blödig.se

Jag borde inte titta på tv-program som är känslofulla. Det är inte bra för mina tårkanaler, de går på högvarv stackarna.
För tillfället tittar jag på "Spårlöst" på fyran, vilket definitivt är gjort för att få en att börja gråta. En 20-årig tjej har åkt till Japan för att hitta sin pappa, som hon aldrig träffat och som hon trodde inte ville ha med henne att göra, men upptäcker att han har tänkt en massa på henne och vill träffa henne osv osv... Detta leder till: Carin sitter och snyftar som en galning i soffan.

Idag började för övrigt min sista kurs i engelska innan min examen. Modern kriminallitteratur är ämnet. Väldans roligt, och det känns som lättförtjänta poäng. Intressanta böcker, kul diskussioner och det obligatoriska irritationsmomentet i klassen: Miss Know-it-all. För det första så går vi definitivt inte ihop vad gäller personkemi, för det andra är hon självgod, för det tredje finns det ingen jävel (utom Karin, läraren) som hör allt hon säger för hon har så dåligt uttal. Aja, det hör väl till helt enkelt. Det verkar som om ingen englsk-kurs är komplett utan ett irritationsmoment. Antingen är det pundhuven som aldrig, ALDRIG gör läxorna, Poopy-Mary som alltid frågar massa onödiga frågor, eller en besserwisser som alltid, ALLTID ska ha rätt...
Poopy McPoop...

Fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck FUCK!

PatrikeN var precis här och hjälpte mig få ordning på min dator genom att installera om Windows XP. Innan han började sa han snällt åt mig att flytta allt jag ville ha kvar till C: på datorn, annars skulle det förmodligen försvinna. Duktig som jag är så flyttade jag Mina dokument dit.

Trodde jag...

För fem minuter sen försökte jag nämligen gå in på mina dokument och leta efter en bild, men då säger datorn att den här mappen inte längre finns.

ALLT jag hade där är borta!
Massvis med arbeten.
Tonvis med bilder på mig och kompisar.
Musik.
Massa andra viktiga dokument.

Jag vill lägga mig och gråta resten av dagen...

"Funeral Blues"

Såg en kort snutt av "Fyra bröllop och en begravning" på tv tidigare ikväll, och jag kom in precis under begravningsdelen av filmen. Där lästes "Funeral Blues" av W. H. Auden och jag blev, precis som förra gången jag hörde den, alldeles förälskad i den. Börjar gråta varenda gång jag hör den. Jag är en blödig jävel...
Ja, jag vet att det är en begravningsdikt, men jag tycker ändå att den är vacker, så nu tänker jag dela med mig av den.
Läs, och njut.



"Funeral Blues"

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden