Just one of those days

Jag vaknade imorse efter en visserligen kort, men ostörd natts sömn. Första på länge. Därför tänkte jag att den här dagen garanterat också kommer bli den bästa på länge.
Jag borde förstått på en gång att jag hade fel.

Bland det första jag märker när jag kommer upp ur sängen är att Lisa har blivit dålig i magen och bajsat på mattan (jag skulle inte ha gett henne tonfisk, så jag får skylla mig själv). Matt-tvätt i badkaret är alltså dagens första syssla.
När detta är färdigt, mattan upphängd och badkaret rengjort, är det dags för mig själv att bli renofin. In i duschen bara!
Det är vid tvättningen av min vänstra fot som jag upptäcker att jag är ett missfoster. Under min vänstra stortå sticker det nämligen ut ett hårstrå. Ja, ni läste rätt, mina damer och herrar: ett hårstrå!
Jag äcklas av min nya status som freak under några sekunder, försöker låta bli att kräkas, och plockar sedan fram en pincett för att göra mig av med vidundret. Till min lycka upptäcker jag då att hårstråt bara låtsades växa från min stortå. I själva verket var det tydligen bara ett helt vanligt hårstrå från någon annan del av kroppen som fastnat i en liiiiiten liten självspricka under tån. Alltså: tacksam över att jag inte är missbildad, men missnöjd med mina torra fötter.
Skoldagen flöt på hyfsat. Kände mig inte helt efter i huvudet, utan lyckades nog klämma fram någorlunda vettiga svar i de publicistiska och pressetiska dilemman vi blev tilldelade.

Till affären, hem, ut med Lisa, och sedan in till stan. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en nyttig människa, så jag skulle i dag på mitt första möte med ViktVäktarna.
Jag kom i alla fall dit ordentligt, men blev chockad över hur väldigt många andra det var som också hittat dit. Över 30 personer stod fortfarande och köade för invägning och betalning när jag kom dit 10 minuter före mötets start. Det blev med andra ord en sjujävla väntetid innan jag ens kom in i möteslokalen. Väl där hölls ett halvt meningslöst möte om att "man måste ju göra av med mer energi än man äter, eller hur?" (jag är tjock, inte hjärndöd). Efter det är det dags för oss nya (99% av de som var på mötet) att väga in oss (de flesta hann inte innan mötet, utan fick göra det efter istället), få vår "budget" med propoints, information i allmänhet, samt möjlighet att köpa ett "startpaket" med nyttiga och viktiga saker i. Först kö till vägningen, och det var väl inte så farligt. Tog väl en halvtimme eller så. Och eftersom jag utnyttjade tiden till att plugga så kändes det inte fullständigt meningslöst, om än jobbigt.
Blev vägd (huvva!) och fick min "budget". Då var det dags för nästa kö, den för betalning av "startpaketet".
Kändes fortfarande ganska okej att köa, eftersom jag läste hela tiden. Men när jag efter 45 minuters köande (läs: trötthet i huvudet och fötterna) kommer fram till kassan och ska betala mitt paket och först DÅ får veta att jag inte kan betala med kort. Då. Då är det fan inte roligt längre.
Jag frågar snällt om det går bra om jag går iväg och hämtar ut pengar, men får veta att då kommer jag inte kunna komma in i huset igen, eftersom klockan blivit så mycket att porten är låst.
Det är bara att gå därifrån utan mitt fåniga jävla "startpaket", med andra ord. Så jag går ner till busshållplatsen, bara för att inse att jag missat bussen hem med knappt 1 minut. För att vara på den säkra sidan (ibland är ju jävlarna sena) så stannar jag kvar i fem minuter. Men ingen bussjävel kommer.
Då allt väntande och den punktliga bussen fått mig på dåligt humör och dessutom gjort mig hungrig tycker jag att jag kan unna mig en Subway-macka under min sista kväll "i frihet" (imorgon börjar räknandet, vägandet och mätandet). Så kl 19.23 traskar jag hoppfullt i riktning mot gallerian och Subway, som är öppet till 20.00 på vardagar, och börjar fundera på vad jag vill äta för mumsigt.
När jag kommer fram till dörren slås dock mina drömmar för kvällen i spillror, av en finnig liten jävla fjortis (han var i alla fall liiite yngre än jag) som har bestämt sig för att stänga butiken drygt en halvtimme i förväg just den här kvällen. Tack så jävla mycket för det!
Det är bara att gå till Navet och glatt invänta nästa buss, med andra ord. Vid det här laget är jag så sur att inte ens busschauffören som ser ut som Coach och alltid skämtar med mig och andra resenärer kan få mig på bra humör. Men jag ler för syns skull.
Efter några jobbiga minuter på en förvånansvärt full buss är jag hemma i Nacksta. Jag undviker på något magiskt sätt att halka nerför backen från busshållplatsen (en bruten svanskota hade varit en bra avslutning på dagen annars, kände jag), och går mot porten. En snäll granne som jag inte känner igen håller upp dörren åt mig och jag börjar känna hopp om mänskligheten igen. Jag går in i hissen, går av på min våning och går mot min dörr.
Som jag inser inte är min dörr. Där står ett helt okänt namn, och det sitter flera klistermärken på den. Dörren bredvid känner jag igen namnen på i alla fall, eftersom det är två studiekamrater som bor där. Men de bor i porten bredvid mig.
Jag har alltså, för andra gången sedan jag flyttade till Sundsvall, lyckats gå vilse i mitt eget hus. Så. Jävla. Duktigt.
Som lite icing on the poop-cake that is my day så känns kurslitteraturen som jag satt och läste medan jag köade oerhört onödig. Än har den inte sagt något som jag inte redan visste. Och eftersom jag har sjukt mycket att läsa och göra inför helgen (tenta och inlämning av övningsuppgift på lördag) så vill jag inte lägga ens en minut på onödig litteratur. Med andra ord: läraren ska ha stryk som sa att den här är viktig inför tentan!

