Jag är med i styrelsen i kören jag är med i. Ett kul uppdrag, tänkte jag. Visst kommer det innebära att jag måste lägga ner lite extra tid på kören, men det är det ju värt, eftersom man får tillbaka så mycket.
Så fan heller.
För det första är det inte "lite extra tid" som jag lagt på det. Det är styrelsemöte mer eller mindre varje vecka. Det är inte rimligt för en studentkör. Jag tycker verkligen inte det. Jag lägger dessutom ner åtskilliga timmar varje vecka på att kopiera noter, boka och boka om salar, skriva mail till alla hit och dit, försöka dra i folk för att ställa uppp i vår klagokör (som vi får betalt för och som dessutom får oss att synas mycket mer). Och vad får man för det?
Inte ett jävla skit. Man är en klagokärring.
I princip INGEN svarar på mina mail, men varenda gång jag pratar om problemen med hela kören på repetitionerna så är alla överens om att det är så väldigt viktigt att alla ställer upp. "Ja, det är ju jättebra det här, klart vi är med".
MEN SVARA PÅ MINA JÄVLA MAIL DÅ FÖR FAN! Visa att ni bryr er! Bara litegrann!
Om jag får något gensvar från resten av kören så kan jag engagera mig till 100 procent, det kan jag. Men när jag inte får minsta respons från 30 av sångarna, då orkar jag inte. Varför ska jag bry mig när de uppenbarligen inte bryr sig ett skit?
Nu ska jag åka iväg på ett till jävla möte och hoppas på att jag får något vettigt ur mig.
Piss out!
Visar inlägg med etikett känslor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett känslor. Visa alla inlägg
onsdag, november 04, 2009
torsdag, oktober 29, 2009
Bredbandshatare unite!
Efter att ha läst Mymlans inlägg om det hatade ComHem så påmindes jag om mina egna mardrömsupplevelser vid hanterande av bredbandsabonnemang, som jag råkade ut för ungefär ett halvår efter att ha flyttat till Västerås.
Jag fick ett samtal från Tele2 en dag, där de erbjöd mig ett abonnemang med bredband, tv och telefon i ett. Jag tackade ja, eftersom det var ett bättre pris än det abonnemang jag tidigare hade med Bredbandsbolaget. Vi kom överens om att avalet skulle börja gälla tre månader senare, när min uppsägningstid gått ut.
När jag ringde till Bredbandsbolaget för att säga upp mitt avtal med dem gav dem mig dock ett ännu bättre erbjudande för att få behålla mig som kund och jag bestämde mig för att stanna kvar hos dem. Därpå ringde jag tillbaka till Tele2, gott och väl inom mina 14 dagars ångerrätt (det kan till och med ha varit samma jävla dag som jag först hade ingått avtalet med dem), för att meddela att jag ångrat mig och inte längre ville ha deras tjänst. Personen jag pratade med då sa att det var okej och att jag skulle tas bort från deras system genast.
Och så tänkte jag inte mer på det på ungefär fyra månader. Då kom nämligen en räkning från Tele2. De ville ha betalt för en månads bredband samt kostnader för ett modem (inklusive fraktavgifter). Redan här blev jag aningens sur på Tele2 för att de var dumma i huvudet och uppenbarligen inte förstått att jag ångrat tecknandet av abonnemanget. Så jag fick gott sätta mig och ringa till deras kundtjänst.
Efter nära en evighet i telefonkö fick jag till slut prata med någon finnig kundtjänstpersonal. Jag förklarade situationen och sa att jag förväntade mig att de genast tog bort mig ur deras system samt avskrev räkningen så att jag inte skulle få något probelm med den. Jag fick en ursäkt och ett löfte att problemet genast skulle åtgärdas.
Allt väl, tänkte jag. Men så lätt ska det inte vara att bli av med Tele2, minsann.
Efter ytterligare ungefär en månad fick jag ytterligare en räkning från Tele2. Nu ville de minsann ha betalt för mitt tv-tittande. Det var med andra ord bara att sätta sig och ringa igen, förklara situationen igen, ännu mer irriterat den här gången (jag kan ha börjat skälla lite på stackaren som råkade svara, men det var inget extremt i det här läget) och återigen få en ursäkt och ett löfte om att de skulle åtgärda problemet och en försäkran om att jag kunde slänga räkningen.
Livet fortsätter. Tills jag efter ännu en månad får en påminnelse på en av de tidigare räkningarna. Jag börjar nu bli riktigt jävla förbannad och ringer till kundtjänst ännu en gång.
Jag får sitta i telefonkö så länge att det är alldeles fruktansvärt fånigt, och inte gör det mig mindre förbannad heller. När jag till slut får prata med en människa kokar jag av ilska och skäller ut stackaren i andra änden ganska brutalt. "Idiot" och liknande ord kan ha använts. Inget jag är stolt över i efterhand, eftersom jag är fullt medveten om att det inte var denna stackars människas fel att företaget inte har koll på sina abonnemang. Efter en stunds skrikande får jag i alla fall fram från människan att de tre delarna i det abonnemang jag hade tecknat behandlades av tre olika avdelningar (en för tv, en för telefoni och en för internet) och att jag skulle ha ringt till alla tre avdelningarna för att säga upp abonnemanget.
Detta är inget som jag hört något om tidigare. Jag tog för givet att det skulle räcka med att säga upp abonnemanget EN gång, eftersom jag bara behövde prata med EN person för att teckna det, men det är väl jag som är korkad som tror att företaget har kontakt mellan sina underavdelningar.
Efter ytterligare skällande och klagande och en del gråtande från min sida (jag gråter nästan alltid när jag blir riktigt heligt förbannad, ytterst frustrerande och det gör mig bara ännu mer förbannad) fick jag personen i luren att lova att ta bort mig från ALLA avdelningar. Men eftersom jag vid det här laget har ungefär noll förtroende för kundtjänsten hos Tele2 så ringer jag någon dag senare ändå till alla tre avdelningar för att kontrollera att alla uppgifter om ett eventuellt abonnemang är borta.
Gissa vad! De var inte bortagna, utan det fick jag fixa där och då.
Efter det har jag i alla fall, tack och lov, inte behövt ha något med Tele2s kundtjänst att göra över huvud taget, och jag hoppas på att det förblir så!
Jag fick ett samtal från Tele2 en dag, där de erbjöd mig ett abonnemang med bredband, tv och telefon i ett. Jag tackade ja, eftersom det var ett bättre pris än det abonnemang jag tidigare hade med Bredbandsbolaget. Vi kom överens om att avalet skulle börja gälla tre månader senare, när min uppsägningstid gått ut.
När jag ringde till Bredbandsbolaget för att säga upp mitt avtal med dem gav dem mig dock ett ännu bättre erbjudande för att få behålla mig som kund och jag bestämde mig för att stanna kvar hos dem. Därpå ringde jag tillbaka till Tele2, gott och väl inom mina 14 dagars ångerrätt (det kan till och med ha varit samma jävla dag som jag först hade ingått avtalet med dem), för att meddela att jag ångrat mig och inte längre ville ha deras tjänst. Personen jag pratade med då sa att det var okej och att jag skulle tas bort från deras system genast.
Och så tänkte jag inte mer på det på ungefär fyra månader. Då kom nämligen en räkning från Tele2. De ville ha betalt för en månads bredband samt kostnader för ett modem (inklusive fraktavgifter). Redan här blev jag aningens sur på Tele2 för att de var dumma i huvudet och uppenbarligen inte förstått att jag ångrat tecknandet av abonnemanget. Så jag fick gott sätta mig och ringa till deras kundtjänst.
Efter nära en evighet i telefonkö fick jag till slut prata med någon finnig kundtjänstpersonal. Jag förklarade situationen och sa att jag förväntade mig att de genast tog bort mig ur deras system samt avskrev räkningen så att jag inte skulle få något probelm med den. Jag fick en ursäkt och ett löfte att problemet genast skulle åtgärdas.
Allt väl, tänkte jag. Men så lätt ska det inte vara att bli av med Tele2, minsann.
Efter ytterligare ungefär en månad fick jag ytterligare en räkning från Tele2. Nu ville de minsann ha betalt för mitt tv-tittande. Det var med andra ord bara att sätta sig och ringa igen, förklara situationen igen, ännu mer irriterat den här gången (jag kan ha börjat skälla lite på stackaren som råkade svara, men det var inget extremt i det här läget) och återigen få en ursäkt och ett löfte om att de skulle åtgärda problemet och en försäkran om att jag kunde slänga räkningen.
Livet fortsätter. Tills jag efter ännu en månad får en påminnelse på en av de tidigare räkningarna. Jag börjar nu bli riktigt jävla förbannad och ringer till kundtjänst ännu en gång.
Jag får sitta i telefonkö så länge att det är alldeles fruktansvärt fånigt, och inte gör det mig mindre förbannad heller. När jag till slut får prata med en människa kokar jag av ilska och skäller ut stackaren i andra änden ganska brutalt. "Idiot" och liknande ord kan ha använts. Inget jag är stolt över i efterhand, eftersom jag är fullt medveten om att det inte var denna stackars människas fel att företaget inte har koll på sina abonnemang. Efter en stunds skrikande får jag i alla fall fram från människan att de tre delarna i det abonnemang jag hade tecknat behandlades av tre olika avdelningar (en för tv, en för telefoni och en för internet) och att jag skulle ha ringt till alla tre avdelningarna för att säga upp abonnemanget.
