Har gar man och forsoker gora en rematch med en familj som verkar riktigt toppen pa alla vis, och vad hander?
En liten haxa satter sig och bestammer att det ar dags att ta bort mig fran floater-listan. Tack for den! Det var sagt att jag skulle fa atminstone helgen pa mig, men inte da! Har tar vi det inte lugnt. Kvinnan har skickat valdigt otrevliga mail till mig tidigare, dar hon i princip sagt att jag ar en dalig manniska och en hemsk au pair, sa det kanns ju lite misstankt att hon skulle ta bort mig nar jag ar mitt i processen att eventuellt matcha med nagon. Hon har fan nagot emot mig personligen, trots att hon aldrig traffat mig. Hon har val bestamt sig for att jag ar en dalig manniska som inte borde fa vara har, allt genom vad hon hort genom min kara vardmamma samt hennes syster, min omradeschef. Kanns toppen...
Anywho!
Det har betyder alltsa att jag och familjen inte hade kunnat matcha ikvall aven om vi hade velat, utan vi far vanta tills jag vet mer. Och eftersom jag just nu inte vet om jag kan bo hos Chrissi, da hon inte gett mig ett svar annu, sa tog jag, Malou, Debbie och Malous underbara vardfamilj beslutet att jag maste ut ur New Jersey. Sa imorgon bar det av mot Milwaukee igen. Jag far ta risken att det inte fungerar med familjen S (vilket jag visserligen tror att det kommer gora, baserat pa de tva samtal vi nu haft). Det varsta som kan handa ar att jag blir skyldig folk mer pengar... Men det ar ju bara pengar, som de sager. Jag far val betala tillbaka det sa fort jag kan i sa fall. Just nu kanns det vart den risken. Om det skiter sig med ommatchningen far jag i alla fall traffa Malou och hennes mysiga familj igen innan jag aker hem. Det ar ju inte helt fy skam, och det ar vart en del pengar...
Visar inlägg med etikett flyg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett flyg. Visa alla inlägg
lördag, oktober 18, 2008
Dum dum dum!
Dumma flygbolaget slapper inte reservationen pa mina pengar.
De har redan sagt att de inte tar svenska kort, och jag har ringt dem och bett dem slappa pengarna (sa att jag kan komma at dem och skicka tillbaka dem till bror min), men icke da... Jag ligger fortfarande ute med over 3500kr till dem, trots att flygbiljetten inte ar bokad och att de sagt att de inte tanker ta emot betalningen. Ar inte det lite mystiskt?
Har jag inte pengarna imorgon bitti blir jag javligt bannad!
De har redan sagt att de inte tar svenska kort, och jag har ringt dem och bett dem slappa pengarna (sa att jag kan komma at dem och skicka tillbaka dem till bror min), men icke da... Jag ligger fortfarande ute med over 3500kr till dem, trots att flygbiljetten inte ar bokad och att de sagt att de inte tanker ta emot betalningen. Ar inte det lite mystiskt?
Har jag inte pengarna imorgon bitti blir jag javligt bannad!
fredag, oktober 17, 2008
onsdag, oktober 15, 2008
Flygbiljett
Det var visst inte sa latt att aka hem som jag trodde att det skulle vara. Jag har forsokt boka biljetten sedan igar, men dessvarre kan man inte gora det med ett svenskt kort, sa jag maste pa nagot vis fora over pengar till familjens kort och sedan far de betala skiten darifran... Nagon som vet smidigaste sattet att fora over pengar fran ett svenskt konto till ett Amerikanskt? Jag kollade pa Western Union, men det skulle kosta over 350 kronor att skicka over den summan med dem, och jag slipper helst den kostnaden om det gar.
Kanske bara borde ga och ta ut pengarna och ge dem cash i handen. Kanske skulle gora det lattare?
Som sagt, om ni vet nagot far ni garna tipsa mig, for jag har noll koll...
Kanske bara borde ga och ta ut pengarna och ge dem cash i handen. Kanske skulle gora det lattare?
Som sagt, om ni vet nagot far ni garna tipsa mig, for jag har noll koll...
söndag, augusti 03, 2008
Uppdatering!
Augusta, 22.30, 2 Augusti
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!
Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…
Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.
Tisdag 15 Juli
Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.
Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P
Det finns många roliga människor i New York
Only in America my friends. Only in America.
Ground Zero
Jag framför Brooklyn Bridge
På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.
Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:
Vår grupp in action!
Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…
Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade
First Aid Classes
Det blir inte mer Amerikanskt än det här!
The German Girls!
Torsdag 18 Juli
Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.
Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.
Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!
Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.
Ansley som sjöjungfru
Olivia och Ansley
Aidan bygger sanddjur på stranden
Familjen
Ansley med min solhatt
Huset
Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!
De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.
Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.
Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.
Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.
Jag och Anika vid Olive Garden
Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.
Söt bild på D-gänget, minus Frank
Paketöppning
Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.
Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.
Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.
Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!
Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!
Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…
Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.Tisdag 15 Juli
Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.
Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P
Det finns många roliga människor i New York
Only in America my friends. Only in America.
Ground Zero
Jag framför Brooklyn Bridge
På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.
Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:
Vår grupp in action!
Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…
Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade
First Aid Classes
Det blir inte mer Amerikanskt än det här!
The German Girls!
Torsdag 18 Juli
Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.
Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.
Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!
Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.
Ansley som sjöjungfru
Olivia och Ansley
Aidan bygger sanddjur på stranden
Familjen
Ansley med min solhatt
Huset
Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!
De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.
Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.
Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.
Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.
Jag och Anika vid Olive Garden
Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.
Söt bild på D-gänget, minus Frank
Paketöppning
Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.
Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.
Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.
Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!
Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!
måndag, juli 21, 2008
I'm Alive!
Hej alla!
Antligen har jag mojlighet att skriva lite har!
Det har hant sa mycket sedan jag senast skrev, det ar helt otroligt. Jag ska forsoka gora en kort sammanfattning av det som hant.
14 Juli:
Vaknade kl 4.40 for att aka till Arlanda, dar jag lamnade mamma, Olle och min lilla alsklings-Lisa... Jag mellanlandade i Frankfurt och kl 15.31 lokal tid landade jag pa Newark's flygplats utanfor NYC. Jag hade problem i tullen pa grund av mina torra fingertoppar, men till slut slappte de igenom mig och jag kunde springa och leta reda pa de andra tjejerna fran Au Pair Care. vi akte till hotellet, blev incheckade och jag somnade sa fort jag la mig pa kudden.
15 Juli:
Vi hade lektioner 8.00-16.30, och ca 17.00 lamnade vi hotellet for att aka pa en guidad tur i NEW YORK CITY!
Det var valdigt stressigt, sa jag kande inte att jag fick tid och mojlighet att uppskatta staden ordentligt, men det var roligt att se saker som man bara sett pa filmer och i TV-filmer. Det ska bli roligt att aka dit igen och upptacka staden pa egen hand, och forhoppningsvis se en musikal.
Pa vagen hem sa gick bussen sonder och vi blev staende jattelange innan hotellet kunde skicka ut en minibuss for att hamta upp oss, sa vi kom inte hem forran strax fore midnatt...
16 Juli:
Lektioner hela dagen, och efter det tog jag och The German Girls en tur till Walmart, for att se akta Amerikansk kultur :P
17 Juli:
De sista lektionstimmarna.
Runt kl 16 kom familjen antligen och hamtade mig! Det var sa spannande och jag hade varit sa nervos hela dagen sa jag var alldeles illamaende...
De hade gjort en jattefin valkomstskylt till mig, och alla barnen hade hjalpt till att mala den.
Vi akte direkt till en VALDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, dar vi at lite mat innan vi akte till deras hus. Det ar jattefint, stort och de har en valdigt fin tradgard, mycket finare an den sag ut pa korten jag fick se.
Vi gjorde inte sa mycket den har dagen, jag packade upp mina grejer, gav familjen sina presenter (Ansley ALSKAR sin Bamse-vaska!) och gick och la mig ganska tidigt.
18 Juli:
Jag sov lange, ca 11 timmar, vilket var valbehovligt, eftersom jag fatt alldeles for lite somn pa hotellet.
Under dagen tog vi det mest lugnt. Dawn visade mig runt i koket, for att jag ska forsoka lara mig att hitta allt, och pa eftermiddagen akte vi till Walmart for att handla lite infor semestern. Alla tre barnen var med och det var ett valdans tjat hela tiden, men de ar ju barn, sa vad kan man forvanta sig.
Pa kvallen kom barnens farmor och farfar pa besok och vi spelade kort, jag, Dawn, Kitty (farmor), Ansley och Olivia.
Nar Frank kom hem gick vi igenom reglerna som galler i deras hus och jag fick en manual pa vad det ar jag ska gora och inte. Det marks verkligen att de har haft au pairer forut, vilket kanns valdigt bra. De ar val forberedda pa allt, kanns det som.