God jävla natt

Edit: Det var visst så mycket jävulskap under dagen att jag faktiskt glömde en sak. På skolan lyckades jag med bedriften att tappa bort min bok "Spelregler för press, tv och radio". Eftersom böcker nästan är heliga (kurslitteratur ingår inte alltid i den beskrivningen, men den här är väldigt tunn och dessutom fruktansvärt bra att ha) så sörjde jag min förlust oerhört mycket.
Nu har jag i alla fall haft sådan tur att en tjej i bildjour08 har hittat den, så jag får tillbaka den någon gång under onsdagen.

Grannar

Jag sitter för tillfället hemma med en förfärlig förkylning. Jag nyser, snorar och hostar så det står härliga till. Jag är trött i kroppen och mina bihålor känns som badbollar fyllda med cement.

Det hela blir inte bättre av att jag nu i över en timmes tid har tvingats lyssna på något konstigt skvalande från våningen över. Det låter seriöst som att min granne har stått och kissat konstant i ca 80 minuter. Det är precis det där skvalande, konstigt kluckande ljudet som bara en kissande karl kan åstadkomma. Och det är oerhört frustrerande!
En ny form av vattentortyr, må hända? Jag borde kanske kontakta någon trevlig underrättelsetjänst och tipsa dem. De kanske betalar per person som blir knäckt av metoden...

Grannar kan vara otrevliga även när man inte är sjuk och grinig. Det händer ganska ofta i mitt hus faktiskt.
För någon vecka sedan så misstänkte jag att Lisa hade kissat i hallen. Det stank nämligen surt och lite unket när jag kom ut dit. Jag kunde inte riktigt identifiera varifrån det kom, men tyckte att det kändes starkare vid dörren. Däremot hittade jag ingen blöt fläck alls. Jag öppnade ytterdörren och kände att det luktade mycket starkare ute i trapphuset än i min hall.
Förklaring: Det var inte kiss, det var någon av mina underbara grannar som lagade någon extremt märklig mat, som alltså luktade hundkiss.
Okej, jag kan väl ta den. När jag var nyinflyttad blev jag ju pålurad att testa surströmming (jag gör aldrig om det, jag mådde illa i flera dagar efteråt) och det luktade rätt ordentligt även i trapphuset, så det var väl bara någon som gav igen.
Något som är betydligt värre är däremot några av utbytesstudenterna i huset.
Det har hänt många gånger att jag kommit in i hissen efter någon av dem och önskat att jag inte hade något luktsinne. För den lukt som slår emot en är något av det värsta jag varit med om.
Svettlukt kan jag ta. Det är inte skoj kanske, men jag kan ta det. Det är ju ändå naturligt. Men det här är bortom svett och allmän stank. Det är direkt vidrigt.
Det är en blandning av svett, smuts, lortiga kläder och otvättade skrev. Det fyller upp hela luften, gör den alldeles sur och fruktansvärt svår att andas.
Jag önskar att det bara var hissen det luktade i. Men det är det inte. Det är så illa att om jag går ut ur min lägenhet kan jag känna om någon av dem har varit i trapphuset de närmaste minuterna, trots att ingen av dem bor på min våning. Stanken fyller verkligen upp precis hela trapphuset. I ett hus med sex våningar!
Det är inte riktigt mänskligt, det kan det inte vara.
Hur kan de inte själva känna att de luktar? Visst, det händer att jag är hemma och riktigt sjuk, så där sjuk så att man inte vill eller bryr sig om att tvätta sig ordentligt på några dagar. Men när jag blir så pass frisk att jag har ett fungerande luktsinne och tänker börja visa mig ute bland folk, då känner jag att jag luktar illa och jag tycker att det är jobbigt och äckligt, så jag tvättar mig (jag gnuggar och gnuggar och gnuggar till varje tillstymmelse av äckel är borta!).
Det som är ännu mer otroligt är att jag vid ett flertal tillfällen sett några av dem med vad jag bara kan anta är flickvänner. Har inte de HELLER ett fungerande luktsinne? Eller har de någon sorts stank-fetisch?
Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Jag vill bara kräkas på dem lite grann. Då skulle de kanske lukta bättre...

