Just one of those days

Jag vaknade imorse efter en visserligen kort, men ostörd natts sömn. Första på länge. Därför tänkte jag att den här dagen garanterat också kommer bli den bästa på länge.
Jag borde förstått på en gång att jag hade fel.

Bland det första jag märker när jag kommer upp ur sängen är att Lisa har blivit dålig i magen och bajsat på mattan (jag skulle inte ha gett henne tonfisk, så jag får skylla mig själv). Matt-tvätt i badkaret är alltså dagens första syssla.
När detta är färdigt, mattan upphängd och badkaret rengjort, är det dags för mig själv att bli renofin. In i duschen bara!
Det är vid tvättningen av min vänstra fot som jag upptäcker att jag är ett missfoster. Under min vänstra stortå sticker det nämligen ut ett hårstrå. Ja, ni läste rätt, mina damer och herrar: ett hårstrå!
Jag äcklas av min nya status som freak under några sekunder, försöker låta bli att kräkas, och plockar sedan fram en pincett för att göra mig av med vidundret. Till min lycka upptäcker jag då att hårstråt bara låtsades växa från min stortå. I själva verket var det tydligen bara ett helt vanligt hårstrå från någon annan del av kroppen som fastnat i en liiiiiten liten självspricka under tån. Alltså: tacksam över att jag inte är missbildad, men missnöjd med mina torra fötter.
Skoldagen flöt på hyfsat. Kände mig inte helt efter i huvudet, utan lyckades nog klämma fram någorlunda vettiga svar i de publicistiska och pressetiska dilemman vi blev tilldelade.

Till affären, hem, ut med Lisa, och sedan in till stan. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en nyttig människa, så jag skulle i dag på mitt första möte med ViktVäktarna.
Jag kom i alla fall dit ordentligt, men blev chockad över hur väldigt många andra det var som också hittat dit. Över 30 personer stod fortfarande och köade för invägning och betalning när jag kom dit 10 minuter före mötets start. Det blev med andra ord en sjujävla väntetid innan jag ens kom in i möteslokalen. Väl där hölls ett halvt meningslöst möte om att "man måste ju göra av med mer energi än man äter, eller hur?" (jag är tjock, inte hjärndöd). Efter det är det dags för oss nya (99% av de som var på mötet) att väga in oss (de flesta hann inte innan mötet, utan fick göra det efter istället), få vår "budget" med propoints, information i allmänhet, samt möjlighet att köpa ett "startpaket" med nyttiga och viktiga saker i. Först kö till vägningen, och det var väl inte så farligt. Tog väl en halvtimme eller så. Och eftersom jag utnyttjade tiden till att plugga så kändes det inte fullständigt meningslöst, om än jobbigt.
Blev vägd (huvva!) och fick min "budget". Då var det dags för nästa kö, den för betalning av "startpaketet".
Kändes fortfarande ganska okej att köa, eftersom jag läste hela tiden. Men när jag efter 45 minuters köande (läs: trötthet i huvudet och fötterna) kommer fram till kassan och ska betala mitt paket och först DÅ får veta att jag inte kan betala med kort. Då. Då är det fan inte roligt längre.
Jag frågar snällt om det går bra om jag går iväg och hämtar ut pengar, men får veta att då kommer jag inte kunna komma in i huset igen, eftersom klockan blivit så mycket att porten är låst.
Det är bara att gå därifrån utan mitt fåniga jävla "startpaket", med andra ord. Så jag går ner till busshållplatsen, bara för att inse att jag missat bussen hem med knappt 1 minut. För att vara på den säkra sidan (ibland är ju jävlarna sena) så stannar jag kvar i fem minuter. Men ingen bussjävel kommer.
Då allt väntande och den punktliga bussen fått mig på dåligt humör och dessutom gjort mig hungrig tycker jag att jag kan unna mig en Subway-macka under min sista kväll "i frihet" (imorgon börjar räknandet, vägandet och mätandet). Så kl 19.23 traskar jag hoppfullt i riktning mot gallerian och Subway, som är öppet till 20.00 på vardagar, och börjar fundera på vad jag vill äta för mumsigt.
När jag kommer fram till dörren slås dock mina drömmar för kvällen i spillror, av en finnig liten jävla fjortis (han var i alla fall liiite yngre än jag) som har bestämt sig för att stänga butiken drygt en halvtimme i förväg just den här kvällen. Tack så jävla mycket för det!
Det är bara att gå till Navet och glatt invänta nästa buss, med andra ord. Vid det här laget är jag så sur att inte ens busschauffören som ser ut som Coach och alltid skämtar med mig och andra resenärer kan få mig på bra humör. Men jag ler för syns skull.
Efter några jobbiga minuter på en förvånansvärt full buss är jag hemma i Nacksta. Jag undviker på något magiskt sätt att halka nerför backen från busshållplatsen (en bruten svanskota hade varit en bra avslutning på dagen annars, kände jag), och går mot porten. En snäll granne som jag inte känner igen håller upp dörren åt mig och jag börjar känna hopp om mänskligheten igen. Jag går in i hissen, går av på min våning och går mot min dörr.
Som jag inser inte är min dörr. Där står ett helt okänt namn, och det sitter flera klistermärken på den. Dörren bredvid känner jag igen namnen på i alla fall, eftersom det är två studiekamrater som bor där. Men de bor i porten bredvid mig.
Jag har alltså, för andra gången sedan jag flyttade till Sundsvall, lyckats gå vilse i mitt eget hus. Så. Jävla. Duktigt.
Som lite icing on the poop-cake that is my day så känns kurslitteraturen som jag satt och läste medan jag köade oerhört onödig. Än har den inte sagt något som jag inte redan visste. Och eftersom jag har sjukt mycket att läsa och göra inför helgen (tenta och inlämning av övningsuppgift på lördag) så vill jag inte lägga ens en minut på onödig litteratur. Med andra ord: läraren ska ha stryk som sa att den här är viktig inför tentan!