Detta är inget som jag hört något om tidigare. Jag tog för givet att det skulle räcka med att säga upp abonnemanget EN gång, eftersom jag bara behövde prata med EN person för att teckna det, men det är väl jag som är korkad som tror att företaget har kontakt mellan sina underavdelningar.
Efter ytterligare skällande och klagande och en del gråtande från min sida (jag gråter nästan alltid när jag blir riktigt heligt förbannad, ytterst frustrerande och det gör mig bara ännu mer förbannad) fick jag personen i luren att lova att ta bort mig från ALLA avdelningar. Men eftersom jag vid det här laget har ungefär noll förtroende för kundtjänsten hos Tele2 så ringer jag någon dag senare ändå till alla tre avdelningar för att kontrollera att alla uppgifter om ett eventuellt abonnemang är borta.
Gissa vad! De var inte bortagna, utan det fick jag fixa där och då.
Efter det har jag i alla fall, tack och lov, inte behövt ha något med Tele2s kundtjänst att göra över huvud taget, och jag hoppas på att det förblir så!
onsdag, september 23, 2009
Single again
Ja, så är det alltså.
Efter mycket funderande och kännande från bådas sidor blev det så. Det var han som tog steget som ledde dit, så ja, jag är aningens bitter, trots att jag på vissa plan kan hålla med honom. Men det kändes ju ändå väldigt bra att vara med honom...
Aja, jag tänker faktiskt inte prata alltför mycket om just detta misslyckande. Istället tänker jag prata om kärlek i allmänhet. Jag börjar nämligen tro att den är en myt. Allt det där snacket om att man "får fjärilar i magen", att det "pirrar i hela kroppen" och liknande. Jag vet inte om jag tror på det. Alls.
Jag har i alla fall aldrig varit med om just det. Jag anser mig ha varit kär, men inte på det sättet. Jag har känt starka känslor för någon, känt att jag mår bra av att vara med personen, att jag blir en lite bättre människa i dennes närhet, känt att jag skulle kunna tänka mig att dela min vardag med den personen och allt sånt. Men det där pirrandet har aldrig infunnit sig hos mig.
Inte som jag kan minnas i alla fall.
Eller glömmer jag bara? Försöker jag omedvetet att förminska känslor jag haft tidigare, eftersom the object of my affection visat sig vara någon helt annan än jag först trodde, visat sig vara ett svin, i brist på bättre ord?
Kanske är jag helt enkelt bara skadad och avtrubbad efter allt för många misslyckade kärlekshistorier. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att känna så för någon annan människa.
Jag funderar ibland på hur jag skulle vilja att mitt bröllop skulle se ut. Vilka jag skulle bjuda, var vigseln och festen skulle hållas, om jag skulle vara klädd i vitt (eller vara lite mer ärlig och ha en röd klänning som det står "slampa" på). En sak har jag i alla fall varit ganska säker på rätt länge, och det är att jag inte skulle vilja att vi skulle skriva några egna löften, utan bara säga efter vigselförrättaren, säga "ja" och så. Jag tror att det grundar sig mycket i att jag är rädd för att jag inte skulle leva upp till de förväntningar som folk skulle ha på kärleksförklaringarna i ett sådant löfte. Jag vet nämligen inte om jag är kapabel att känna som man förväntas känna i ett sådant läge, och ännu mindre att sätta ord på det. Jag är rädd för att jag skulle behöva fejka mig igenom det och låta platt, att någon skulle se igenom min fasad och upptäcka bristen på känslor.
Men herregud vad osund jag låter helt plötsligt. Det låter som att jag är fullständigt död inombords och inte kan känna något alls för människor. Men det kan jag, absolut. Jag känner oerhört starkt för mina vänner, släktingar och min familj. De är det bästa jag har och jag älskar dem. Jag känner bara inte det där pirrande och bubbliga som man tydligen förväntas känna när man är förälskad.
Kanske har jag bara ett annat sätt att älska, eller så har jag kanske bara inte träffat den personen som ska få mig att bubbla.
Den som lever får se, antar jag.
Efter mycket funderande och kännande från bådas sidor blev det så. Det var han som tog steget som ledde dit, så ja, jag är aningens bitter, trots att jag på vissa plan kan hålla med honom. Men det kändes ju ändå väldigt bra att vara med honom...
Aja, jag tänker faktiskt inte prata alltför mycket om just detta misslyckande. Istället tänker jag prata om kärlek i allmänhet. Jag börjar nämligen tro att den är en myt. Allt det där snacket om att man "får fjärilar i magen", att det "pirrar i hela kroppen" och liknande. Jag vet inte om jag tror på det. Alls.
Jag har i alla fall aldrig varit med om just det. Jag anser mig ha varit kär, men inte på det sättet. Jag har känt starka känslor för någon, känt att jag mår bra av att vara med personen, att jag blir en lite bättre människa i dennes närhet, känt att jag skulle kunna tänka mig att dela min vardag med den personen och allt sånt. Men det där pirrandet har aldrig infunnit sig hos mig.
Inte som jag kan minnas i alla fall.
Eller glömmer jag bara? Försöker jag omedvetet att förminska känslor jag haft tidigare, eftersom the object of my affection visat sig vara någon helt annan än jag först trodde, visat sig vara ett svin, i brist på bättre ord?
Kanske är jag helt enkelt bara skadad och avtrubbad efter allt för många misslyckade kärlekshistorier. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att känna så för någon annan människa.
Jag funderar ibland på hur jag skulle vilja att mitt bröllop skulle se ut. Vilka jag skulle bjuda, var vigseln och festen skulle hållas, om jag skulle vara klädd i vitt (eller vara lite mer ärlig och ha en röd klänning som det står "slampa" på). En sak har jag i alla fall varit ganska säker på rätt länge, och det är att jag inte skulle vilja att vi skulle skriva några egna löften, utan bara säga efter vigselförrättaren, säga "ja" och så. Jag tror att det grundar sig mycket i att jag är rädd för att jag inte skulle leva upp till de förväntningar som folk skulle ha på kärleksförklaringarna i ett sådant löfte. Jag vet nämligen inte om jag är kapabel att känna som man förväntas känna i ett sådant läge, och ännu mindre att sätta ord på det. Jag är rädd för att jag skulle behöva fejka mig igenom det och låta platt, att någon skulle se igenom min fasad och upptäcka bristen på känslor.
Men herregud vad osund jag låter helt plötsligt. Det låter som att jag är fullständigt död inombords och inte kan känna något alls för människor. Men det kan jag, absolut. Jag känner oerhört starkt för mina vänner, släktingar och min familj. De är det bästa jag har och jag älskar dem. Jag känner bara inte det där pirrande och bubbliga som man tydligen förväntas känna när man är förälskad.
Kanske har jag bara ett annat sätt att älska, eller så har jag kanske bara inte träffat den personen som ska få mig att bubbla.
Den som lever får se, antar jag.
måndag, juni 01, 2009
Insektsjävlar!
Jag hatar insekter.
När jag vaknade idag kliade det jättemycket på ett gammalt ärr jag har på knät (från en skidolycka när jag var runt 10). Jag tänkte inte så jättemycket på det först, eftersom det händer då och då att mina ärr kliar lite extra. Nu har jag dock upptäckt att anledningen till detta extrema kliande är att en liten myggjävel bestämt sig för att bita mig precis på mitt ärr, så nu står det ut som en ful böld strax under knäskålen. Och när jag säger böld så menar jag det. Jag är nämligen lite lätt överkänslig mot insektsbett av alla de slag, så mina myggbett blir i regel 2-3 cm i diameter och står ut ½-1 cm från min normala hud. Oerhört charmigt. Och lagom till när det är dags att ta på sig shorts...
När jag alldeles nyss kom in efter en härlig promenad med Lisa kände jag att något kittlade mig på axeln. Jag tänkte att det förmodligen var ett hårstrå som förvillat sig ur min uppsättning, alternativt en liten droppe svett som trängde sig fram ur mina porer (det är extremt varmt, och det blir inte svalare av att ta en rask promenad, I promise you). Men icke då. När jag tittar ner ser jag en äcklig liten larv som kryper fram på min stackars klibbiga axel. Den liksom drar sig framåt ungefär som en blodigel, viker ihop kroppen och rätar ut den, om och om igen.
Jag sprätter bort äcklet med en tidning jag hittar på köksbordet, och hoppas innerst inne att jag ska ha råkat krossa den.
Jag hatar insekter
När jag vaknade idag kliade det jättemycket på ett gammalt ärr jag har på knät (från en skidolycka när jag var runt 10). Jag tänkte inte så jättemycket på det först, eftersom det händer då och då att mina ärr kliar lite extra. Nu har jag dock upptäckt att anledningen till detta extrema kliande är att en liten myggjävel bestämt sig för att bita mig precis på mitt ärr, så nu står det ut som en ful böld strax under knäskålen. Och när jag säger böld så menar jag det. Jag är nämligen lite lätt överkänslig mot insektsbett av alla de slag, så mina myggbett blir i regel 2-3 cm i diameter och står ut ½-1 cm från min normala hud. Oerhört charmigt. Och lagom till när det är dags att ta på sig shorts...