Me is pissed

Jag är med i styrelsen i kören jag är med i. Ett kul uppdrag, tänkte jag. Visst kommer det innebära att jag måste lägga ner lite extra tid på kören, men det är det ju värt, eftersom man får tillbaka så mycket.
Så fan heller.
För det första är det inte "lite extra tid" som jag lagt på det. Det är styrelsemöte mer eller mindre varje vecka. Det är inte rimligt för en studentkör. Jag tycker verkligen inte det. Jag lägger dessutom ner åtskilliga timmar varje vecka på att kopiera noter, boka och boka om salar, skriva mail till alla hit och dit, försöka dra i folk för att ställa uppp i vår klagokör (som vi får betalt för och som dessutom får oss att synas mycket mer). Och vad får man för det?
Inte ett jävla skit. Man är en klagokärring.
I princip INGEN svarar på mina mail, men varenda gång jag pratar om problemen med hela kören på repetitionerna så är alla överens om att det är så väldigt viktigt att alla ställer upp. "Ja, det är ju jättebra det här, klart vi är med".
MEN SVARA PÅ MINA JÄVLA MAIL DÅ FÖR FAN! Visa att ni bryr er! Bara litegrann!
Om jag får något gensvar från resten av kören så kan jag engagera mig till 100 procent, det kan jag. Men när jag inte får minsta respons från 30 av sångarna, då orkar jag inte. Varför ska jag bry mig när de uppenbarligen inte bryr sig ett skit?

Nu ska jag åka iväg på ett till jävla möte och hoppas på att jag får något vettigt ur mig.

Piss out!

Bredbandshatare unite!

Efter att ha läst Mymlans inlägg om det hatade ComHem så påmindes jag om mina egna mardrömsupplevelser vid hanterande av bredbandsabonnemang, som jag råkade ut för ungefär ett halvår efter att ha flyttat till Västerås.
Jag fick ett samtal från Tele2 en dag, där de erbjöd mig ett abonnemang med bredband, tv och telefon i ett. Jag tackade ja, eftersom det var ett bättre pris än det abonnemang jag tidigare hade med Bredbandsbolaget. Vi kom överens om att avalet skulle börja gälla tre månader senare, när min uppsägningstid gått ut.
När jag ringde till Bredbandsbolaget för att säga upp mitt avtal med dem gav dem mig dock ett ännu bättre erbjudande för att få behålla mig som kund och jag bestämde mig för att stanna kvar hos dem. Därpå ringde jag tillbaka till Tele2, gott och väl inom mina 14 dagars ångerrätt (det kan till och med ha varit samma jävla dag som jag först hade ingått avtalet med dem), för att meddela att jag ångrat mig och inte längre ville ha deras tjänst. Personen jag pratade med då sa att det var okej och att jag skulle tas bort från deras system genast.
Och så tänkte jag inte mer på det på ungefär fyra månader. Då kom nämligen en räkning från Tele2. De ville ha betalt för en månads bredband samt kostnader för ett modem (inklusive fraktavgifter). Redan här blev jag aningens sur på Tele2 för att de var dumma i huvudet och uppenbarligen inte förstått att jag ångrat tecknandet av abonnemanget. Så jag fick gott sätta mig och ringa till deras kundtjänst.
Efter nära en evighet i telefonkö fick jag till slut prata med någon finnig kundtjänstpersonal. Jag förklarade situationen och sa att jag förväntade mig att de genast tog bort mig ur deras system samt avskrev räkningen så att jag inte skulle få något probelm med den. Jag fick en ursäkt och ett löfte att problemet genast skulle åtgärdas.
Allt väl, tänkte jag. Men så lätt ska det inte vara att bli av med Tele2, minsann.
Efter ytterligare ungefär en månad fick jag ytterligare en räkning från Tele2. Nu ville de minsann ha betalt för mitt tv-tittande. Det var med andra ord bara att sätta sig och ringa igen, förklara situationen igen, ännu mer irriterat den här gången (jag kan ha börjat skälla lite på stackaren som råkade svara, men det var inget extremt i det här läget) och återigen få en ursäkt och ett löfte om att de skulle åtgärda problemet och en försäkran om att jag kunde slänga räkningen.
Livet fortsätter. Tills jag efter ännu en månad får en påminnelse på en av de tidigare räkningarna. Jag börjar nu bli riktigt jävla förbannad och ringer till kundtjänst ännu en gång.
Jag får sitta i telefonkö så länge att det är alldeles fruktansvärt fånigt, och inte gör det mig mindre förbannad heller. När jag till slut får prata med en människa kokar jag av ilska och skäller ut stackaren i andra änden ganska brutalt. "Idiot" och liknande ord kan ha använts. Inget jag är stolt över i efterhand, eftersom jag är fullt medveten om att det inte var denna stackars människas fel att företaget inte har koll på sina abonnemang. Efter en stunds skrikande får jag i alla fall fram från människan att de tre delarna i det abonnemang jag hade tecknat behandlades av tre olika avdelningar (en för tv, en för telefoni och en för internet) och att jag skulle ha ringt till alla tre avdelningarna för att säga upp abonnemanget.
Detta är inget som jag hört något om tidigare. Jag tog för givet att det skulle räcka med att säga upp abonnemanget EN gång, eftersom jag bara behövde prata med EN person för att teckna det, men det är väl jag som är korkad som tror att företaget har kontakt mellan sina underavdelningar.
Efter ytterligare skällande och klagande och en del gråtande från min sida (jag gråter nästan alltid när jag blir riktigt heligt förbannad, ytterst frustrerande och det gör mig bara ännu mer förbannad) fick jag personen i luren att lova att ta bort mig från ALLA avdelningar. Men eftersom jag vid det här laget har ungefär noll förtroende för kundtjänsten hos Tele2 så ringer jag någon dag senare ändå till alla tre avdelningar för att kontrollera att alla uppgifter om ett eventuellt abonnemang är borta.
Gissa vad! De var inte bortagna, utan det fick jag fixa där och då.
Efter det har jag i alla fall, tack och lov, inte behövt ha något med Tele2s kundtjänst att göra över huvud taget, och jag hoppas på att det förblir så!