God jävla natt

Edit: Det var visst så mycket jävulskap under dagen att jag faktiskt glömde en sak. På skolan lyckades jag med bedriften att tappa bort min bok "Spelregler för press, tv och radio". Eftersom böcker nästan är heliga (kurslitteratur ingår inte alltid i den beskrivningen, men den här är väldigt tunn och dessutom fruktansvärt bra att ha) så sörjde jag min förlust oerhört mycket.
Nu har jag i alla fall haft sådan tur att en tjej i bildjour08 har hittat den, så jag får tillbaka den någon gång under onsdagen.

Lisa och labradoren

Eftersom jag som vanligt har blivit dyngförkyld nu över julen så tog pappa kvällspromenaden med Lisa alldeles nyss. När de kom in var båda två upprörda och skärrade. Lisa stod som förstenad av rädsla och pappa var oerhört uppe i varv och arg.
Han berättade att precis när de skulle vända hemåt hade han blivit omkullslagen bakifrån och nästan ramlat på Lisa. Innan han hunnit fatta vad som hänt så ser han en stor labrador slänga sig över Lisa, som börjar tjuta och skrika, och bita henne över ryggen och huvudet. Pappa blir fly förbannad och sparkar till labradoren för att få bort den från Lisa. En labbe som är på krigsstigen är inte att leka med och han var rädd att den skulle bita ihjäl Lisa om den fick chansen.
Lisa lyckas efter en stund slingra sig ur sitt halsband och försöker gömma sig under en bil som står parkerad på gatan, men kommer inte riktigt in och labradoren fortsätter hugga henne över ryggen och bakbenen. Ägaren till labradoren kommer till slut springandes efter hunden och slänger sig över den, och Lisa springer genast därifrån för att rädda sig. Pappa ropar på henne och hon stannar en bit bort.
Nu borde det vara slut, med att hunden är infångad och Lisa till synes är okej. Men nej. Nu kommer en annan av hundägarna ut från huset och slår till pappa lätt i huvudet för att pappa sparkat på hunden. Visst förstår jag om man blir upprörd om någon sparkar på ens hund, men när det är hunden som först går till attack får man ta mig fan skylla sig själv. Det var ju för att försvara Lisa från att bli allvarligt skadad som han gjorde det, inte för att vara elak.
Två andra personer kommer ut ur huset och skriker och skäller ut både pappa och Lisa. Pappa berättar att han själv var fruktansvärt nära att slå till mannen som slog till honom, men sansar sig och säger bara att vi hör av oss om det visar sig att Lisa är skadad på något vis, och så går han hemåt.