När jag alldeles nyss kom in efter en härlig promenad med Lisa kände jag att något kittlade mig på axeln. Jag tänkte att det förmodligen var ett hårstrå som förvillat sig ur min uppsättning, alternativt en liten droppe svett som trängde sig fram ur mina porer (det är extremt varmt, och det blir inte svalare av att ta en rask promenad, I promise you). Men icke då. När jag tittar ner ser jag en äcklig liten larv som kryper fram på min stackars klibbiga axel. Den liksom drar sig framåt ungefär som en blodigel, viker ihop kroppen och rätar ut den, om och om igen.
Jag sprätter bort äcklet med en tidning jag hittar på köksbordet, och hoppas innerst inne att jag ska ha råkat krossa den.
Jag hatar insekter
lördag, maj 09, 2009
Carin: Partypinglan #1
Jaha, och så satt man helt plötsligt alldeles ensam här hemma. Känns ju jävligt punk att sitta själv hemma en lördag kväll. I normala fall kan jag tycka att det är jävligt skönt att vara ensam hemma, och ha allt helt för mig själv. Jag får spela min musik på högsta volym och ingen klagar (förutom jag själv som står och håller för öronen och skriker "Det är för starkt!"... Jag tror jag börjar bli gammal)
Idag känns det däremot riktigt jävla deprimerande att vara ensam. Jag vill ha sällskap, jag vill prata, jag vill titta på film med någon.
Men, jag antar att det blir jag, Lisa och pianot ikväll...
Tjoho...
Idag känns det däremot riktigt jävla deprimerande att vara ensam. Jag vill ha sällskap, jag vill prata, jag vill titta på film med någon.
Men, jag antar att det blir jag, Lisa och pianot ikväll...
Tjoho...
tisdag, april 28, 2009
Come oooooon, people!
Här har man sovit en hel natt, och förväntar sig att se åtminstone ett par stycken nya blogginlägg som kan fungera som frukostläsning, och vad får man se när man loggar in på Bloggkoll? INGENTING! Finns det inte en endaste människa som bloggat under natten och tidiga morgonen? Nu blir jag tamejfan besviken...
Själv har jag sovit gott, och det ser ut att bli en bra dag, för jag vaknade fem minuter innan klockan skulle ringa och kunde därför ligga och dra mig ett litet tag utan minsta uns av dåligt samvete. Senare idag skas det iväg till Falun för att lyssna på en föreläsning om den sociala människan. Vi får se om vi kommer igenom det som är utsatt för lektionen den här gången. Det vore i så fall ett rekord av något slag.
Jag känner mig på oförskämt bra humör för tillfället, men jag tänker inte berätta varför. Inte än i alla fall. Jag är värdelös på att hålla mina egna hemligeter hemliga, så jag är riktigt nöjd med mig själv över att jag lyckats så bra hittills. Jag vill inte säga något mer innan jag vet mer säkert hur det blir, så ni som inte har hört något än så länge får helt enkelt hålla er till tåls ett tag till.
Nu ska jag studsa ner till frukostbordet och trycka i mig en nyttig portion med havregrynsgröt!
Hopp!
Edit: Precis när jag skrivit klart ser jag att nu har i alla fall Billie gjort sin plikt som bloggare och gett mig ett gott skratt så här på förmiddagskvisten. Följ hennes exempel!
Själv har jag sovit gott, och det ser ut att bli en bra dag, för jag vaknade fem minuter innan klockan skulle ringa och kunde därför ligga och dra mig ett litet tag utan minsta uns av dåligt samvete. Senare idag skas det iväg till Falun för att lyssna på en föreläsning om den sociala människan. Vi får se om vi kommer igenom det som är utsatt för lektionen den här gången. Det vore i så fall ett rekord av något slag.
Jag känner mig på oförskämt bra humör för tillfället, men jag tänker inte berätta varför. Inte än i alla fall. Jag är värdelös på att hålla mina egna hemligeter hemliga, så jag är riktigt nöjd med mig själv över att jag lyckats så bra hittills. Jag vill inte säga något mer innan jag vet mer säkert hur det blir, så ni som inte har hört något än så länge får helt enkelt hålla er till tåls ett tag till.
Nu ska jag studsa ner till frukostbordet och trycka i mig en nyttig portion med havregrynsgröt!
Hopp!
Edit: Precis när jag skrivit klart ser jag att nu har i alla fall Billie gjort sin plikt som bloggare och gett mig ett gott skratt så här på förmiddagskvisten. Följ hennes exempel!
måndag, april 06, 2009
Mobiltelefon
Gaaaah!
Det var nu snart en månad sedan jag beställde min nya mobil från Elgiganten. Detta kunde jag till slut göra efter att först ha fått krångla med att gå till Skatteverket och anmäla att jag "återinvandrat" och sedan sitta och vänta på att det skulle registreras så att jag ens kunde FÖRSÖKA teckna ett abonnemang. När bekräftelsen på återinvandringen äntligen kommit slog Murphy's Law till lite och såg till att den telefon som jag hade bestämt mig för inte längre gick att få tag på i någon butik (eller via internet), så då fick jag börja leta på nytt. Även det tog sin lilla tid, eftersom jag inte ville ta första bästa telefon jag råkade ramla över på internet, och till slut bestämde jag mig så för en Nokia.
Jag letade så vidare efter bästa möjliga pris (jag ville absolut ha Comviq Kompis, på grund av att många vänner samt hela min familj har Tele2-Comviq), tillgänglighet och leveranstid, och såg att den fanns på Elgiganten, med ett abonnemang som passade mig bättre än det som fanns på Tele2s hemsida (lite lägre månadskostnad, men lite längre bindningstid, vilket i slutändan blev precis samma pris). Den stod som tillgänglig hos dem, och jag la in min beställning. På beställningsbekräftelsen stod det att telefonen skulle levereras till mig inom 2-7 dagar (jag antar att de menar arbetsdagar, som de alltid gör), vilket var bättre än det som angetts på Tele2, vilket var 1-2 veckor, så jag var mycket nöjd.
När det så gått en vecka och jag inte hört ett ljud (de skulle nämligen ringa mig för att få personnummer och liknande uppgifter för att kunna utföra en kreditkoll på mig och se om jag skulle få något abonnemang) ringde jag så upp dem för att kolla vad fan som hänt med min beställning. Kundtjänstpersonalen verkar då väldigt ställd och frågar mig om jag lagt in en förhandsbokning av telefonen i fråga, på vilket jag svarar att det har jag absolut inte gjort, eftersom det stod att den skulle finnas i lager hos dem och vara hos mig inom ca en vecka. Stackarn i luren säger då att han inte har mer info, men lovar att han ska kolla upp det och att de ska höra av sig inom några dagar.
När jag hör av dem igen blir jag i princip dumförklarad av en tjej som ringer och menar att "den där telefonen har ju inte kommit ut till våra butiker än, så det var bara en förhandsbeställning". Att jag påpekar att telefonen stod som "finns i lager" och dessutom nämner vilken leveranstid de lovat mig hjälper inte, utan hon tycker att jag är dum i huvudet.
Det här var några veckor sedan, och jag har ringt dem flera gånger och frågat när telefonen skulle komma in, och de har varje gång sagt "i nästa vecka" eller "om några dagar" och lovat att jag ska få den snart, och när inget hänt har jag ringt igen, och igen, och igen.
Och så äntligen! Idag ringde jag för femtioelfte gången och kollade när telefonen skulle komma in, och nu sa den underbare lille pojken i kundtjänst att den har kommit in! Den skulle förmodligen komma iväg med försändelserna redan idag, men senast imorgon (sa han), och han sa att jag helt klart kommer få den innan påskhelgen.
Vore det inte för att telefonen är SOOO pretty så skulle jag ha bett dem köra upp den någonstans för längesedan. Dessvärre vill jag ju verkligen ha den, och den har inte kommit till någon annan butik här i närheten heller, så det har bara varit att vänta.
Men snart verkar det som att jag har den, så då blir det till att förmedla mit nya nummer till alla jag känner :p
Det var nu snart en månad sedan jag beställde min nya mobil från Elgiganten. Detta kunde jag till slut göra efter att först ha fått krångla med att gå till Skatteverket och anmäla att jag "återinvandrat" och sedan sitta och vänta på att det skulle registreras så att jag ens kunde FÖRSÖKA teckna ett abonnemang. När bekräftelsen på återinvandringen äntligen kommit slog Murphy's Law till lite och såg till att den telefon som jag hade bestämt mig för inte längre gick att få tag på i någon butik (eller via internet), så då fick jag börja leta på nytt. Även det tog sin lilla tid, eftersom jag inte ville ta första bästa telefon jag råkade ramla över på internet, och till slut bestämde jag mig så för en Nokia.
Jag letade så vidare efter bästa möjliga pris (jag ville absolut ha Comviq Kompis, på grund av att många vänner samt hela min familj har Tele2-Comviq), tillgänglighet och leveranstid, och såg att den fanns på Elgiganten, med ett abonnemang som passade mig bättre än det som fanns på Tele2s hemsida (lite lägre månadskostnad, men lite längre bindningstid, vilket i slutändan blev precis samma pris). Den stod som tillgänglig hos dem, och jag la in min beställning. På beställningsbekräftelsen stod det att telefonen skulle levereras till mig inom 2-7 dagar (jag antar att de menar arbetsdagar, som de alltid gör), vilket var bättre än det som angetts på Tele2, vilket var 1-2 veckor, så jag var mycket nöjd.