Insektsjävlar!

Jag hatar insekter.

När jag vaknade idag kliade det jättemycket på ett gammalt ärr jag har på knät (från en skidolycka när jag var runt 10). Jag tänkte inte så jättemycket på det först, eftersom det händer då och då att mina ärr kliar lite extra. Nu har jag dock upptäckt att anledningen till detta extrema kliande är att en liten myggjävel bestämt sig för att bita mig precis på mitt ärr, så nu står det ut som en ful böld strax under knäskålen. Och när jag säger böld så menar jag det. Jag är nämligen lite lätt överkänslig mot insektsbett av alla de slag, så mina myggbett blir i regel 2-3 cm i diameter och står ut ½-1 cm från min normala hud. Oerhört charmigt. Och lagom till när det är dags att ta på sig shorts...


När jag alldeles nyss kom in efter en härlig promenad med Lisa kände jag att något kittlade mig på axeln. Jag tänkte att det förmodligen var ett hårstrå som förvillat sig ur min uppsättning, alternativt en liten droppe svett som trängde sig fram ur mina porer (det är extremt varmt, och det blir inte svalare av att ta en rask promenad, I promise you). Men icke då. När jag tittar ner ser jag en äcklig liten larv som kryper fram på min stackars klibbiga axel. Den liksom drar sig framåt ungefär som en blodigel, viker ihop kroppen och rätar ut den, om och om igen.
Jag sprätter bort äcklet med en tidning jag hittar på köksbordet, och hoppas innerst inne att jag ska ha råkat krossa den.


Jag hatar insekter

Mobiltelefon

Gaaaah!