Lisa verkar tack och lov vara okej. Hon är lite öm i högra bakbenet, lite blodsprängd i vänstra ögat och såklart väldigt skärrad, men i övrigt är hon oskadd. Hon kommer nog inte vara så förtjust i labradorer i fortsättningen, men det är som det är. Hon är i alla fall inte allvarligt skadad.

Övriga punkter:
Imorgon ska vi åka iväg till Örebro för den årliga obligatoriska släktträffen. Det kommer bli massor med äta och dricka hela dagen, så vi kommer väl få rulla tillbaka hem till Ludvika framåt kvällskvisten.
Jag har verkligen varit skamligt dålig på att blogga under hela 2009. Har väl blivit knappt 100 inlägg på hela året. Verkligen dåligt. Jag måste komma igång med bloggandet igen. Särskilt om "Nackstabloggen" för Kåridåren ska fungera :P Då måste jag vara betydligt mer produktiv än jag varit här. Men det ska nog fixa sig.

'Til next time, my loves!

A match made in heaven

Vi är verkligen perfekta ihop, jag och min lilla Lisa. Vi är lika på väldigt många sätt, och är därför de ultimata room mates.
Vi är till exempel preci lika envisa båda två. Jag är dock starkare och större, vilket borde betyda att jag vinner när det gäller, men hon är sötare så jag brukar låta henne vinna.
Den likhet som jag är allra mest tacksam för är att även min lilla rump-Lisa är väldigt morgontrött. En morgon som denna, till exempel, då jag vaknade vid strax efter 6, tycker Lisa att jag är dum i huvudet. Hon låg och halvsov i soffan när jag kom och sa god morgon till henne. Blicken jag fick verkade säga "är du inte riktigt jävla klok, människa?!", varpå hon la ner huvudet igen och såg ut att somna om.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra likadant, och sova till ungefär lunch, men dessvärre måste jag ner till skolan för en förmiddagslektion. Den verkar dock som att den kan vara intressant, så det är väl förhoppningsvis inte meningslöst att släpa sig dit trots extrem trötthet.
I eftermiddag blir det tvätt av lakan och jacka, samt bokning av diverse intervjuer. Ska även få tummen ur arslet och se till att fixa min praktik på NLT till våren. Borde ha gjort det för typ en månad sedan, men är man The Queen of Procrastination så är man...

Sötnöt - diverse bilder

Så här ser det ut mer eller mindre varje kväll när jag ska lägga mig nu för tiden. Katterna har bestämt sig för att min säng är den bästa i huset, och de är envisa jävlar som inte flyttar på sig i första laget, så det är bara att försöka tränga sig ner bredvid/mellan dem.



Jag var och hälsade på frugan häromdagen, eftersom sötnosen fyllde år. Traskade förbi på förmiddagen (fast här har det tydligen hunnit bli eftermiddag) med en liten blomma och blev bjuden på toppenfika. Passade på att ta en liten bild på henne och hennes läckra köksluckor. Hon är så tjusig i sin nya korta frisyr!



Så här tjusigt är det ute i skogen där jag och lilla Flisan promenerar om dagarna. Jag gillar den där spången, även om den har börjat murkna lite på sina ställen, så man får passa sig så man inte kliver igenom en planka och fastnar :p






Lisa tycker också om spången, men mest att kissa på den.
Hon tycker också att det är rätt skoj att försöka sprätta iväg alla murkna träbitar efter att ha kissat klart.