När det så gått en vecka och jag inte hört ett ljud (de skulle nämligen ringa mig för att få personnummer och liknande uppgifter för att kunna utföra en kreditkoll på mig och se om jag skulle få något abonnemang) ringde jag så upp dem för att kolla vad fan som hänt med min beställning. Kundtjänstpersonalen verkar då väldigt ställd och frågar mig om jag lagt in en förhandsbokning av telefonen i fråga, på vilket jag svarar att det har jag absolut inte gjort, eftersom det stod att den skulle finnas i lager hos dem och vara hos mig inom ca en vecka. Stackarn i luren säger då att han inte har mer info, men lovar att han ska kolla upp det och att de ska höra av sig inom några dagar.
När jag hör av dem igen blir jag i princip dumförklarad av en tjej som ringer och menar att "den där telefonen har ju inte kommit ut till våra butiker än, så det var bara en förhandsbeställning". Att jag påpekar att telefonen stod som "finns i lager" och dessutom nämner vilken leveranstid de lovat mig hjälper inte, utan hon tycker att jag är dum i huvudet.
Det här var några veckor sedan, och jag har ringt dem flera gånger och frågat när telefonen skulle komma in, och de har varje gång sagt "i nästa vecka" eller "om några dagar" och lovat att jag ska få den snart, och när inget hänt har jag ringt igen, och igen, och igen.
Och så äntligen! Idag ringde jag för femtioelfte gången och kollade när telefonen skulle komma in, och nu sa den underbare lille pojken i kundtjänst att den har kommit in! Den skulle förmodligen komma iväg med försändelserna redan idag, men senast imorgon (sa han), och han sa att jag helt klart kommer få den innan påskhelgen.
Vore det inte för att telefonen är SOOO pretty så skulle jag ha bett dem köra upp den någonstans för längesedan. Dessvärre vill jag ju verkligen ha den, och den har inte kommit till någon annan butik här i närheten heller, så det har bara varit att vänta.
Men snart verkar det som att jag har den, så då blir det till att förmedla mit nya nummer till alla jag känner :p
onsdag, december 31, 2008
Gott Nytt År!
Ja, julafton var ju inte en särskilt bra dag, så varför skulle nyårsafton bli det minsta bättre?
När jag satt och åt frukost imorse blev jag lite överfallen av VM som "ville prata lite". Tydligen anser hon att jag jobbar alldeles för lite, och att hon tycker att jag därför borde göra mer hushållsarbete. Jag sa då att jag VET att jag redan gör betydligt mer än vad hon kan förvänta sig av mig (jag moppar golv, jag dammar, jag polerar hennes jävla diskbänk minst en gång i veckan, jag skrubbar toalettstolar, jag tvättar och viker hennes kläder, jag plockar reda på all skit hon lämnar i köket, jag till och med tvättar gästlakan och städade upp efter hennes lilla julfirande förra veckan, plus en massa småsaker som jag gör när jag ser att det behövs, t.ex. att skrubba micro, kylskåp och spis fullständigt fläckfria), och att jag gjort det hittills utan att klaga till henne för att jag vet att hon har mycket att göra, att jag jobbar så få timmar med tjejerna, och att jag därför känner att jag kan bjuda på det. Men jag vill fanimej ha någon uppskattning för det.
Vad jag fått hittills är en säng som ger mig konstant ryggvärk (jag sa till för 3½ vecka sedan att jag får väldigt ont av den och bad om en mjuk bäddmadrass eller liknande för att göra den bättre), att det tog 6 veckor att ge mig ett möblerat rum, ett badrum som efter 8 veckor fortfarande inte har en spegel, osv osv.
Så hur som helst. När jag sa att jag vet att jag gör mer än vad hon egentligen har rätt att kräva eller förvänta sig (och att jag har papper som bevisar det) sa hon att hon kanske borde hoppa av programmet, eftersom det här i så fall inte alls är vad hon ville ha ut av en au pair.
Så vi får väl se. Om jag har förstått det rätt så har jag rätt till en ny rematch om hon bestämmer sig för att gå ur programmet, men ärligt talat så orkar jag inte gå igenom det en gång till. Om det är vad hon bestämmer sig för så åker jag hem till kära Ludvika istället. Oddsen för att jag får stanna i området är ju minimala, och jag orkar verkligen inte flytta till ett nytt område med nya människor en gång till. Då åker jag hellre hem.
Jag hoppas bara att hon bestämmer sig snabbt i så fall, för ska jag hem vill jag hinna hem till att terminen börjar på högskolan, så att jag faktiskt kan göra något vettigt istället för att stirra in i en vägg i ett halvår (för något jobb lär man ju inte få i Ludvika i dessa tider, när folk blir varslade hit och dit).
Så, rolig nyårsafton det här blev då! Tack för den, VM.
När jag satt och åt frukost imorse blev jag lite överfallen av VM som "ville prata lite". Tydligen anser hon att jag jobbar alldeles för lite, och att hon tycker att jag därför borde göra mer hushållsarbete. Jag sa då att jag VET att jag redan gör betydligt mer än vad hon kan förvänta sig av mig (jag moppar golv, jag dammar, jag polerar hennes jävla diskbänk minst en gång i veckan, jag skrubbar toalettstolar, jag tvättar och viker hennes kläder, jag plockar reda på all skit hon lämnar i köket, jag till och med tvättar gästlakan och städade upp efter hennes lilla julfirande förra veckan, plus en massa småsaker som jag gör när jag ser att det behövs, t.ex. att skrubba micro, kylskåp och spis fullständigt fläckfria), och att jag gjort det hittills utan att klaga till henne för att jag vet att hon har mycket att göra, att jag jobbar så få timmar med tjejerna, och att jag därför känner att jag kan bjuda på det. Men jag vill fanimej ha någon uppskattning för det.
Vad jag fått hittills är en säng som ger mig konstant ryggvärk (jag sa till för 3½ vecka sedan att jag får väldigt ont av den och bad om en mjuk bäddmadrass eller liknande för att göra den bättre), att det tog 6 veckor att ge mig ett möblerat rum, ett badrum som efter 8 veckor fortfarande inte har en spegel, osv osv.
Så hur som helst. När jag sa att jag vet att jag gör mer än vad hon egentligen har rätt att kräva eller förvänta sig (och att jag har papper som bevisar det) sa hon att hon kanske borde hoppa av programmet, eftersom det här i så fall inte alls är vad hon ville ha ut av en au pair.
Så vi får väl se. Om jag har förstått det rätt så har jag rätt till en ny rematch om hon bestämmer sig för att gå ur programmet, men ärligt talat så orkar jag inte gå igenom det en gång till. Om det är vad hon bestämmer sig för så åker jag hem till kära Ludvika istället. Oddsen för att jag får stanna i området är ju minimala, och jag orkar verkligen inte flytta till ett nytt område med nya människor en gång till. Då åker jag hellre hem.
Jag hoppas bara att hon bestämmer sig snabbt i så fall, för ska jag hem vill jag hinna hem till att terminen börjar på högskolan, så att jag faktiskt kan göra något vettigt istället för att stirra in i en vägg i ett halvår (för något jobb lär man ju inte få i Ludvika i dessa tider, när folk blir varslade hit och dit).
Så, rolig nyårsafton det här blev då! Tack för den, VM.
onsdag, december 24, 2008
Jul?
Ja, förkylningen har ju blivit värre och värre. Jag har hostat, nyst, snörvlat och haft mig hela dagen. Och samtidigt har jag grinat, vilket inte gör saken bättre.
Jag pratade med mina kära föräldrar på telefon för ett tag sedan, och det gjorde ju inte saken mycket lättare. Eller, på sätt och vis gjorde det nog det... Men ändå inte, liksom.
Aja, så nu har familjen här åkt iväg till festen hos familjen F, och jag stannade hemma. Jag pallade inte att följa med, dels för att jag känner mig för förkyld för att sitta och vara social med främlingar. Men allra mest för att jag inte tycker att det är en bra idé att sitta och storgrina bland främlingar, och på så vis förstöra allas kväll... Inte så sugen på det just nu.
Nu har jag i alla fall laddat ner Kalle Ankas Julafton, och jag är på god väg med Karl-Bertil Johnsson, så det ska kunna bli LITE julstämning här åtminstone. Dessutom fick jag julgodis från mamma, så det ska avnjutas framför Kalle senare idag.
Jag pratade med mina kära föräldrar på telefon för ett tag sedan, och det gjorde ju inte saken mycket lättare. Eller, på sätt och vis gjorde det nog det... Men ändå inte, liksom.
Aja, så nu har familjen här åkt iväg till festen hos familjen F, och jag stannade hemma. Jag pallade inte att följa med, dels för att jag känner mig för förkyld för att sitta och vara social med främlingar. Men allra mest för att jag inte tycker att det är en bra idé att sitta och storgrina bland främlingar, och på så vis förstöra allas kväll... Inte så sugen på det just nu.
