Äldreboende, here I come!

Sedan jag kom hem till Ludvika igen har jag känt mig ovanligt gammal. Inte bara på grund av att jag tydligen ser äldre ut, vilket vore illa nog bara det. Nej, jag har även lyckats halka omkull och slå mig ovanligt mycket, lite så där som gamla människor gör när det är dags att flytta från egna lägenheten och till äldreboendet.
Första gången var när jag var ute med Lisa. Jag gick vid stigen längs sjön, och helt plötsligt är det en isfläck under snön och jag ramlar med hela kroppstyngden på mitt vänstra knä. Inte skönt.

Andra gången var även det på promenad med Lisa, längre bort på samma stig några dagar senare. Den här gången halkar jag åt sidan och landar rakt på vänstra höften. Inte skönt.

För bara 40 minuter sedan gick jag ner för trappan från övervåningen, på väg ut på promenad med Lisa. På något vis halkade jag på avsatsen (jag skyller på mina tofflor) och halkade nerför resterande åtta trappsteg. När jag väl var nere på botten kunde jag inte röra tårna på högerfoten, det kändes som att vänstra armbågen blödde rejält, och hela vänstra låret var blåslaget. Så jag satte mig där och grinade ett tag och stackars mamma (som är hemma och jättesjuk) flög upp ur sängen och trodde att jag ramlat nerför trappan med huvudet före och brutit nacken eller något (vilket inte blev bättre av att det första jag sa var att jag inte kunde röra på eller känna mina tår).

Men men, så klantig är alltså jag, och det var inte helt lätt att få på sig skor och jacka för att ta ut Lisa efter det. Men vad kan man göra när man har en nödig hund? Hon måste ju ut, och mamma hade ännu svårare att röra sig än vad jag hade, så det var bara att gå ut...


Nu ska jag försöka släpa mig iväg till affären för lite sista-minuten-inköp av kollegieblock och liknande inför min första lektion i ryska ikväll.
Önska mig lycka till!