Nu ska jag återgå till att låtsas plugga ryska.

Lite bilder

Över påskhelgen insåg jag att jag dittills inte tagit en enda bild sedan jag lämnade WI. Det kändes mer än tragiskt och jag tog därför genast fram kameran and clicked away.
Ett litet urval följer här.




Tjusiga Pendragon. Maja's "lilla" vovsing, och Lisa's lekkompis, trots storleksskillnaden.








Fint vårväder och en härlig skogspromenad med hundarna hör ihop.








Familj ute på promenad, igen.









Så här snabb blir Lisa när hon är ute i skogen med hela flocken och en lekkompis.








Lek mellan stor och liten. Tur att Pendragon är så snäll, annars hade lilla Flisan fått problem :p








Far och lillebror fixar nämnda lillebrors cykel.









Släkten samlad kring Guitar Hero på Annandag Påsk.








Min sötnos








Och så här söt är hon mitt i en nysning (eller om det var en gäspning).








Sötkatt








Och till slut en galen Lisa som leker med Olle och en filt...

Livstecken

Det är förmodligen bäst att jg gör något ljud ifrån mig här innan det börjar dimpa ner en massa otrevliga mail som säger "varför skriver du aldrig i din blogg?", "blogga kvinna, annars får du en snigel på ögat" och liknande elakheter.

Anledningen till att jag inte hört av mig sedan det där "komma-hem-mailet" är dels att jag lånar en oerhört dryg dator av mina lillebror. Den är liten och smidig, förutom när man ska skriva på den. Då är den ett helvete. Tangentbordet är ca hälften så stort som på min laptop, vilket gör det VÄLDIGT krampaktigt att försöka få till något vettigt. Så om ni hittar en massa stavfel i det här inlägget så är det troligen därför. Den har dessutom en förmåga att hoppa över vissa bokstäver ibland. Oerhört frustrerande.

Den andra anledningen till att jag inte skrivit något är helt enkelt att det inte direkt har hänt något sedan jag kom hem.
Jag har fått besök av vänner, vilket varit väldigt uppskattat, jag har registrerat mig på kurserna jag var antagen till, och jag har totalt ruinerat mig på kurslitteratur. Men roligare än så blir det inte...

Jo, en sak av intresse har hänt (intresse för mig, förmodligen inte för någon annan, men jag skriver det ändå, det är ju ändå MIN blogg vafan, vem har sagt ett den ska vara intressant för ANDRA?!):
När jag kom hem och såg LisaFlisa på Arlanda märkte jag genast att den lilla "klumpen" i hennes högra ögonvrå hade blivit mycket större medan jag varit borta. Mamma och Olle hade också tyckt det, men det är ju svårt att se när man ser henne varje dag. Så, jag ringde till veterinären här i stan och vi fick en tid i tisdags morse. Efter en väldigt snabb titt på Lisa (det tog kanske två sekunder) såg veterinären Maria (för övrigt en oerhört bra, lugnande veterinär, heder till henne som höll nerviga Lisa fullständigt lugn även i undersökningsrummet) att det var en lite vårta. Tydligen kan hundar få såna ibland. Inget farligt, "bara" väldigt irriterande för dem, eftersom de såklart ser dem, när de sitter så nära ögat.
Så det var bara att boka tid för att ta bort skiten. Tydligen kommer den fortsätta växa, och ju större den är desto svårare (=dyrare) är det att ta bort dem. Så den 17e februari ska Lisa in för en lätt operation på deras mottagning i Smedjebacken. Hon ska sövas och grejas, och kalaset kommer gå på runt 2000 kronor. Knappast vad jag skulle vilja lägga pengarna på, men vad gör man inte för sin lilla Flisa...?
Det är förmodligen ingen idé att dra in försäkringen i det hela heller, eftersom min självrisk ligger på 2100kr plus 10% av behandlingskostnaden. Det kommer troligen inte vara värt att kontakta dem. Men men, så är det när man har små djur. Ibland blir de sjuka och då får man snällt hjälpa dem bli friska.