Nu har jag i alla fall laddat ner Kalle Ankas Julafton, och jag är på god väg med Karl-Bertil Johnsson, så det ska kunna bli LITE julstämning här åtminstone. Dessutom fick jag julgodis från mamma, så det ska avnjutas framför Kalle senare idag.
Vidrig jul
Jag vill åka hem till Sverige! Till sill, pepparkakor, nejlikosmyckade apelsiner och garntomtar i granen...
Istället sitter jag i ett halvt insnöat Wisconsin och bakar citronkakor (jävla juligt, eller hur?).
Vi ska åka iväg till familjen F idag, men ska jag vara ärlig så vill jag verkligen inte. Jag vill hellre sitta själv här i huset och hosta, snörvla, nysa och grina i min ensamhet. Tillsammans med min stickning och inspelade avsnitt av Craig Ferguson, Jay Leno och Letterman. Och kanske lite julspecialer på TV.
Jag är förkyld som en jävla gnu, jag saknar min familj, och jag känner inte alls för att vara social med främlingar idag.
Samtidigt känns det ju fruktansvärt tragiskt om jag ska sitta själv, och jag vet att jag nog BORDE följa med. Men hur kul kommer det vara när jag bara kommer sitta och hålla tillbaka gråten hela tiden?
Nu ska jag ta en snabb dusch, och sedan ska jag ringa hem (och försöka att inte storgrina i telefonen).
God jävla jul på er!
Istället sitter jag i ett halvt insnöat Wisconsin och bakar citronkakor (jävla juligt, eller hur?).
Vi ska åka iväg till familjen F idag, men ska jag vara ärlig så vill jag verkligen inte. Jag vill hellre sitta själv här i huset och hosta, snörvla, nysa och grina i min ensamhet. Tillsammans med min stickning och inspelade avsnitt av Craig Ferguson, Jay Leno och Letterman. Och kanske lite julspecialer på TV.
Jag är förkyld som en jävla gnu, jag saknar min familj, och jag känner inte alls för att vara social med främlingar idag.
Samtidigt känns det ju fruktansvärt tragiskt om jag ska sitta själv, och jag vet att jag nog BORDE följa med. Men hur kul kommer det vara när jag bara kommer sitta och hålla tillbaka gråten hela tiden?
Nu ska jag ta en snabb dusch, och sedan ska jag ringa hem (och försöka att inte storgrina i telefonen).
God jävla jul på er!
torsdag, december 18, 2008
Putt!
Om det inte är något särskilt börjar min arbetsdag klockan 7, med att jag väcker tjejerna. Så även idag, trodde jag.
När jag kom upp till köket/vardagsrummet för några minuter sedan säger pappan (som stannat över natten för att fixa klart tjejernas rum) att han får upp och iväg dem idag, så jag kan gå tillbaka och lägga mig om jag vill.
Jag uppskattar ju gesten (och jag är säker på att tjejerna är överlyckliga över att ha pappa där på morgonen för en gångs skull), men det hade ju varit trevligt om någon hade berättat det för mig redan igår, så att jag faktiskt hade kunnat låta bli att ställa klockan på 6.25 och pina mig upp. Det hade varit betydligt skönare att faktiskt få sova oavbrutet några timmar till...
Men men, nu ska jag i alla fall lägga mig igen och försöka få åtminstone en extra timmes sömn.
God morgon!
När jag kom upp till köket/vardagsrummet för några minuter sedan säger pappan (som stannat över natten för att fixa klart tjejernas rum) att han får upp och iväg dem idag, så jag kan gå tillbaka och lägga mig om jag vill.
Jag uppskattar ju gesten (och jag är säker på att tjejerna är överlyckliga över att ha pappa där på morgonen för en gångs skull), men det hade ju varit trevligt om någon hade berättat det för mig redan igår, så att jag faktiskt hade kunnat låta bli att ställa klockan på 6.25 och pina mig upp. Det hade varit betydligt skönare att faktiskt få sova oavbrutet några timmar till...
Men men, nu ska jag i alla fall lägga mig igen och försöka få åtminstone en extra timmes sömn.
God morgon!
tisdag, oktober 07, 2008
Jovars...
Det har varit en jobbig dag, minst sagt.
Barnen har varit jattesnalla, nastan inget brak, Olivia fyllde 12 ar (och blev valdigt glad for presenten jag gav henne, sa jag har gjort NAGOT bra iaf), men anda har det bara varit jobbigt. Jag har grinat i princip varje ensam sekund jag haft, och jag gomde mitt rodgratna ansikte bakom spisen sa att Ansley inte skulle bli upprord.
Jag har bara velat aka hem.
Det borjade egentligen igar kvall, da jag borjade sakna Lisa nagot fruktansvart, eftersom jag sag ett program med en hund som fick mig att tanka pa henne. Da borjade jag ocksa sakna mamma mer och mer, och sa gick det bara utfor. Det blir ju knappast battre av att det ser valdigt blekt ut pa om-matchningsfronten. Det ser inte ut som att man ar sarskilt attraktiv pa marknaden om man inte har behorighet for barn under tva (vilket jag borde ha enligt pappren, men de vill inte ge mig det...). Sa jag har kort sagt varit valdigt negativ idag.
Nu har jag i alla fall pratat med Malou pa telefon i over en timme (alltid uppmuntrande :D) och nu kanns det aningens battre. Dessutom finns det en familj dar som kan vara intressant, med tva sma pojkar. Mamman ville dessutom traffa mig i helgen nar jag ar dar. Problemet nu ar att vi inte vet om pojken ar 1 eller 2. Vi har fatt olika information. Ar han tva ar det inget problem. Fyller han tva snart har vi ett potentiellt problem. Ar han inte ens i narheten sa kanns det ratt kort.
Forhoppningsvis vet jag mer imorgon. Tills dess: tack for mig och godnatt, era sma fragglar! :P
Barnen har varit jattesnalla, nastan inget brak, Olivia fyllde 12 ar (och blev valdigt glad for presenten jag gav henne, sa jag har gjort NAGOT bra iaf), men anda har det bara varit jobbigt. Jag har grinat i princip varje ensam sekund jag haft, och jag gomde mitt rodgratna ansikte bakom spisen sa att Ansley inte skulle bli upprord.
Jag har bara velat aka hem.
Det borjade egentligen igar kvall, da jag borjade sakna Lisa nagot fruktansvart, eftersom jag sag ett program med en hund som fick mig att tanka pa henne. Da borjade jag ocksa sakna mamma mer och mer, och sa gick det bara utfor. Det blir ju knappast battre av att det ser valdigt blekt ut pa om-matchningsfronten. Det ser inte ut som att man ar sarskilt attraktiv pa marknaden om man inte har behorighet for barn under tva (vilket jag borde ha enligt pappren, men de vill inte ge mig det...). Sa jag har kort sagt varit valdigt negativ idag.
Nu har jag i alla fall pratat med Malou pa telefon i over en timme (alltid uppmuntrande :D) och nu kanns det aningens battre. Dessutom finns det en familj dar som kan vara intressant, med tva sma pojkar. Mamman ville dessutom traffa mig i helgen nar jag ar dar. Problemet nu ar att vi inte vet om pojken ar 1 eller 2. Vi har fatt olika information. Ar han tva ar det inget problem. Fyller han tva snart har vi ett potentiellt problem. Ar han inte ens i narheten sa kanns det ratt kort.
Forhoppningsvis vet jag mer imorgon. Tills dess: tack for mig och godnatt, era sma fragglar! :P
måndag, oktober 06, 2008
Hem
Idag vill jag aka hem. Pa riktigt. Inte ens bara lite "asch, jag aker hem", utan jag vill verkligen aka hem.
Jag saknar ihjal mig efter mamma och Lisa och alla manniskor dar hemma. Jag saknar ihjal mig efter vettiga, svenska vagar och skyltar, efter en sketen ICA-butik, efter kallsortering, pantflaskor, losgodis och mellanmjolk.
Jag vill hem till mitt vanliga, trakiga svenska liv, for det ar fan sa mycket battre an det har.
Jag vet inte om det har verkligen ar ratt grej for mig. Borde jag verkligen forsoka hitta en ny familj nar jag kanner sa har? Ar det ratt att komma till ett nytt stalle och sedan kanske anda aka hem efter en manad? Det kanns inte ratt...
Faktum ar att jag sokte nagra kurser i Falun idag. Om jag aker hem vill jag fanimej plugga till varen!
Mamma, jag vill hem!
Jag saknar ihjal mig efter mamma och Lisa och alla manniskor dar hemma. Jag saknar ihjal mig efter vettiga, svenska vagar och skyltar, efter en sketen ICA-butik, efter kallsortering, pantflaskor, losgodis och mellanmjolk.
Jag vill hem till mitt vanliga, trakiga svenska liv, for det ar fan sa mycket battre an det har.
Jag vet inte om det har verkligen ar ratt grej for mig. Borde jag verkligen forsoka hitta en ny familj nar jag kanner sa har? Ar det ratt att komma till ett nytt stalle och sedan kanske anda aka hem efter en manad? Det kanns inte ratt...
Faktum ar att jag sokte nagra kurser i Falun idag. Om jag aker hem vill jag fanimej plugga till varen!
Mamma, jag vill hem!
onsdag, oktober 01, 2008
En familj!
En familj har hort av sig!