Det var nu snart en månad sedan jag beställde min nya mobil från Elgiganten. Detta kunde jag till slut göra efter att först ha fått krångla med att gå till Skatteverket och anmäla att jag "återinvandrat" och sedan sitta och vänta på att det skulle registreras så att jag ens kunde FÖRSÖKA teckna ett abonnemang. När bekräftelsen på återinvandringen äntligen kommit slog Murphy's Law till lite och såg till att den telefon som jag hade bestämt mig för inte längre gick att få tag på i någon butik (eller via internet), så då fick jag börja leta på nytt. Även det tog sin lilla tid, eftersom jag inte ville ta första bästa telefon jag råkade ramla över på internet, och till slut bestämde jag mig så för en Nokia.
Jag letade så vidare efter bästa möjliga pris (jag ville absolut ha Comviq Kompis, på grund av att många vänner samt hela min familj har Tele2-Comviq), tillgänglighet och leveranstid, och såg att den fanns på Elgiganten, med ett abonnemang som passade mig bättre än det som fanns på Tele2s hemsida (lite lägre månadskostnad, men lite längre bindningstid, vilket i slutändan blev precis samma pris). Den stod som tillgänglig hos dem, och jag la in min beställning. På beställningsbekräftelsen stod det att telefonen skulle levereras till mig inom 2-7 dagar (jag antar att de menar arbetsdagar, som de alltid gör), vilket var bättre än det som angetts på Tele2, vilket var 1-2 veckor, så jag var mycket nöjd.
När det så gått en vecka och jag inte hört ett ljud (de skulle nämligen ringa mig för att få personnummer och liknande uppgifter för att kunna utföra en kreditkoll på mig och se om jag skulle få något abonnemang) ringde jag så upp dem för att kolla vad fan som hänt med min beställning. Kundtjänstpersonalen verkar då väldigt ställd och frågar mig om jag lagt in en förhandsbokning av telefonen i fråga, på vilket jag svarar att det har jag absolut inte gjort, eftersom det stod att den skulle finnas i lager hos dem och vara hos mig inom ca en vecka. Stackarn i luren säger då att han inte har mer info, men lovar att han ska kolla upp det och att de ska höra av sig inom några dagar.
När jag hör av dem igen blir jag i princip dumförklarad av en tjej som ringer och menar att "den där telefonen har ju inte kommit ut till våra butiker än, så det var bara en förhandsbeställning". Att jag påpekar att telefonen stod som "finns i lager" och dessutom nämner vilken leveranstid de lovat mig hjälper inte, utan hon tycker att jag är dum i huvudet.
Det här var några veckor sedan, och jag har ringt dem flera gånger och frågat när telefonen skulle komma in, och de har varje gång sagt "i nästa vecka" eller "om några dagar" och lovat att jag ska få den snart, och när inget hänt har jag ringt igen, och igen, och igen.

Och så äntligen! Idag ringde jag för femtioelfte gången och kollade när telefonen skulle komma in, och nu sa den underbare lille pojken i kundtjänst att den har kommit in! Den skulle förmodligen komma iväg med försändelserna redan idag, men senast imorgon (sa han), och han sa att jag helt klart kommer få den innan påskhelgen.
Vore det inte för att telefonen är SOOO pretty så skulle jag ha bett dem köra upp den någonstans för längesedan. Dessvärre vill jag ju verkligen ha den, och den har inte kommit till någon annan butik här i närheten heller, så det har bara varit att vänta.

Men snart verkar det som att jag har den, så då blir det till att förmedla mit nya nummer till alla jag känner :p

Putt!

Om det inte är något särskilt börjar min arbetsdag klockan 7, med att jag väcker tjejerna. Så även idag, trodde jag.
När jag kom upp till köket/vardagsrummet för några minuter sedan säger pappan (som stannat över natten för att fixa klart tjejernas rum) att han får upp och iväg dem idag, så jag kan gå tillbaka och lägga mig om jag vill.
Jag uppskattar ju gesten (och jag är säker på att tjejerna är överlyckliga över att ha pappa där på morgonen för en gångs skull), men det hade ju varit trevligt om någon hade berättat det för mig redan igår, så att jag faktiskt hade kunnat låta bli att ställa klockan på 6.25 och pina mig upp. Det hade varit betydligt skönare att faktiskt få sova oavbrutet några timmar till...

Men men, nu ska jag i alla fall lägga mig igen och försöka få åtminstone en extra timmes sömn.

God morgon!

Bajs. Igen.

Jag insag precis att jag i min trotthet har glomt att tomma ur diskmaskinen... Booohoooooooo! Jag HATAR att tomma ur den dar j*vla diskmaskinen! De packar den alltid svinfull, sa manga grejer blir inte rena, sa jag maste verkligen kontrollera allt innan jag staller in det i skapen. Sedan hjalper det knappast att de, pa grund av tre ungar med butterfingers, ar besatta av plasttallrikar, plastglas, och allt du nansin kan forestalla dig finns i ett kok gjort i plast. Newsflash! Plast blir aldrig torrt i en diskmaskin. Man (las: JAG, eftersom det alltid faller pa mig att tomma ur skiten) maste sta och torka varje plastgrej i en halv evighet innan den ar torr nog att stallas in i skapen. Annars blir det mogel. Inte populart.

Just kill me now!

Blaj blaj blaj!

Jag har inte skrivit sa mycket pa sistone. En anledning ar att det fortfarande ar sa gott som omojligt for mig att komma at datorn nar jag vill, eftersom den halls ockuperad av ungarna sa fort Frank ar ute ur huset. En annan anledning ar dock att jag inte haft sa mycket positivt att skriva. Det har kommit en och annan ljuspunkt da och da, som trippen till NYC i lordags med Chrissi och Nicole, men for ovrigt har det varit ganska ruttet.

