningsvis pricka ratt nagon gang.
For ovrigt har jag matt illa nagra timmar nu, och jag har fortfarande sakert 7 timmars arbete framfor mig, da det har ser ut att bli en 12-timmars dag... Ansley har namoigen simlektion pa torsdagar, vilket betyder att jag maste borja jobba kl 8-8.30. Visst, det ar inte tidigt jamfort med nar manga andra au pairer borjar, jag vet, men nar man jobbar till atminstone 8 pa kvallen sa blir det ratt jobbigt. Jag hoppas VERKLIGEN att Dawn och/eller Frank kommer hem tidigt ikvall, sa att jag slipper jobba fullt sa lange, for det har jag alls ingen lust med...
For ovrigt har jag matt illa nagra timmar nu, och jag har fortfarande sakert 7 timmars arbete framfor mig, da det har ser ut att bli en 12-timmars dag... Ansley har namoigen simlektion pa torsdagar, vilket betyder att jag maste borja jobba kl 8-8.30. Visst, det ar inte tidigt jamfort med nar manga andra au pairer borjar, jag vet, men nar man jobbar till atminstone 8 pa kvallen sa blir det ratt jobbigt. Jag hoppas VERKLIGEN att Dawn och/eller Frank kommer hem tidigt ikvall, sa att jag slipper jobba fullt sa lange, for det har jag alls ingen lust med...
måndag, juni 30, 2008
Trött
Får man gå och lägga sig klockan 6 när man snart fyller 21?
Det är inte rättvist att små barn får sova när de vill men att vi andra måste vara vakna på "normala tider".
Det är inte rättvist att små barn får sova när de vill men att vi andra måste vara vakna på "normala tider".
onsdag, juni 18, 2008
Ambassad - sammanfattning
Det har varit en lång dag i Stockholm för mig och Malou idag, men jag ska försöka sammanfatta den kort...
05.00 - Vaknade
05.05-06.15 - Duschade, gjorde mig i ordning, dubbelkollade alla visumspapper, packade i ordning min väska och gick med Lisa.
06.20 - Malou och hennes kära mor kom och hämtade mig coh vi åkte till stationen, i god tid för att hinna med tåget som skulle gå 06.54.
06.54 - Missar tåget på grund av fel information på skyltarna.
07.15 - Tar nästa tåg som gick (tack och lov för tät morgontrafik)
08.10 - Går av på Centralstationen och låser in all elektronik i ett förvaringsskåp där.
08.20-08.30 - Tar en taxi till Amerikanska ambassaden
ca 09.30 - Kommer in i byggnaden efter en timme i kö utanför ambassaden.
ca 11.05 - Kommer ut från ambassaden efter massor med väntan och en minuts samtal med visumspersonalen (de tog mina fingeravtryck! I felt like a criminal! :P).
11.10 - Vi tar en taxi tillbaka till Centralstationen för att hämta ut våra telefoner och iPods.
11.45 - Lunch! Mongoliskt = mums!
ca 12.20 - Vi drar vidare mot Motormännen för att fixa våra internationella körkort
12.45 - Vi lämnar handlingarna hos Motormännen och drar oss tillbaka mot Centralstationen för att förhoppningsvis hinna med tåget som går 13.07.
13.08 - Vi missar tåget precis, på grund av att folk krånglade vid biljett-automaten.
14.07 - Vi lämnar Stockholm. Nu börjar vi känna av den tidiga morgonen och alldeles för lite sömn och samtalsämnena börjar spåra ur. Ett återkommande ämne var Johnny Depp indränkt i glass och chokladsås, bryggandes kaffe.
15.00 - Tillbaka i Västerås och nu är samtalsämnena inte längre på mänsklig nivå. Jag ber om ursäkt till alla som råkade sätta sig på samma buss som oss på vägen hem...
Nu är jag äntligen hemm igen, och fullkomligt slut i hela kroppen. Det blir en tidig kväll ikväll, och imorgon är det dags att ta emot Bostad Västerås för inspektion av lägenheten. Ska bli intressant att se vad de har att säga om mina trasiga tapeter... Kattjävel!
05.00 - Vaknade
05.05-06.15 - Duschade, gjorde mig i ordning, dubbelkollade alla visumspapper, packade i ordning min väska och gick med Lisa.
06.20 - Malou och hennes kära mor kom och hämtade mig coh vi åkte till stationen, i god tid för att hinna med tåget som skulle gå 06.54.