Familjen S-W i Virginia, alldeles utanfor Washington D.C.
En pojke pa 4 ar.
En hund, som enligt uppgift har fatt over 1000 timmars effektiv traning. Annat an den bortskamda byrackan har...
Hittills ser det bra ut!
Familjen S-W i Virginia, alldeles utanfor Washington D.C.
En pojke pa 4 ar.
En hund, som enligt uppgift har fatt over 1000 timmars effektiv traning. Annat an den bortskamda byrackan har...
Hittills ser det bra ut!
torsdag, september 25, 2008
Bajs. Igen.
Jag insag precis att jag i min trotthet har glomt att tomma ur diskmaskinen... Booohoooooooo! Jag HATAR att tomma ur den dar j*vla diskmaskinen! De packar den alltid svinfull, sa manga grejer blir inte rena, sa jag maste verkligen kontrollera allt innan jag staller in det i skapen. Sedan hjalper det knappast att de, pa grund av tre ungar med butterfingers, ar besatta av plasttallrikar, plastglas, och allt du nansin kan forestalla dig finns i ett kok gjort i plast. Newsflash! Plast blir aldrig torrt i en diskmaskin. Man (las: JAG, eftersom det alltid faller pa mig att tomma ur skiten) maste sta och torka varje plastgrej i en halv evighet innan den ar torr nog att stallas in i skapen. Annars blir det mogel. Inte populart.
Just kill me now!
Just kill me now!
Aj aj aj
Jag lyckades precis branna mig pa ugnen nar jag satte in en lasagne till skitungarna. Det irriterande ar att jag inte kanner EXAKT var jag brande mig, eftersom det gor ont lite overallt. Sa nu sitter jag med en stor is-penis (ja, den ser faktiskt ut sa, inte mitt fel att familjen kopt dem...) pa armen och forsoker kyla ner varje cm hud, for att forhoppningsvis pricka ratt nagon gang.
For ovrigt har jag matt illa nagra timmar nu, och jag har fortfarande sakert 7 timmars arbete framfor mig, da det har ser ut att bli en 12-timmars dag... Ansley har namoigen simlektion pa torsdagar, vilket betyder att jag maste borja jobba kl 8-8.30. Visst, det ar inte tidigt jamfort med nar manga andra au pairer borjar, jag vet, men nar man jobbar till atminstone 8 pa kvallen sa blir det ratt jobbigt. Jag hoppas VERKLIGEN att Dawn och/eller Frank kommer hem tidigt ikvall, sa att jag slipper jobba fullt sa lange, for det har jag alls ingen lust med...
For ovrigt har jag matt illa nagra timmar nu, och jag har fortfarande sakert 7 timmars arbete framfor mig, da det har ser ut att bli en 12-timmars dag... Ansley har namoigen simlektion pa torsdagar, vilket betyder att jag maste borja jobba kl 8-8.30. Visst, det ar inte tidigt jamfort med nar manga andra au pairer borjar, jag vet, men nar man jobbar till atminstone 8 pa kvallen sa blir det ratt jobbigt. Jag hoppas VERKLIGEN att Dawn och/eller Frank kommer hem tidigt ikvall, sa att jag slipper jobba fullt sa lange, for det har jag alls ingen lust med...
tisdag, september 23, 2008
Blaj blaj blaj!
Jag har inte skrivit sa mycket pa sistone. En anledning ar att det fortfarande ar sa gott som omojligt for mig att komma at datorn nar jag vill, eftersom den halls ockuperad av ungarna sa fort Frank ar ute ur huset. En annan anledning ar dock att jag inte haft sa mycket positivt att skriva. Det har kommit en och annan ljuspunkt da och da, som trippen till NYC i lordags med Chrissi och Nicole, men for ovrigt har det varit ganska ruttet.
For tva veckor sedan satt jag och pappan och diskuterade hur allt gar. Da sa han att mamman inte ar nojd med allt jag gor har hemma, och att hon har klagat till honom. Jag har inte hort ett ord om det fran henne innan det, och inget efter det heller. Tydligen sa ar det nagot som galler "hushallssysslor" har hemma, men hon hade inte sagt specifikt vad det gallde. Sa sedan dess har jag trippat omkring pa helspann hela dagarna, jobbat arslet av mig och dragit pa mig en sjujavla ryggvark, eftersom jag inte vet vad det ar hon forvantar sig att jag ska gora battre. Jag har kort sagt gjort allt jag redan gor tio ganger battre, i hopp om att jag ska traffa ratt pa nagot av det.
Forstaeligt nog sa har det har inte varit alltfor snallt mot min stressniva och min stackars katarrmage som har borjat gora sig pamind igen. Igar satt jag hela dagen och hade svinont och trodde att jag skulle spy, pa grund av oro och grubblande. Trevligt trevligt...
Jag vill veta vad det ar som jag inte gor bra nog, sa att jag kan forbattra det. Jag skulle verkligen vilja prata med Dawn om det, men sanningen ar den att jag har ingen aning om hur hon kommer reagera. Hon ar svar att lasa, och jag har ingen lust att dra igang varldens brak, for hon ar fanimej inte rolig att ha att gora med nar hon ar arg.
Deras nyfunna petighet och diffusa "hintar" har paverkat mig negativt pa andra satt ocksa, genom att jag blivit petigare och mer lattirriterad vad galler deras fel och brister ocksa. Till exempel jobbar jag OFTA mer an mina 10 timmar om dagen (till exempel igar, nar jag till och med hade ringt Dawn och sagt att jag madde valdigt daligt, hon kom anda hem en timme senare an hon sagt) och nastan alltid mer an mina 45 i veckan. Har jag fatt nagot extra for det? Nopes, inte ett skit. Deras arbetstider ar dessutom VALDIGT annorlunda mot vad de berattade for mig innan jag kom hit. Da sa de att Frank "kommer hem till kl 6 och Dawn ar hemma runt 7 varje kvall". My ASS! Visst, ibland ar Frank hemma, men han ar inte ledig, utan han jobbar till kl 8, vilket innebar att jag ocksa jobbar till kl 8. Och Dawn ska vi inte ens prata om... En TIDIG kvall for henne ar kl 7, men ofta ar hon inte hemma forran kl 9. Visst, det ar jobbigt for dem att jobba sa lange, och jag vet att Dawn aker hemifran runt kl 7 pa morgonen, sa hon har langa dagar, men da borde de inte heller ha sagt att jag ska sluta jobba kl 6. De visste ju uppenbarligen att det inte ar sa, eftersom det har sett ut sa har under atminstone ett ar nu... En annan sak, egentligen en petitess, men som irriterar mig valdigt mycket nu, ar att jag ar den enda som tar reda pa disken over huvud taget under veckorna. Det som sas nar jag kom hit var att jag, sjalvklart, tar hand om barnens och min egen disk under dagen, laddar i det i diskmaskinen, formodligen kor igang den framat kvallen och sedan plockar Dawn ur den nar hon kommer hem, och laddar i disken fran middagen (som ju ALLA ater, inte bara ungarna). Det har hant EN gang att nagon annan an jag tomt ur diskmaskinen under veckorna. Det som ofta hander istallet ar att grejerna fran middagen inte ens laddas IN, ens nar diskmaskinen inte ar full. Det far jag istallet gora nar jag kommer ner pa morgnarna, samtidigt som jag forsoker ge Ansley frukost och stadar upp roran i vardagsrummet efter familjens filmkvall kvallen innan.
Det kanns som att jag mycket hellre skulle vara hos en familj som ar rent elak an att ha det sa har. Jag vet inte vad som forvantas av mig, jag vet inte vad jag kommer fa skit for att jag inte gjort, jag vet inte vad jag kan fa skit for ATT jag gor, och det jag gor utover det jag ska gar totalt ouppskattat. Jag har till exempel skrubbat alla deras toalettstolar, vilket definitivt INTE ingar i mina uppgifter.
Ja, jag vet att jag later latt hatisk och overdramatisk, men just nu kanns det som att jag har all ratt.
Jag VILL verkligen gora ett bra jobb har, men de gor det knappast latt for mig. Jag undrar hur de skulle reagera om deras chef gav dem samma input som de gav mig: "Du gor ett bra jobb med det mesta, men det ar en sak som du gor skitdaligt. Jag tanker inte saga vad det ar, eller ens ge dig en ledtrad, men ta reda pa vad det ar och forbattra det genast!"
Tack sa mycket!
For tva veckor sedan satt jag och pappan och diskuterade hur allt gar. Da sa han att mamman inte ar nojd med allt jag gor har hemma, och att hon har klagat till honom. Jag har inte hort ett ord om det fran henne innan det, och inget efter det heller. Tydligen sa ar det nagot som galler "hushallssysslor" har hemma, men hon hade inte sagt specifikt vad det gallde. Sa sedan dess har jag trippat omkring pa helspann hela dagarna, jobbat arslet av mig och dragit pa mig en sjujavla ryggvark, eftersom jag inte vet vad det ar hon forvantar sig att jag ska gora battre. Jag har kort sagt gjort allt jag redan gor tio ganger battre, i hopp om att jag ska traffa ratt pa nagot av det.