For tva veckor sedan satt jag och pappan och diskuterade hur allt gar. Da sa han att mamman inte ar nojd med allt jag gor har hemma, och att hon har klagat till honom. Jag har inte hort ett ord om det fran henne innan det, och inget efter det heller. Tydligen sa ar det nagot som galler "hushallssysslor" har hemma, men hon hade inte sagt specifikt vad det gallde. Sa sedan dess har jag trippat omkring pa helspann hela dagarna, jobbat arslet av mig och dragit pa mig en sjujavla ryggvark, eftersom jag inte vet vad det ar hon forvantar sig att jag ska gora battre. Jag har kort sagt gjort allt jag redan gor tio ganger battre, i hopp om att jag ska traffa ratt pa nagot av det.
Forstaeligt nog sa har det har inte varit alltfor snallt mot min stressniva och min stackars katarrmage som har borjat gora sig pamind igen. Igar satt jag hela dagen och hade svinont och trodde att jag skulle spy, pa grund av oro och grubblande. Trevligt trevligt...
Jag vill veta vad det ar som jag inte gor bra nog, sa att jag kan forbattra det. Jag skulle verkligen vilja prata med Dawn om det, men sanningen ar den att jag har ingen aning om hur hon kommer reagera. Hon ar svar att lasa, och jag har ingen lust att dra igang varldens brak, for hon ar fanimej inte rolig att ha att gora med nar hon ar arg.
Deras nyfunna petighet och diffusa "hintar" har paverkat mig negativt pa andra satt ocksa, genom att jag blivit petigare och mer lattirriterad vad galler deras fel och brister ocksa. Till exempel jobbar jag OFTA mer an mina 10 timmar om dagen (till exempel igar, nar jag till och med hade ringt Dawn och sagt att jag madde valdigt daligt, hon kom anda hem en timme senare an hon sagt) och nastan alltid mer an mina 45 i veckan. Har jag fatt nagot extra for det? Nopes, inte ett skit. Deras arbetstider ar dessutom VALDIGT annorlunda mot vad de berattade for mig innan jag kom hit. Da sa de att Frank "kommer hem till kl 6 och Dawn ar hemma runt 7 varje kvall". My ASS! Visst, ibland ar Frank hemma, men han ar inte ledig, utan han jobbar till kl 8, vilket innebar att jag ocksa jobbar till kl 8. Och Dawn ska vi inte ens prata om... En TIDIG kvall for henne ar kl 7, men ofta ar hon inte hemma forran kl 9. Visst, det ar jobbigt for dem att jobba sa lange, och jag vet att Dawn aker hemifran runt kl 7 pa morgonen, sa hon har langa dagar, men da borde de inte heller ha sagt att jag ska sluta jobba kl 6. De visste ju uppenbarligen att det inte ar sa, eftersom det har sett ut sa har under atminstone ett ar nu... En annan sak, egentligen en petitess, men som irriterar mig valdigt mycket nu, ar att jag ar den enda som tar reda pa disken over huvud taget under veckorna. Det som sas nar jag kom hit var att jag, sjalvklart, tar hand om barnens och min egen disk under dagen, laddar i det i diskmaskinen, formodligen kor igang den framat kvallen och sedan plockar Dawn ur den nar hon kommer hem, och laddar i disken fran middagen (som ju ALLA ater, inte bara ungarna). Det har hant EN gang att nagon annan an jag tomt ur diskmaskinen under veckorna. Det som ofta hander istallet ar att grejerna fran middagen inte ens laddas IN, ens nar diskmaskinen inte ar full. Det far jag istallet gora nar jag kommer ner pa morgnarna, samtidigt som jag forsoker ge Ansley frukost och stadar upp roran i vardagsrummet efter familjens filmkvall kvallen innan.

Det kanns som att jag mycket hellre skulle vara hos en familj som ar rent elak an att ha det sa har. Jag vet inte vad som forvantas av mig, jag vet inte vad jag kommer fa skit for att jag inte gjort, jag vet inte vad jag kan fa skit for ATT jag gor, och det jag gor utover det jag ska gar totalt ouppskattat. Jag har till exempel skrubbat alla deras toalettstolar, vilket definitivt INTE ingar i mina uppgifter.

Ja, jag vet att jag later latt hatisk och overdramatisk, men just nu kanns det som att jag har all ratt.
Jag VILL verkligen gora ett bra jobb har, men de gor det knappast latt for mig. Jag undrar hur de skulle reagera om deras chef gav dem samma input som de gav mig: "Du gor ett bra jobb med det mesta, men det ar en sak som du gor skitdaligt. Jag tanker inte saga vad det ar, eller ens ge dig en ledtrad, men ta reda pa vad det ar och forbattra det genast!"
Tack sa mycket!