06.54 - Missar tåget på grund av fel information på skyltarna.
07.15 - Tar nästa tåg som gick (tack och lov för tät morgontrafik)
08.10 - Går av på Centralstationen och låser in all elektronik i ett förvaringsskåp där.
08.20-08.30 - Tar en taxi till Amerikanska ambassaden
ca 09.30 - Kommer in i byggnaden efter en timme i kö utanför ambassaden.
ca 11.05 - Kommer ut från ambassaden efter massor med väntan och en minuts samtal med visumspersonalen (de tog mina fingeravtryck! I felt like a criminal! :P).
11.10 - Vi tar en taxi tillbaka till Centralstationen för att hämta ut våra telefoner och iPods.
11.45 - Lunch! Mongoliskt = mums!
ca 12.20 - Vi drar vidare mot Motormännen för att fixa våra internationella körkort
12.45 - Vi lämnar handlingarna hos Motormännen och drar oss tillbaka mot Centralstationen för att förhoppningsvis hinna med tåget som går 13.07.
13.08 - Vi missar tåget precis, på grund av att folk krånglade vid biljett-automaten.
14.07 - Vi lämnar Stockholm. Nu börjar vi känna av den tidiga morgonen och alldeles för lite sömn och samtalsämnena börjar spåra ur. Ett återkommande ämne var Johnny Depp indränkt i glass och chokladsås, bryggandes kaffe.
15.00 - Tillbaka i Västerås och nu är samtalsämnena inte längre på mänsklig nivå. Jag ber om ursäkt till alla som råkade sätta sig på samma buss som oss på vägen hem...
Nu är jag äntligen hemm igen, och fullkomligt slut i hela kroppen. Det blir en tidig kväll ikväll, och imorgon är det dags att ta emot Bostad Västerås för inspektion av lägenheten. Ska bli intressant att se vad de har att säga om mina trasiga tapeter... Kattjävel!
torsdag, maj 08, 2008
Nördig dag
Jag har varit riktigt otroligt töntig idag. Fråga Malou, så får ni det bekräftat :P
Jag får helt enkelt skylla det på trötthet, jag har ingen annan (icke-pinsam) förklaring.
I övrigt så gick det bra på jobbet idag. Jag fick in 5 bokningar, vilket egentligen är mer än jag behöver få in varje dag. Dessvärre så är vi ju efter i planeringen och dessutom var Kicki sjuk, så jag och Tom hade behövt få in 10 bokningar var för att komma i fas med vår tidsplan. We did not succeed...
På eftermiddagen hade jag, Biljana och Malou tutorial på Detective Fiction. Det var också då som mina töntiga kommentarer var som mest extrema. I'm such a dork... :(
Jag fick i alla fall bra kommentarer på mitt första utkast av min mini-uppsats (efter C-uppsatsen känns det löjligt att kalla något på 750 ord för en uppsats...). Det känns som att det inte kommer bli alltför jobbigt att fixa till det för att få ett bra betyg på den. Ta bort något litet stycke, ändra några korta formuleringar, fixa några mekaniska fel. No big deal.
Nu ska jag se till att laga min stackars väska som slaktades av min cykel igår... My brand new, pretty bag! Miso sad! :'(
Lyckligtvis var det på undersidan det gick hål, så jag tror att jag kan laga till det utan att det syns så mycket. Som min ekonomi ser ut just nu så har jag tyvärr inte råd att köpa en ny väska, och jag tänker INTE slänga en väska som jag haft en vecka. Det är emot alla mina principer. Kan det lagas så SKA det lagas!
Over and out (för att fortsätta vara klyschig och töntig)
Dagens citat:
En egoist är en ofin människa som intresserar sig mer för sig själv än för mig
- Ambrose Bierze
Jag får helt enkelt skylla det på trötthet, jag har ingen annan (icke-pinsam) förklaring.
I övrigt så gick det bra på jobbet idag. Jag fick in 5 bokningar, vilket egentligen är mer än jag behöver få in varje dag. Dessvärre så är vi ju efter i planeringen och dessutom var Kicki sjuk, så jag och Tom hade behövt få in 10 bokningar var för att komma i fas med vår tidsplan. We did not succeed...