Nu är det snart dags för mig att sova, och imorgon ska jag till Borlänge med Ida. Det är ju inte riktigt lika coolt som att åka till Chicago, New York, Milwaukee, eller ens Brookfield, men det får la duga... Jag har ju Ida :)

Lisa

Sussex County, New Jersey
Söndag 31 Augusti, 11.42 am

Igår var en jobbig dag. Jag hade väldig hemlängtan hela kvällen och saknade alla där hemma, särskilt min lilla Lisa-Flisa. Hon är ju min lilla älsklingstjej och det känns så jobbigt att ha lämnat henne där hemma utan mig. Jag vet att det låter lite själviskt, men jag var ju hennes allt, så det känns så jobbigt att inte vara där för henne längre. Jag var hennes första människa som hon kunde lita på och som älskar henne, och hon blev alltid jätteledsen när jag lämnade henne.
Jag pratade med mamma igår och hon sa att Lisa har det väldigt bra nu, och att hon har börjat lita på henne och Olle mer och mer. Hon har äntligen börjat gå upp på övervåningen på nätterna, och tydligen även på dagarna ibland. Det känns skönt, för jag vet att hon inte tycker om att sova själv, så det kändes jobbigt att hon skulle ligga ensam på nedervåningen varje natt. Däremot sa mamma också att Lisa verkade ledsen och deppig den närmaste tiden efter att jag åkte. Hon ville inte säga något om det först, för att jag inte skulle oroa mig för mycket, men nu när det är bättre ville hon ändå berätta att Lisa uppenbarligen hade saknat mig mycket i början.
Jag är lite nervös för att Lisa inte ska känna igen mig när jag kommer hem. Det kommer ju då vara ett år sedan hon såg mig senast, vilket är en väldigt lång tid för en liten vovve… Jag hoppas verkligen att hon kommer ihåg mig och att hon blir glad för att se mig igen när det väl är dags för mig att komma tillbaka hem igen.









Dags att lämna livet i Sverige och återgå till min tillvaro här.
I fredags ringde jag skolan och kollade om jag kunde registrera mig utan mitt Social Security Card (som borde komma när som helst nu, eftersom det var en vecka sedan de beviljade mig det), och det var inget problem enligt dem. Jag måste säga att den där skolan inte verkar ha koll på vad någon annan gör eller vem som är ansvarig för vad. Jag förklarade vilken kurs jag var intresserad av och frågade vad jag skulle göra för att kunna registrera mig för den kursen. De skickade mig fram och tillbaka mellan olika avdelningar och sa att jag skulle göra än det ena än det andra. Det sista jag fick ur dem var att jag var tvungen att göra ett Placement Test för att kunna registrera mig, och för att kunna göra det testet var jag först tvungen att lämna in en Admissions Form. Det jobbiga var att testet skulle vara kl 9.00 på lördag morgon, vilket betydde att jag var tvungen att åka in till skolan på fredag för att lämna in det där papperet. Lyckligtvis skulle Frank vara hemma i kontoret hela dagen, så jag kunde åka iväg till skolan utan att behöva ta med mig barnen.
När jag väl kom fram till skolan fick jag reda på att jag inte alls behövde göra det där testet, eftersom jag ska läsa en kurs som är en del av deras Engelska som andraspråk-avdelning, så jag hade inte alls behövt åka dit i fredags. Å andra sidan var det lika bra att få det gjort, eftersom kursen börjar på onsdag kväll. Så då ska jag alltså börja läsa en kurs i American Culture. Vi får väl se hur intressant själva kursen blir. Jag har ju redan läst amerikansk kultur på MDH, så det känns inte som att det finns massor med ny information att ta in. Anledningen till att jag läser kursen är egentligen bara för att det är ett bra sätt att träffa andra au pairer och utbytesstudenter i närheten. De tjejerna som jag har umgåtts med hittills bor dessvärre lite för långt bort för att man ska kunna träffas i veckorna efter jobbet. Det är lite långt att sätta sig och köra 45 minuter kl 8 på kvällen bara för att ta en fika när man ska jobba dagen efter… Så jag vill träffa tjejer som bor lite närmare också, så att det inte krävs lika mycket planering för att träffas.
Hur som helst, jag får ge er en rapport om hur kursen verkar efter att jag varit där på onsdag. Förhoppningsvis är den rolig också, inte bara ett sätt att träffa folk, men jag är inte alltför hoppfull just nu. Det kommer förmodligen bli ganska lättförtjänta poäng i alla fall, så jag ska väl inte klaga.

