Lisa och labradoren

Eftersom jag som vanligt har blivit dyngförkyld nu över julen så tog pappa kvällspromenaden med Lisa alldeles nyss. När de kom in var båda två upprörda och skärrade. Lisa stod som förstenad av rädsla och pappa var oerhört uppe i varv och arg.
Han berättade att precis när de skulle vända hemåt hade han blivit omkullslagen bakifrån och nästan ramlat på Lisa. Innan han hunnit fatta vad som hänt så ser han en stor labrador slänga sig över Lisa, som börjar tjuta och skrika, och bita henne över ryggen och huvudet. Pappa blir fly förbannad och sparkar till labradoren för att få bort den från Lisa. En labbe som är på krigsstigen är inte att leka med och han var rädd att den skulle bita ihjäl Lisa om den fick chansen.
Lisa lyckas efter en stund slingra sig ur sitt halsband och försöker gömma sig under en bil som står parkerad på gatan, men kommer inte riktigt in och labradoren fortsätter hugga henne över ryggen och bakbenen. Ägaren till labradoren kommer till slut springandes efter hunden och slänger sig över den, och Lisa springer genast därifrån för att rädda sig. Pappa ropar på henne och hon stannar en bit bort.
Nu borde det vara slut, med att hunden är infångad och Lisa till synes är okej. Men nej. Nu kommer en annan av hundägarna ut från huset och slår till pappa lätt i huvudet för att pappa sparkat på hunden. Visst förstår jag om man blir upprörd om någon sparkar på ens hund, men när det är hunden som först går till attack får man ta mig fan skylla sig själv. Det var ju för att försvara Lisa från att bli allvarligt skadad som han gjorde det, inte för att vara elak.
Två andra personer kommer ut ur huset och skriker och skäller ut både pappa och Lisa. Pappa berättar att han själv var fruktansvärt nära att slå till mannen som slog till honom, men sansar sig och säger bara att vi hör av oss om det visar sig att Lisa är skadad på något vis, och så går han hemåt.

Lisa verkar tack och lov vara okej. Hon är lite öm i högra bakbenet, lite blodsprängd i vänstra ögat och såklart väldigt skärrad, men i övrigt är hon oskadd. Hon kommer nog inte vara så förtjust i labradorer i fortsättningen, men det är som det är. Hon är i alla fall inte allvarligt skadad.

Övriga punkter:
Imorgon ska vi åka iväg till Örebro för den årliga obligatoriska släktträffen. Det kommer bli massor med äta och dricka hela dagen, så vi kommer väl få rulla tillbaka hem till Ludvika framåt kvällskvisten.
Jag har verkligen varit skamligt dålig på att blogga under hela 2009. Har väl blivit knappt 100 inlägg på hela året. Verkligen dåligt. Jag måste komma igång med bloggandet igen. Särskilt om "Nackstabloggen" för Kåridåren ska fungera :P Då måste jag vara betydligt mer produktiv än jag varit här. Men det ska nog fixa sig.

'Til next time, my loves!

Bloggskadad?

Jag skrev om konstiga drömmar för ett litet tag sedan. Och jag tror att de här konstiga drömmarna liksom klumpar ihop sig, så att de alla kommer vid ett och samma tillfälle, för inatt drömde jag konstigt igen.

Jag minns inte alla detaljer, men jag kommer ihåg att jag träffade en viss Egoina, vi var ute och promenerade i skogen, skrattade och hade det trevligt. Men hon bodde såklart inte nere i Skåne, utan vi båda bodde i Sundsvall (tror jag i alla fall, man vet aldrig så säkert med drömmar). Vi hade tydligen haft kontakt via våra bloggar en längre tid (jag har ju visserligen läst hennes blogg ganska länge nu, men "kontakt" skulle jag väl knappast kalla det, eftersom jag kommenterat i hennes blogg kanske två gånger).

Anywho, nu blir jag onödigt långrandig. Kontentan av hela drömmen var att vi blev typ bästa kompisar, skrattade runt i skogen och hon tog mig på brösten...


Undrar vad den här drömmen säger om mig som person. Förutom att jag är väldigt förtjust i Egoinas blogg, alltså.