På eftermiddagen hade jag, Biljana och Malou tutorial på Detective Fiction. Det var också då som mina töntiga kommentarer var som mest extrema. I'm such a dork... :(
Jag fick i alla fall bra kommentarer på mitt första utkast av min mini-uppsats (efter C-uppsatsen känns det löjligt att kalla något på 750 ord för en uppsats...). Det känns som att det inte kommer bli alltför jobbigt att fixa till det för att få ett bra betyg på den. Ta bort något litet stycke, ändra några korta formuleringar, fixa några mekaniska fel. No big deal.
Nu ska jag se till att laga min stackars väska som slaktades av min cykel igår... My brand new, pretty bag! Miso sad! :'(
Lyckligtvis var det på undersidan det gick hål, så jag tror att jag kan laga till det utan att det syns så mycket. Som min ekonomi ser ut just nu så har jag tyvärr inte råd att köpa en ny väska, och jag tänker INTE slänga en väska som jag haft en vecka. Det är emot alla mina principer. Kan det lagas så SKA det lagas!
Over and out (för att fortsätta vara klyschig och töntig)
Dagens citat:
En egoist är en ofin människa som intresserar sig mer för sig själv än för mig
- Ambrose Bierze
tisdag, februari 05, 2008
Vad göra?
Jag har så fruktansvärt lite att göra nu för tiden. Det är alldeles skamligt! Jag höll på med min nedrans uppsats som en tok i 1½-2 månader (jag har fortfarande inte fått mitt betyg för den, by the way), och då hade jag alltid något att göra. Det var stressigt, men samtidigt väldigt skönt, för jag visste vad jag skulle göra den dagen. Nu är det raka motsatsen. Jag har fransklektion varje måndagkväll och varannan tisdag är det lektion i Språk och kön. Det är det jag har att göra för tillfället. Jag är så understimulerad och rastlös så jag håller på att bli tokig! Jag fungerar nämligen på det sättet att när jag har för lite att göra, då går jag på så låga varv så till slut blir jag så trött och seg att jag inte ens orkar göra det lilla jag har. Det är så det känns nu, och det är inte bra. Jag måste skaffa ett jobb! Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag snart inte ens ha energi till det...
SUCK!
SUCK!
tisdag, januari 29, 2008
Trötthet
Jag har fått vissa klagomål på att jag är en dålig bloggare nu för tiden. Och det är nog ganska sant. Jaghar varit alldeles för trött och lat på sistone för att orka bry mig i annat än promenerande med Lisa och spelande på mitt PS (och ja, jag har fortfarande ett original-PS, inte PS2 eller PS3. I'm old school, baby! :P).
SOm sagt, tröttheten är ganska extrem just nu, men det är som det är. Bara att försöka ta sig igenom ändå. Det blir inte bättre för att man beklagar sig. Fast... Det är ju väldigt skönt att få beklaga sig lite då och då.
O jeej! Jag började en ny kurs idag! Språk och kön. Den verkar verkligen jätteintressant! Läraren verkar lite lätt disträ och drar lätt iväg på lite sidospår, men innehållet i kursen verkar väldigt intressant, och det kommer säkert bli väldigt många intressanta diskussioner i klassen.
Franskan är igång igen också. Wiiiee! :) Det är trist att jag inte kommer ha Anna som lärare längre, men Stella, som vi ska ha nu, verkar bra hon också, så det ska nog gå bra ändå.
Aja, roligare än så blir det inte just nu faktiskt. Känner mig inte särskilt motiverad till att skriva något roligare för tillfället, men det kanske kommer...
SOm sagt, tröttheten är ganska extrem just nu, men det är som det är. Bara att försöka ta sig igenom ändå. Det blir inte bättre för att man beklagar sig. Fast... Det är ju väldigt skönt att få beklaga sig lite då och då.
O jeej! Jag började en ny kurs idag! Språk och kön. Den verkar verkligen jätteintressant! Läraren verkar lite lätt disträ och drar lätt iväg på lite sidospår, men innehållet i kursen verkar väldigt intressant, och det kommer säkert bli väldigt många intressanta diskussioner i klassen.
Franskan är igång igen också. Wiiiee! :) Det är trist att jag inte kommer ha Anna som lärare längre, men Stella, som vi ska ha nu, verkar bra hon också, så det ska nog gå bra ändå.
Aja, roligare än så blir det inte just nu faktiskt. Känner mig inte särskilt motiverad till att skriva något roligare för tillfället, men det kanske kommer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