19 Juli:
Vi gick upp runt 6.00 och packade in oss i bilen sa snabbt vi kunde, vilket tog ca 2 timmar med tre barn och tre vuxna (Dawn, jag och Anika, deras forra au pair fran Tyskland, som ar hur trevlig som helst. Frank var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn...). Bilturen till Rhode Island tog ca 5 timmar, och bilen gick sonder bara nagra km ifran vart mal. Servostyrningen och ACn slutade fungera, men som tur var kunde vi i alla fall ta oss hela vagen till huset.
Val framme tog jag och Anika ner barnen till stranden, medan Dawn korde ivag bilen till en verkstad i narheten. Det var ganska laskigt att vakta barnen helt sjalva, eftersom vagorna var valdigt stora och det var mycket folk pa stranden. Men de ar helt underbara barn, sa de gjorde som vi sa, och de holl sig ganska nara stranden (kanske for att deras pappa och morfar hade skramt upp dem genom att beratta om en hajattack i New York forra veckan, da tre personer dog).
Jag och Anika gick och la oss tidigt, ca 21.00, men barnen var uppe till sena natten.
20-21 Juli:
Vi tar det bara lugnt har pa semestern. Det ar SA skont att bara kunna slappa, sova nar jag vill och inte ha ett fast schema under den har forsta veckan. Jag behover egentligen inte ens jobba, vilket kanns konstigt, eftersom jag fortfarande far betalt for att vara har. Vi akte till och med och shoppade igar, jag, Anika och Marianne, barnens mormor (mormor och morfar kom hit pa kvallen den 19e).
Jag ar SA GLAD for att jag blev inbjuden av den har familjen, och att jag tackade ja! De ar helt underbara, oppna, karleksfulla och sa forstaende! Barnen ar supermysiga! Toppenmysiga, som jag brukar saga, eller hur Billie? :P
Jag onskar att ni kunde vara har och dela det har med mig, for det ar helt fantastiskt!
Jag lovar att jag ska aterkomma sa snart jag kan (kommer formodligen droja tills vi kommer hem, nasta mandag), och jag ska lagga in lite bilder fran semestern! Jag tog massor nar vi var nere pa stranden, pa Aidan's sand-djur och pa Olivia och Ansley nar de leker i vattnet.
Forresten, jag fragade foraldrarna, och de hade ingenting emot att jag lagger ut bilder och namn pa barnen har, bara sa att ni vet. Det kanns skont att veta, eftersom jag formodligen kommer ta manga roliga och mysiga bilder under mitt ar har, som jag sakerligen kommer vilja dela med er!
Ha det bast och ge mig manga kommentarer nu, sa att jag har nagot att lasa nasta gang jag kommer at internet!
Massor med kramar till er, mina vanner!
P.s. De ar demokrater! :)
Antligen har jag mojlighet att skriva lite har!
Det har hant sa mycket sedan jag senast skrev, det ar helt otroligt. Jag ska forsoka gora en kort sammanfattning av det som hant.
14 Juli:
Vaknade kl 4.40 for att aka till Arlanda, dar jag lamnade mamma, Olle och min lilla alsklings-Lisa... Jag mellanlandade i Frankfurt och kl 15.31 lokal tid landade jag pa Newark's flygplats utanfor NYC. Jag hade problem i tullen pa grund av mina torra fingertoppar, men till slut slappte de igenom mig och jag kunde springa och leta reda pa de andra tjejerna fran Au Pair Care. vi akte till hotellet, blev incheckade och jag somnade sa fort jag la mig pa kudden.
15 Juli:
Vi hade lektioner 8.00-16.30, och ca 17.00 lamnade vi hotellet for att aka pa en guidad tur i NEW YORK CITY!
Det var valdigt stressigt, sa jag kande inte att jag fick tid och mojlighet att uppskatta staden ordentligt, men det var roligt att se saker som man bara sett pa filmer och i TV-filmer. Det ska bli roligt att aka dit igen och upptacka staden pa egen hand, och forhoppningsvis se en musikal.
Pa vagen hem sa gick bussen sonder och vi blev staende jattelange innan hotellet kunde skicka ut en minibuss for att hamta upp oss, sa vi kom inte hem forran strax fore midnatt...
16 Juli:
Lektioner hela dagen, och efter det tog jag och The German Girls en tur till Walmart, for att se akta Amerikansk kultur :P
17 Juli:
De sista lektionstimmarna.