Bloggar

Jag har på senaste tiden blivit halvt beroende av bloggar, och i synnerhet au pair-bloggar. Jag har strax över 20 stycken som jag har satt på bloggkoll, och går in och läser i stort sett varje dag. Vissa bloggar är trevliga att läsa, de är välskrivna och har ett roligt innehåll. Sedan finns det andra som oroar mig mer än de roar mig. Oroar mig för att jag blir chockad över hur dålig man kan vara på att uttrycka sig skriftligt. Oroar mig för att jag blir förvånad över hur självupptagen, ignorant och nedlåtande man kan vara.

Jaja, egentligen så borde jag väl sluta läsa de bloggar som irriterar mig. Dessvärre verkar jag ha något sjukligt behov av att bli irriterad och upprörd, så förmodligen kommer jag att fortsätta läsa skiten i alla fall, och bli mer och mer irriterad på mig själv också för varje gång jag går in och läser...

blödig.se

Jag borde inte titta på tv-program som är känslofulla. Det är inte bra för mina tårkanaler, de går på högvarv stackarna.
För tillfället tittar jag på "Spårlöst" på fyran, vilket definitivt är gjort för att få en att börja gråta. En 20-årig tjej har åkt till Japan för att hitta sin pappa, som hon aldrig träffat och som hon trodde inte ville ha med henne att göra, men upptäcker att han har tänkt en massa på henne och vill träffa henne osv osv... Detta leder till: Carin sitter och snyftar som en galning i soffan.

Idag började för övrigt min sista kurs i engelska innan min examen. Modern kriminallitteratur är ämnet. Väldans roligt, och det känns som lättförtjänta poäng. Intressanta böcker, kul diskussioner och det obligatoriska irritationsmomentet i klassen: Miss Know-it-all. För det första så går vi definitivt inte ihop vad gäller personkemi, för det andra är hon självgod, för det tredje finns det ingen jävel (utom Karin, läraren) som hör allt hon säger för hon har så dåligt uttal. Aja, det hör väl till helt enkelt. Det verkar som om ingen englsk-kurs är komplett utan ett irritationsmoment. Antingen är det pundhuven som aldrig, ALDRIG gör läxorna, Poopy-Mary som alltid frågar massa onödiga frågor, eller en besserwisser som alltid, ALLTID ska ha rätt...
Poopy McPoop...

My name is Miss Fancypants

Jag introducerar mitt nya smeknamn, som jag fick av min storebror efter att han var här förra veckan och hittade mitt shampoo och balsam för 175 kronor styck... Han tyckte tydligen att det var alldeles för mycket pengar att lägga på hårvård. Well, taste is like the ass! Han prioriterar dataprylar och sånt lite högre än vad jag gör, och jag lägger mina pengar på hårvård och kläder istället :P

Var iväg själv till gymmet idag, eftersom alla andra var upptagna med annat. Haha! Ni åt massa onyttig mat och jag körde stenhårt i över 1½ timme, pilutta er! :P
Jag har insett att jag är löjligt svag i axlarna. Förmodligen är det därför jag ofta har ont i axlar och nacke. Hur som helst så ska jag se till att göra många övningar som inkluderar axlarna och på så vis bygga upp lite styrka i dem, för så här kan jag ju inte gå runt och ha det.

Jag behöver verkligen få något gjort åt min fot. Jag kan inte ha mina vanliga träningsskor på mig längre, eftersom de trycker lite på tån, vilket gör fruktansvärt ont numera. Men sjuksköterskekärringen från Oxbacken som jag pratade med igår säger att de inte tänker göra något, utan att jag får fixa det själv... Fruktansvärt otrevlig var hon också. Varför finns det så många människor inom vård och andra serviceyrken som verkar avsky mänsklig kontakt?
Aja, så fort jag får en läkartid så ska jag prata med läkaren och be henne/honom ta en titt på foten och avgöra om de kan göra något åt den eller om jag får försöka stå ut och lösa det på egen hand...

Nu ska jag återgå till mina fåniga spel på Hamsterpaj och eventuellt någon match på Betapet.