Nu är det dags att byta om inför att åka till Jennifer och JR’s barbecue som börjar om en timme.
Ha det bäst mina vänner och hör gärna av er i ett brev eller mail om ni inte har gjort det redan!

Some folks are wise and some otherwise – Josh Billings

Sköna maj välkommen!

Det känns dock inte som någon särskilt "skön" maj just idag. Grått och trist och just nu spöregnar det. Lite tur i oturen var i alla fall att jag hann hem från ICA maxi innan det började regna som värst. Det skulle varit så lagom roligt att hamna mitt i det där ovädret när man cyklar. Dränktkatt.se...




Det är inte bara jag som inte tycker om regnet heller. Jag tog ut Lisa direkt när jag kom tillbaka från affären. Eller, jag FÖRSÖKTE ta ut Lisa. Hon gick 25 meter, sen tröttnade hon på regnet och gick hem igen. Och eftersom hon var lös så märkte jag det inte på en gång heller, utan fortsatte gå en bit innan jag såg att hon inte gick med mig. Så då tittar jag tillbaka och ser henne försvinna runt hörnet, tillbaka mot ytterdörren. Hon är rolig, min lilla tjej. Hon har bott på gatan och slagits för mat och överlevnad, men efter ett halvår i Sverige så vill hon inte kissa när det regnar. :P
Nu har jag i alla fall pratat med herr veterinär och fått Lisa friskförklarad. Känns väldigt skönt, eftersom jag varit orolig för min lilla älskling och för att hon skulle ha smittat någon annan.
Nu ska jag återgå till att kika på min skrivning i franska och efter det spela meningslösa online-spel :P


Edit: Lisa ser verkligen jättetjock ut på den där bilden, men det är (mestadels) pälsen som flyger så att hon ser ut om en liten boll :P

Back from our nation's capital

Så är jag tillbaka efter en kort tripp till vår kära hufvudstad. Jag och lilla Lisa-flisa for dit igår eftermiddag, eftersom pappa hade bestämt sig för att bjuda med mig på showen "I huvudet på Bergqvist & Sauk". Efter att jag lämnat Lisa i pappas lägenhet åkte jag tillbaka in till city, vi åt en trevlig middag på kulturhusets Panorama Café (med världens snålaste grekiska sallad) och sedan gav vi oss av mot Vasateatern.
Vi var båda exalterade över att få se Stefan Sauk och Kjell Bergqvist live, och vi hade höga förväntningar på kvällen. Ack så besvikna vi blev. De återanvände gamla sketcher, de nya skämten var inte bra de heller, och de drog sig inte ens för att sjunka till en så låg nivå som att driva med talfel. Det var verkligen inte vad jag hade hoppats på.