Runt kl 16 kom familjen antligen och hamtade mig! Det var sa spannande och jag hade varit sa nervos hela dagen sa jag var alldeles illamaende...
De hade gjort en jattefin valkomstskylt till mig, och alla barnen hade hjalpt till att mala den.
Vi akte direkt till en VALDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, dar vi at lite mat innan vi akte till deras hus. Det ar jattefint, stort och de har en valdigt fin tradgard, mycket finare an den sag ut pa korten jag fick se.
Vi gjorde inte sa mycket den har dagen, jag packade upp mina grejer, gav familjen sina presenter (Ansley ALSKAR sin Bamse-vaska!) och gick och la mig ganska tidigt.
18 Juli:
Jag sov lange, ca 11 timmar, vilket var valbehovligt, eftersom jag fatt alldeles for lite somn pa hotellet.
Under dagen tog vi det mest lugnt. Dawn visade mig runt i koket, for att jag ska forsoka lara mig att hitta allt, och pa eftermiddagen akte vi till Walmart for att handla lite infor semestern. Alla tre barnen var med och det var ett valdans tjat hela tiden, men de ar ju barn, sa vad kan man forvanta sig.
Pa kvallen kom barnens farmor och farfar pa besok och vi spelade kort, jag, Dawn, Kitty (farmor), Ansley och Olivia.
Nar Frank kom hem gick vi igenom reglerna som galler i deras hus och jag fick en manual pa vad det ar jag ska gora och inte. Det marks verkligen att de har haft au pairer forut, vilket kanns valdigt bra. De ar val forberedda pa allt, kanns det som.
19 Juli:
Vi gick upp runt 6.00 och packade in oss i bilen sa snabbt vi kunde, vilket tog ca 2 timmar med tre barn och tre vuxna (Dawn, jag och Anika, deras forra au pair fran Tyskland, som ar hur trevlig som helst. Frank var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn...). Bilturen till Rhode Island tog ca 5 timmar, och bilen gick sonder bara nagra km ifran vart mal. Servostyrningen och ACn slutade fungera, men som tur var kunde vi i alla fall ta oss hela vagen till huset.
Val framme tog jag och Anika ner barnen till stranden, medan Dawn korde ivag bilen till en verkstad i narheten. Det var ganska laskigt att vakta barnen helt sjalva, eftersom vagorna var valdigt stora och det var mycket folk pa stranden. Men de ar helt underbara barn, sa de gjorde som vi sa, och de holl sig ganska nara stranden (kanske for att deras pappa och morfar hade skramt upp dem genom att beratta om en hajattack i New York forra veckan, da tre personer dog).
Jag och Anika gick och la oss tidigt, ca 21.00, men barnen var uppe till sena natten.
20-21 Juli:
Vi tar det bara lugnt har pa semestern. Det ar SA skont att bara kunna slappa, sova nar jag vill och inte ha ett fast schema under den har forsta veckan. Jag behover egentligen inte ens jobba, vilket kanns konstigt, eftersom jag fortfarande far betalt for att vara har. Vi akte till och med och shoppade igar, jag, Anika och Marianne, barnens mormor (mormor och morfar kom hit pa kvallen den 19e).
Jag ar SA GLAD for att jag blev inbjuden av den har familjen, och att jag tackade ja! De ar helt underbara, oppna, karleksfulla och sa forstaende! Barnen ar supermysiga! Toppenmysiga, som jag brukar saga, eller hur Billie? :P
Jag onskar att ni kunde vara har och dela det har med mig, for det ar helt fantastiskt!
Jag lovar att jag ska aterkomma sa snart jag kan (kommer formodligen droja tills vi kommer hem, nasta mandag), och jag ska lagga in lite bilder fran semestern! Jag tog massor nar vi var nere pa stranden, pa Aidan's sand-djur och pa Olivia och Ansley nar de leker i vattnet.
Forresten, jag fragade foraldrarna, och de hade ingenting emot att jag lagger ut bilder och namn pa barnen har, bara sa att ni vet. Det kanns skont att veta, eftersom jag formodligen kommer ta manga roliga och mysiga bilder under mitt ar har, som jag sakerligen kommer vilja dela med er!
Ha det bast och ge mig manga kommentarer nu, sa att jag har nagot att lasa nasta gang jag kommer at internet!
Massor med kramar till er, mina vanner!