Forstaeligt nog sa har det har inte varit alltfor snallt mot min stressniva och min stackars katarrmage som har borjat gora sig pamind igen. Igar satt jag hela dagen och hade svinont och trodde att jag skulle spy, pa grund av oro och grubblande. Trevligt trevligt...
Jag vill veta vad det ar som jag inte gor bra nog, sa att jag kan forbattra det. Jag skulle verkligen vilja prata med Dawn om det, men sanningen ar den att jag har ingen aning om hur hon kommer reagera. Hon ar svar att lasa, och jag har ingen lust att dra igang varldens brak, for hon ar fanimej inte rolig att ha att gora med nar hon ar arg.
Deras nyfunna petighet och diffusa "hintar" har paverkat mig negativt pa andra satt ocksa, genom att jag blivit petigare och mer lattirriterad vad galler deras fel och brister ocksa. Till exempel jobbar jag OFTA mer an mina 10 timmar om dagen (till exempel igar, nar jag till och med hade ringt Dawn och sagt att jag madde valdigt daligt, hon kom anda hem en timme senare an hon sagt) och nastan alltid mer an mina 45 i veckan. Har jag fatt nagot extra for det? Nopes, inte ett skit. Deras arbetstider ar dessutom VALDIGT annorlunda mot vad de berattade for mig innan jag kom hit. Da sa de att Frank "kommer hem till kl 6 och Dawn ar hemma runt 7 varje kvall". My ASS! Visst, ibland ar Frank hemma, men han ar inte ledig, utan han jobbar till kl 8, vilket innebar att jag ocksa jobbar till kl 8. Och Dawn ska vi inte ens prata om... En TIDIG kvall for henne ar kl 7, men ofta ar hon inte hemma forran kl 9. Visst, det ar jobbigt for dem att jobba sa lange, och jag vet att Dawn aker hemifran runt kl 7 pa morgonen, sa hon har langa dagar, men da borde de inte heller ha sagt att jag ska sluta jobba kl 6. De visste ju uppenbarligen att det inte ar sa, eftersom det har sett ut sa har under atminstone ett ar nu... En annan sak, egentligen en petitess, men som irriterar mig valdigt mycket nu, ar att jag ar den enda som tar reda pa disken over huvud taget under veckorna. Det som sas nar jag kom hit var att jag, sjalvklart, tar hand om barnens och min egen disk under dagen, laddar i det i diskmaskinen, formodligen kor igang den framat kvallen och sedan plockar Dawn ur den nar hon kommer hem, och laddar i disken fran middagen (som ju ALLA ater, inte bara ungarna). Det har hant EN gang att nagon annan an jag tomt ur diskmaskinen under veckorna. Det som ofta hander istallet ar att grejerna fran middagen inte ens laddas IN, ens nar diskmaskinen inte ar full. Det far jag istallet gora nar jag kommer ner pa morgnarna, samtidigt som jag forsoker ge Ansley frukost och stadar upp roran i vardagsrummet efter familjens filmkvall kvallen innan.
Det kanns som att jag mycket hellre skulle vara hos en familj som ar rent elak an att ha det sa har. Jag vet inte vad som forvantas av mig, jag vet inte vad jag kommer fa skit for att jag inte gjort, jag vet inte vad jag kan fa skit for ATT jag gor, och det jag gor utover det jag ska gar totalt ouppskattat. Jag har till exempel skrubbat alla deras toalettstolar, vilket definitivt INTE ingar i mina uppgifter.
Ja, jag vet att jag later latt hatisk och overdramatisk, men just nu kanns det som att jag har all ratt.
Jag VILL verkligen gora ett bra jobb har, men de gor det knappast latt for mig. Jag undrar hur de skulle reagera om deras chef gav dem samma input som de gav mig: "Du gor ett bra jobb med det mesta, men det ar en sak som du gor skitdaligt. Jag tanker inte saga vad det ar, eller ens ge dig en ledtrad, men ta reda pa vad det ar och forbattra det genast!"
Tack sa mycket!
onsdag, september 03, 2008
Lisa
Sussex County, New Jersey
Söndag 31 Augusti, 11.42 am
Igår var en jobbig dag. Jag hade väldig hemlängtan hela kvällen och saknade alla där hemma, särskilt min lilla Lisa-Flisa. Hon är ju min lilla älsklingstjej och det känns så jobbigt att ha lämnat henne där hemma utan mig. Jag vet att det låter lite själviskt, men jag var ju hennes allt, så det känns så jobbigt att inte vara där för henne längre. Jag var hennes första människa som hon kunde lita på och som älskar henne, och hon blev alltid jätteledsen när jag lämnade henne.
Jag pratade med mamma igår och hon sa att Lisa har det väldigt bra nu, och att hon har börjat lita på henne och Olle mer och mer. Hon har äntligen börjat gå upp på övervåningen på nätterna, och tydligen även på dagarna ibland. Det känns skönt, för jag vet att hon inte tycker om att sova själv, så det kändes jobbigt att hon skulle ligga ensam på nedervåningen varje natt. Däremot sa mamma också att Lisa verkade ledsen och deppig den närmaste tiden efter att jag åkte. Hon ville inte säga något om det först, för att jag inte skulle oroa mig för mycket, men nu när det är bättre ville hon ändå berätta att Lisa uppenbarligen hade saknat mig mycket i början.
Jag är lite nervös för att Lisa inte ska känna igen mig när jag kommer hem. Det kommer ju då vara ett år sedan hon såg mig senast, vilket är en väldigt lång tid för en liten vovve… Jag hoppas verkligen att hon kommer ihåg mig och att hon blir glad för att se mig igen när det väl är dags för mig att komma tillbaka hem igen.
Dags att lämna livet i Sverige och återgå till min tillvaro här.
I fredags ringde jag skolan och kollade om jag kunde registrera mig utan mitt Social Security Card (som borde komma när som helst nu, eftersom det var en vecka sedan de beviljade mig det), och det var inget problem enligt dem. Jag måste säga att den där skolan inte verkar ha koll på vad någon annan gör eller vem som är ansvarig för vad. Jag förklarade vilken kurs jag var intresserad av och frågade vad jag skulle göra för att kunna registrera mig för den kursen. De skickade mig fram och tillbaka mellan olika avdelningar och sa att jag skulle göra än det ena än det andra. Det sista jag fick ur dem var att jag var tvungen att göra ett Placement Test för att kunna registrera mig, och för att kunna göra det testet var jag först tvungen att lämna in en Admissions Form. Det jobbiga var att testet skulle vara kl 9.00 på lördag morgon, vilket betydde att jag var tvungen att åka in till skolan på fredag för att lämna in det där papperet. Lyckligtvis skulle Frank vara hemma i kontoret hela dagen, så jag kunde åka iväg till skolan utan att behöva ta med mig barnen.
När jag väl kom fram till skolan fick jag reda på att jag inte alls behövde göra det där testet, eftersom jag ska läsa en kurs som är en del av deras Engelska som andraspråk-avdelning, så jag hade inte alls behövt åka dit i fredags. Å andra sidan var det lika bra att få det gjort, eftersom kursen börjar på onsdag kväll. Så då ska jag alltså börja läsa en kurs i American Culture. Vi får väl se hur intressant själva kursen blir. Jag har ju redan läst amerikansk kultur på MDH, så det känns inte som att det finns massor med ny information att ta in. Anledningen till att jag läser kursen är egentligen bara för att det är ett bra sätt att träffa andra au pairer och utbytesstudenter i närheten. De tjejerna som jag har umgåtts med hittills bor dessvärre lite för långt bort för att man ska kunna träffas i veckorna efter jobbet. Det är lite långt att sätta sig och köra 45 minuter kl 8 på kvällen bara för att ta en fika när man ska jobba dagen efter… Så jag vill träffa tjejer som bor lite närmare också, så att det inte krävs lika mycket planering för att träffas.
Hur som helst, jag får ge er en rapport om hur kursen verkar efter att jag varit där på onsdag. Förhoppningsvis är den rolig också, inte bara ett sätt att träffa folk, men jag är inte alltför hoppfull just nu. Det kommer förmodligen bli ganska lättförtjänta poäng i alla fall, så jag ska väl inte klaga.
Nu är det dags att byta om inför att åka till Jennifer och JR’s barbecue som börjar om en timme.
Ha det bäst mina vänner och hör gärna av er i ett brev eller mail om ni inte har gjort det redan!
Some folks are wise and some otherwise – Josh Billings
Söndag 31 Augusti, 11.42 am
Igår var en jobbig dag. Jag hade väldig hemlängtan hela kvällen och saknade alla där hemma, särskilt min lilla Lisa-Flisa. Hon är ju min lilla älsklingstjej och det känns så jobbigt att ha lämnat henne där hemma utan mig. Jag vet att det låter lite själviskt, men jag var ju hennes allt, så det känns så jobbigt att inte vara där för henne längre. Jag var hennes första människa som hon kunde lita på och som älskar henne, och hon blev alltid jätteledsen när jag lämnade henne.
Jag pratade med mamma igår och hon sa att Lisa har det väldigt bra nu, och att hon har börjat lita på henne och Olle mer och mer. Hon har äntligen börjat gå upp på övervåningen på nätterna, och tydligen även på dagarna ibland. Det känns skönt, för jag vet att hon inte tycker om att sova själv, så det kändes jobbigt att hon skulle ligga ensam på nedervåningen varje natt. Däremot sa mamma också att Lisa verkade ledsen och deppig den närmaste tiden efter att jag åkte. Hon ville inte säga något om det först, för att jag inte skulle oroa mig för mycket, men nu när det är bättre ville hon ändå berätta att Lisa uppenbarligen hade saknat mig mycket i början.