Adlibris

Adlibris är ganska konstiga ibland.
Jag beställde tre böcker därifrån förra veckan för min fransk-kurs. Det stod att leveranstiden var 2-3 dagar, vilket hade inneburit att jag skulle fått mina böcker före helgen och därigenom kunnat förbereda mig inför den första lektionen. Men icke. Jag fick inte böckerna, så jag kom oförberedd till lektionen (vilket inte gjorde något, eftersom läraren hade räknat med att många inte skulle ha fått/köpt sina böcker än, och hade kopierat upp det första kapitlet för att vi skulle kunna jobba ändå. Förutseende lärare tycker vi om!). Jag fick ett mail igår, vid 12.31, om att två av böckerna hade skickats iväg, men att den sista (den viktigaste, såklart) inte fanns i lagret ännu och att jag skulle få vänta ytterligare en tid på den. "Jävla bajs" tänker Carin då... "Men, det är som det är". Så jag förväntar mig att jag snällt får vänta ytterligare några dagar innan boken kommer. Sen, klockan 14.31 (exakt två timmar efter det förra mailet!) får jag ett nytt mail från Adlibris, där de nu meddelar att även den sista boken är levererad och förväntas komma fram dagen efter (dvs idag).
Då kommer vi till min första fundering: Varför inte vänta till 14.31 och då skicka alla tre böcker? Det verkar fruktansvärt konstigt...
Idag får jag så ett (ETT!) paket från Adlibris. Självklart förväntar jag mig att det ska vara det brev som skickades ut först, eftersom det garanterat måste ha kommit med postförsändelsen den dagen, men det är möjligt att det andra inte gjorde det. Så döm om min förvåning när jag ser att det är ett väldigt tunt paket, som omöjligt kan innehålla de första två böckerna jag beställde (eftersom jag vet hur stora och tjocka de är). Det är alltså det andra paketet som kommit fram först.
Förvåningen/irritationen blir ännu större när jag så öppnar paketet, för att äntligen få komma igång och läsa det jag ska till nästa lektion, och ser att de har skickat fel bok. Det tog dem 1½ vecka att skicka fel jävla bokjävel! Underbar service!
Så nu måste jag vänta tills kundservice öppnar igen efter sin lunch, och ringa och klaga arslet av mig... Blä på Adlibris idag!

Hemtentan från helvetet

Sitter med en hemtenta i Discourse Analysis.
Den är det jävligaste jag gjort på år och dar.
För det första så blev det en massa ändringar gjorda av Diane i sista minuten om hur/när vi skulle göra den och hur stor den ska vara.
Det står på vårt schema, som vi fick i början av terminen, att hemtentan ska in imorgon kl 12.00. Igår blev det ändrat till 9.00. Visst, det handlar bara om tre timmar, men vafan! Jag hade faktiskt planerat med att ha hela förmiddagen imorgon för att göra klart den, men icke... Jag måste göra klart den ikväll/inatt.
Dessutom så har Diane sagt från början att hemtentan skulle ta ungefär två timmar att göra (och det innebär minst fyra riktiga timmar, eftersom hon verkar mäta allt efter hur lång tid det tar för HENNE, som har håll tpå med ämnet i ytp 20 år, att göra sakerna och hon verkar inte tänka på att vi började med det här i augusti). När jag läste på papperet med tentan stod det så helt plötsligt att den skulle ta FYRA timmar att göra! Ni kan ju tänka er hur lång tid det då verkligen tar... Jag har suttit vid datorn i stort sett konstant (förutom Lisa-promenader, toalettbesök och matpaus) sedan kl 18.00. Det är alltså 9 (läs: NIO!) timmar.
Jippie! Säger jag bara!
Jag hade tänkt att jag skulle göra det värsta på tentan idag, lägga mig tidigt, sova ordenltligt och sen göra klart den imorgon förmiddag, men på grund av dessa ändringar så blev det alltså inte riktigt som jag planerat.
Sånt här gör mig bara SÅ förbannad!

Men vafan...

Vad är det med ex och deras dryga kompisar som gör att de inte kan lämna mig ifred? Här sitter jag ensam hemma och tittar på tv och virkar en fredagkväll, minding my own business, och så hör en idiot till vän till mitt ex av sig... För det första är han JÄTTEFULL (illa nog, jag vill inte prata med fulla puckon när jag sitter hemma och försöker ta det lugnt) och för det andra är det första han säger "Ska vi knulla?". Vad i HELVETE säger jag bara? What's wrong with you, stupid?! Det är inte direkt så jag brukar inleda samtal med folk som jag knappt känner och inte har pratat med på flera månader (vafan, jag inleder ALDRIG samtal på det viset, jag är inte en neanderthalare för helvete). För det tredje så frågar idioten mig om jag har lust att skjutsa dem till Smedjebacken. And why would I want to do that? Två skitfulla, irriterande, kåta killar med mig i en bil i elva mil mitt i natten. Skulle inte tro det va...

Jag ber om ursäkt för min hårda ton, men jag gillar inte irriterande människor som inte fattar att de är irriterande. De stör mig något extremt.

Nu är jag skittrött, så nu ska jag gå och lägga mig, så jag slipper de där idioterna.
God jävla natt på er!