Förutom den dåliga showen så var det en obehaglig dag på ett annat sätt också, nämligen att jag läste i Metro om att en av hundarna från Hundhjälpen, där jag tog hem Lisa från, hade blivit diagnostiserad med en smittsam tumörsjukdom. Det kändes ju självklart inte alls roligt, eftersom det innebär att Lisa också skulle kunna vara smittad. Därför var jag väldigt orolig under i stort sett hela dagen och kvällen igår. Jag letade dock upp lite information om sjukdomen på internet, och det finns tydligen väldigt effektiv behandling, vilket de så klart inte berättade om i tidningen, där det lät som att hunden är dödsdömd om den skulle visa sig bära på sjukdomen. Den är dessutom inte väldigt smittsam, utan även det hade de blåst upp rejält i tidningarna.
Hur som helst så ska jag kontakta Hundhjälpen och försöka få någon garanti på att Lisa inte bär på sjukdomen. Om de inte kan ge mig det så vill jag undersöka Lisa, så att jag kan få bekräftat att hon är frisk. Jag har inte samvete att låta henne träffa andra hundar om det skulle kunna vara så att hon bär på sjukdomen, även om det är lätt att behandla den. Det kostar ju ändå med behandling.
Jaja, det kommer bli bra, men jag ser inte direkt fram emot att betala en räkning till veterinären... :-/

En helt vanlig dag...?

Jag har känt mig ovanligt effektiv den här förmiddagen. Först åkte jag och Malou till Friskis & Svettis (jag är för övrigt fortfarande Svettis, men jag känner mig något närmare Friskis än tidigare. I'm getting there!) där jag stannade lite drygt 1 ½ timme. Superskönt! Jag körde så hårt jag kände att jag vågade/orkade med min förkylning (surprise, den har fortfarande inte gett sig, men jag har börjat med en ny taktik: ignorera den tills den tröttnar och slutar av sig självt), men jag kände ändå att jag inte hade tagit ut mig så mycket som jag hade velat när jag väl kom hem. Så då bestämde jag mig för att ta en långpromenad med Lisa, som ändå behövde ut. Strålande sol och alldeles lagom varmt var det, så vi gick en tur i skogen och var ute 40-50 minuter i alla fall. Jätteskönt att få komma ut i skogen med en massa kvittrande fåglar och vårkänslor i luften! Man blir så pigg och glad av den här härliga luften!
När jag kom hem från promenaden tog jag en lång, härlig dusch och tvättade håret med mitt underbara super-shampoo (doftar helt underbart gott och håret blir så mjuuukt, så mjuuukt...).
Jag har även hunnit med att bli avsnäst av en otrevlig sjuksköterska på Oxbacken (jag HATAR min vårdcentral! De är hatiska jävla häxor hela bunten!). Jag ringde och försökte boka en tid och jag fick mig en utskällning, visst låter det vettigt? Jag ska i alla fall få prata med en läkare på måndag för att bestämma om jag ska in på provtagning eller inte. Jag har nämligen hunnit med ännu en sak den här förmiddagen: att komma på att jag kanske har diabetes. It can't all be good, you know... Anywho, självklart vill jag inte ha diabetes, men det finns ju mediciner och det finns ju fan så mycket värre saker man kan drabbas av, så är det så det är så får jag helt enkelt leva med det. Jag vill hur som helst veta om jag har det eller inte, så jag slipper gå runt och inbilla mig i onödan att jag kommer bli blind och behöva amputera kroppsdelar. Jag är ju hypokondriker, så jag kommer inte sluta tänka på det förrän jag vet säkert hur det är.

Aja, just nu så vet jag i alla fall inte hur det blir med något av det, så jag ska försöka låta bli att tänka på det tills jag har pratat med läkaren nästa vecka.

För att avsluta lite positivt så vill jag härmed ge er ett underbart citat, sagt av den fantastiska Gladys, från The Ellen DeGeneres Show:

"I'll be honest with you: I love Jesus, but I drink a little"

Lisa!

Nu är lilla Lisa äntligen här!
Jag var och hämtade henne på Arlanda idag. Hon är så söt och så liten. Och hon är jättelugn! Jag är så imponerad av henne. Hon var relativt lugn redan i bilen (väldigt nyfiken och ville hela tiden se vad som hände, så det var svårt att få henne att sitta still ibland), men då hade hon fortfarande lite lugnande kvar i kroppen eftersom hon fick det innan de flög imorse. Sen har allt fungerat jättebra! Hon och Snuggles har bråkat lite, men det blir bättre, så jag tror nog att de ska komma överens till slut. De behöver bara vänja sig vid varandra.