Jag är lite nervös för att Lisa inte ska känna igen mig när jag kommer hem. Det kommer ju då vara ett år sedan hon såg mig senast, vilket är en väldigt lång tid för en liten vovve… Jag hoppas verkligen att hon kommer ihåg mig och att hon blir glad för att se mig igen när det väl är dags för mig att komma tillbaka hem igen.
Dags att lämna livet i Sverige och återgå till min tillvaro här.
I fredags ringde jag skolan och kollade om jag kunde registrera mig utan mitt Social Security Card (som borde komma när som helst nu, eftersom det var en vecka sedan de beviljade mig det), och det var inget problem enligt dem. Jag måste säga att den där skolan inte verkar ha koll på vad någon annan gör eller vem som är ansvarig för vad. Jag förklarade vilken kurs jag var intresserad av och frågade vad jag skulle göra för att kunna registrera mig för den kursen. De skickade mig fram och tillbaka mellan olika avdelningar och sa att jag skulle göra än det ena än det andra. Det sista jag fick ur dem var att jag var tvungen att göra ett Placement Test för att kunna registrera mig, och för att kunna göra det testet var jag först tvungen att lämna in en Admissions Form. Det jobbiga var att testet skulle vara kl 9.00 på lördag morgon, vilket betydde att jag var tvungen att åka in till skolan på fredag för att lämna in det där papperet. Lyckligtvis skulle Frank vara hemma i kontoret hela dagen, så jag kunde åka iväg till skolan utan att behöva ta med mig barnen.
När jag väl kom fram till skolan fick jag reda på att jag inte alls behövde göra det där testet, eftersom jag ska läsa en kurs som är en del av deras Engelska som andraspråk-avdelning, så jag hade inte alls behövt åka dit i fredags. Å andra sidan var det lika bra att få det gjort, eftersom kursen börjar på onsdag kväll. Så då ska jag alltså börja läsa en kurs i American Culture. Vi får väl se hur intressant själva kursen blir. Jag har ju redan läst amerikansk kultur på MDH, så det känns inte som att det finns massor med ny information att ta in. Anledningen till att jag läser kursen är egentligen bara för att det är ett bra sätt att träffa andra au pairer och utbytesstudenter i närheten. De tjejerna som jag har umgåtts med hittills bor dessvärre lite för långt bort för att man ska kunna träffas i veckorna efter jobbet. Det är lite långt att sätta sig och köra 45 minuter kl 8 på kvällen bara för att ta en fika när man ska jobba dagen efter… Så jag vill träffa tjejer som bor lite närmare också, så att det inte krävs lika mycket planering för att träffas.
Hur som helst, jag får ge er en rapport om hur kursen verkar efter att jag varit där på onsdag. Förhoppningsvis är den rolig också, inte bara ett sätt att träffa folk, men jag är inte alltför hoppfull just nu. Det kommer förmodligen bli ganska lättförtjänta poäng i alla fall, så jag ska väl inte klaga.
Nu är det dags att byta om inför att åka till Jennifer och JR’s barbecue som börjar om en timme.
Ha det bäst mina vänner och hör gärna av er i ett brev eller mail om ni inte har gjort det redan!
Some folks are wise and some otherwise – Josh Billings
lördag, maj 24, 2008
Veckan i korthet
Så var helvetes-veckan avslutad. Allt som jag skulle göra har blivit gjort, och jag lever fortfarande. Jag måste säga att jag är en aning chockad.
Så här har det sett ut i veckan:
Måndag:Jobba 8-14 med JFH, Jobbet Från Helvetet. Sedan på två timmar hinna cykla hem, gå med Lisa, äta lite, läsa på franska och sedan åka iväg till sista lektionen i franska för att ha muntlig tenta. När man väl kommit hem är det så dags för att skriva klart det sista på uppsatsen i Contemporary Detective Fiction, eftersom den skulle in tisdag 12.00 och jag inte skulle ha tid att skicka in det på tisdag.
Tisdag:JFH 8-11, sedan hem, promenera vovvsen, äta lunch, läsa en lång artikel och ha Språk&Kön-lektion 13.15. Så fort jag kom hem var det dags att plugga franska som en galning.
Onsdag:JFH 8-12. Jag ville döda någon när jag gick därifrån, jag var på så dåligt humör. Det är en jävla tur att jag har Billie där också, annars skulle jag förmodligen be någon kund dra åt helvete alternativt slå sönder min dator i ren frustration över att folk är så elaka.
Torsdag:Inget jobb, som tur var. Istället skulle Blood Lure vara färdigläst, tillsammans med en jättedålig artikel som jag inte fick ut något vettigt ur (men som däremot alla andra hade tyckt var jättebra och hade massor av åsikter om, så jag kände mig en aning korkad...). Hela kvällen gick åt till att plugga franska samt fixa med visumshandlingar och boka ett möte för visumsansökningen.
Fredag:Plugga franska, plugga franska, plugga franska, plugga franska... Inget annat.
Idag, Lördag:Salstenta i franska, som jag inte kände mig helt förberedd inför, men det fick gå ändå. Skulle jag inte gjort den nu skulle jag blivit tvungen att vänta tills jag kommit hem från USA, vilket kändes så där lagom lockande... Hur som helst, med tanke på att jag låg väldigt mycket efter i franskan i början av veckan så kändes det jättebra nu. Jag känner mig helt säker på ett Godkänt och har ett litet (liiiiteeet, svaaaaaagt) hopp om att eventuellt ha fått ihop poäng nog till ett VG.
Såååå... Det är vad jag ägnat mig åt i veckan. Tack vare planering har jag klarat mig igenom den utan minsta antydan till panikångest över att jag inte skulle hinna allt. Jag kanske borde prova det där med planering lite oftare?
Äh! Det är för mesar! :P
Så här har det sett ut i veckan:
Måndag:Jobba 8-14 med JFH, Jobbet Från Helvetet. Sedan på två timmar hinna cykla hem, gå med Lisa, äta lite, läsa på franska och sedan åka iväg till sista lektionen i franska för att ha muntlig tenta. När man väl kommit hem är det så dags för att skriva klart det sista på uppsatsen i Contemporary Detective Fiction, eftersom den skulle in tisdag 12.00 och jag inte skulle ha tid att skicka in det på tisdag.
Tisdag:JFH 8-11, sedan hem, promenera vovvsen, äta lunch, läsa en lång artikel och ha Språk&Kön-lektion 13.15. Så fort jag kom hem var det dags att plugga franska som en galning.
Onsdag:JFH 8-12. Jag ville döda någon när jag gick därifrån, jag var på så dåligt humör. Det är en jävla tur att jag har Billie där också, annars skulle jag förmodligen be någon kund dra åt helvete alternativt slå sönder min dator i ren frustration över att folk är så elaka.
Torsdag:Inget jobb, som tur var. Istället skulle Blood Lure vara färdigläst, tillsammans med en jättedålig artikel som jag inte fick ut något vettigt ur (men som däremot alla andra hade tyckt var jättebra och hade massor av åsikter om, så jag kände mig en aning korkad...). Hela kvällen gick åt till att plugga franska samt fixa med visumshandlingar och boka ett möte för visumsansökningen.
Fredag:Plugga franska, plugga franska, plugga franska, plugga franska... Inget annat.
Idag, Lördag:Salstenta i franska, som jag inte kände mig helt förberedd inför, men det fick gå ändå. Skulle jag inte gjort den nu skulle jag blivit tvungen att vänta tills jag kommit hem från USA, vilket kändes så där lagom lockande... Hur som helst, med tanke på att jag låg väldigt mycket efter i franskan i början av veckan så kändes det jättebra nu. Jag känner mig helt säker på ett Godkänt och har ett litet (liiiiteeet, svaaaaaagt) hopp om att eventuellt ha fått ihop poäng nog till ett VG.
Såååå... Det är vad jag ägnat mig åt i veckan. Tack vare planering har jag klarat mig igenom den utan minsta antydan till panikångest över att jag inte skulle hinna allt. Jag kanske borde prova det där med planering lite oftare?
Äh! Det är för mesar! :P
måndag, maj 19, 2008
Åldersnojja
Det hände något sorgligt idag.
När jag var på väg hem från ICA Råby, med två kassar fulla med mat, så kom en Tele2-försäljare fram emot mig med sitt lilla försäljar-leende.
"Ursäkta damen, får jag ställa en kort fråga?"
Damen?
DAMEN?!
Jag är för fan 20 år!
Nog för att jag alltid sett äldre ut än jag är, men DAMEN?
Ser ni bilden där ovan? Det är tydligen så omvärlden ser mig...
Frisyren är till och med lite lik, är inte det riktigt sorgligt?
Miso sad.
Miso old...
Bring on the botox!
Edit:
Det blir inget jävla citat idag. När man är så gammal som jag är, förstår ni små barn, så har man inte råd att lägga tid på att leta efter fyndiga eller smarta citat. Då kanske man inte hinner till bingohallen i tid, eller så dör man på vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
