Livstecken

Det är förmodligen bäst att jg gör något ljud ifrån mig här innan det börjar dimpa ner en massa otrevliga mail som säger "varför skriver du aldrig i din blogg?", "blogga kvinna, annars får du en snigel på ögat" och liknande elakheter.

Anledningen till att jag inte hört av mig sedan det där "komma-hem-mailet" är dels att jag lånar en oerhört dryg dator av mina lillebror. Den är liten och smidig, förutom när man ska skriva på den. Då är den ett helvete. Tangentbordet är ca hälften så stort som på min laptop, vilket gör det VÄLDIGT krampaktigt att försöka få till något vettigt. Så om ni hittar en massa stavfel i det här inlägget så är det troligen därför. Den har dessutom en förmåga att hoppa över vissa bokstäver ibland. Oerhört frustrerande.

Den andra anledningen till att jag inte skrivit något är helt enkelt att det inte direkt har hänt något sedan jag kom hem.
Jag har fått besök av vänner, vilket varit väldigt uppskattat, jag har registrerat mig på kurserna jag var antagen till, och jag har totalt ruinerat mig på kurslitteratur. Men roligare än så blir det inte...

Jo, en sak av intresse har hänt (intresse för mig, förmodligen inte för någon annan, men jag skriver det ändå, det är ju ändå MIN blogg vafan, vem har sagt ett den ska vara intressant för ANDRA?!):
När jag kom hem och såg LisaFlisa på Arlanda märkte jag genast att den lilla "klumpen" i hennes högra ögonvrå hade blivit mycket större medan jag varit borta. Mamma och Olle hade också tyckt det, men det är ju svårt att se när man ser henne varje dag. Så, jag ringde till veterinären här i stan och vi fick en tid i tisdags morse. Efter en väldigt snabb titt på Lisa (det tog kanske två sekunder) såg veterinären Maria (för övrigt en oerhört bra, lugnande veterinär, heder till henne som höll nerviga Lisa fullständigt lugn även i undersökningsrummet) att det var en lite vårta. Tydligen kan hundar få såna ibland. Inget farligt, "bara" väldigt irriterande för dem, eftersom de såklart ser dem, när de sitter så nära ögat.
Så det var bara att boka tid för att ta bort skiten. Tydligen kommer den fortsätta växa, och ju större den är desto svårare (=dyrare) är det att ta bort dem. Så den 17e februari ska Lisa in för en lätt operation på deras mottagning i Smedjebacken. Hon ska sövas och grejas, och kalaset kommer gå på runt 2000 kronor. Knappast vad jag skulle vilja lägga pengarna på, men vad gör man inte för sin lilla Flisa...?
Det är förmodligen ingen idé att dra in försäkringen i det hela heller, eftersom min självrisk ligger på 2100kr plus 10% av behandlingskostnaden. Det kommer troligen inte vara värt att kontakta dem. Men men, så är det när man har små djur. Ibland blir de sjuka och då får man snällt hjälpa dem bli friska.

Nu är det snart dags för mig att sova, och imorgon ska jag till Borlänge med Ida. Det är ju inte riktigt lika coolt som att åka till Chicago, New York, Milwaukee, eller ens Brookfield, men det får la duga... Jag har ju Ida :)