Hon har i alla fall börjat kissa och bajsa utomhus redan. Hon är lättlärd, den lilla flickan :)
Jag känner mig som en stolt småbarnsförälder: "Vet ni vad hon gjorde idag? Hon bajsade så det sprutade. Och igår så gjorde hon ett ljud som nästan lät som 'nej'!"

Lilla Lisa

Äntligen fick jag prata med Linda på hundhjälpen! Hon ringde upp mig tidigare ikväll, efter att ha hört mitt meddelande som jag lämnat på hennes mobil. Hon hade tydligen varit bortrest eller något sådant och därför missat sin telefontid. Mutter mutter...
Anywho! Det spelar ingen roll just nu, för nu har jag bokat Lisa! Så nu är hon ett steg närmare att faktiskt vara min! Det ska bli så härligt att få hit henne! Hon är så sööööt och hon verkar så mysig. Wiiie! My own doggy! :)

En stenbock!

Jag har faktiskt bestämt mig helt och hållet nu. Jag vill ha Lisa.
Jag ringde till Linda på Hundhjälpen för att berätta det flera gånger igår, men det var tyvärr inget svar (men jag har i alla fall pratat in ett meddelande på hennes mobil, där jag sa att jag vill ha Lisa, så hon vet ju om det åtminstone). Jag ska försöka ringa idag igen. Det ska tydligen vara lättast att nå henne mellan 10-11, så jag får försöka om en kvart eller så...
Jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra med Lisa när hon väl är här. Att jag inte har överskattat min ekonomi så att det inte går ihop, eller att det kräver mer än jag har tid med (trots att jag har väldigt mycket fritid som det är nu). Jag är helt enkelt lite nojig. Men jag tror verkligen att det kommer gå bra.

Nu till något annat!
Jag och Georg var på en trevlig kräftskiva i helgen (som jag tydligen inte har skrivit något om här, dumma mig!). Det var en ytterst spännande kväll, där vi efter ett tag gav upp ätandet och satt och tittade på en massa livekonserter med Nightwish, Rammstein etc och kommenterade vad vi såg och hörde. Den bästa kommentaren kom från värdinnan och hennes väninna Jenny, när vi tittade på Nightwish. När de fick syn på den manliga sångaren (han med monsterskägget) så kläcker de ur sig "Ingmar Bergman och Usama, om de får barn så blir det en get. En bergsget! En stenbock!" Fråga inte hur de kom på det, men så är det tydligen... Går inte att säga emot...

Nu ska jag försöka ringa till Hundhjälpen igen om några minuter, och sen ska jag lägga mig och sova lite morgon/middag.

Lisa

Efter mycket tittande på hemsidor för organisationer som omplacerar hundar så har jag hittat en jättesöt liten söt tik som jag blivit alldeles kär i: Lisa. Hon är en före detta gatuhund från Rumänien och hon verkar underbar. Jag har funderat fram och tillbaka och jag har i stort sett bestämt mig för att adoptera henne. Det jag väntar på nu är att jag ska ha råd att betala bokningsavgiften till Hundhjälpen, så att vi kan börja planera hennes resa hit. Jag måste se till att jag kan vara hemma dygnet runt de första dagarna, och efter det måste jag se till så att någon annan kan passa henne under de timmar jag måste till skolan och liknande, så det kan bli ett pusslande innan vi hittar någon dag som kan passa att ta henne hit.
Det ordnar sig säkert på något vis! Jag hoppas bara på att ingen annan hinner boka henne medan jag väntar på att jag ska få mina nedrans CSN-pengar... Det skulle kännas för jävligt om någon "tog henne" mitt framför näsan på mig bara för att csn är sega.