P.s. De ar demokrater! :)
tisdag, juli 01, 2008
Sömnlöshet och flygresa
Jag skulle inte ha gått och lagt mig så tidigt (somnade vid halv 9). Jag vaknade kl 11 och har inte kunnat somna om sedan dess... Irriterande, minst sagt.
Anywho... Jag tyckte att det var en bra idé att sätta sig vid datorn ett litet tag, så att jag kanske blir lite trött igen, så jag passade på att kolla runt lite på AuPairRoom. Jag trodde inte att det var någon idé att kolla på flygtiderna, men ack så fel jag hade! De har nu ombokat min flygbiljett, så nu ska jag flyga från Stockholm kl 10.05. Känner mig väldigt lättad över att det gick så snabbt för dem att ändra biljetten, annars hade jag gått och oroat mig för det här halva veckan...
Nej du, om man skulle ta och försöka sova lite igen.
Är väldigt tveksam till om det kommer funka, men det är värt ett försök.
Anywho... Jag tyckte att det var en bra idé att sätta sig vid datorn ett litet tag, så att jag kanske blir lite trött igen, så jag passade på att kolla runt lite på AuPairRoom. Jag trodde inte att det var någon idé att kolla på flygtiderna, men ack så fel jag hade! De har nu ombokat min flygbiljett, så nu ska jag flyga från Stockholm kl 10.05. Känner mig väldigt lättad över att det gick så snabbt för dem att ändra biljetten, annars hade jag gått och oroat mig för det här halva veckan...
Nej du, om man skulle ta och försöka sova lite igen.
Är väldigt tveksam till om det kommer funka, men det är värt ett försök.
måndag, juni 30, 2008
Flygresa
Idag är det 2 (TVÅ!) veckor kvar till min stora avfärd.
Som ni kanske såg så var helgen en väldigt orolig tid, då jag fick se att min flygbiljett var bokad från Köpenhamn. Idag har jag pratat med miss M på STS, och hon har nu kontaktat AuPairCare, som bokade biljetten, och sagt till dem att de måste boka om biljetten. Så det verkar som att det kommer lösa sig.
Jag misstänkte att biljetten var bokad från USA. Det ser väl kanske inte så långt ut ner till Köpenhamn härifrån när man kollar på kartan, men vilken vettig svensk som helst vet att det är en bra bit från Västerås till Köpenhamn, så det kändes inte riktigt logiskt att någon från STS skulle ha gjort ett sånt misstag.
Men men, M ska höra av sig så fort hon får svar från APC, så jag får snart veta när jag ska flyga.
Som ni kanske såg så var helgen en väldigt orolig tid, då jag fick se att min flygbiljett var bokad från Köpenhamn. Idag har jag pratat med miss M på STS, och hon har nu kontaktat AuPairCare, som bokade biljetten, och sagt till dem att de måste boka om biljetten. Så det verkar som att det kommer lösa sig.
Jag misstänkte att biljetten var bokad från USA. Det ser väl kanske inte så långt ut ner till Köpenhamn härifrån när man kollar på kartan, men vilken vettig svensk som helst vet att det är en bra bit från Västerås till Köpenhamn, så det kändes inte riktigt logiskt att någon från STS skulle ha gjort ett sånt misstag.
Men men, M ska höra av sig så fort hon får svar från APC, så jag får snart veta när jag ska flyga.
lördag, juni 28, 2008
Jävla STS, all over again!
Jag gick alldeles nyss in för att kolla om jag hade fått min reseinformation. Det är bara lite drygt två veckor kvar till min avfärd nu, så jag tyckte att det var dags för informationen att ha kommit.
Och visst hade den det, men något har blivit JÄÄÄVLIIIIGT fel, eftersom de jävla smartskaften har bokat min biljett från Köpenhamn.
Ja, KÖPENHAMN! En nätta 70 mil från Ludvika, där jag kommer befinna mig veckan före avfärd. Över SJU TIMMAR i bil skulle det krävas för att komma dit, och jag ska flyga kl 10.15, vilket innebär att jag skulle behöva åka hemifrån SENAST kl 02.00 (incheckning ni vet). Skulle inte tro det va!
Jag har ringt till Monika och lämnat ett argt meddelande på hennes telefonsvarare (det är ju inte första gången som STS/AuPairCare krånglar till det för mig, om man säger så), och jag har även skickat ett mail, som var ytterst passive-aggressive (that's me!), så jag hoppas verkligen att de fixar det här fort som fan, för nu är jag irriterad.
Och visst hade den det, men något har blivit JÄÄÄVLIIIIGT fel, eftersom de jävla smartskaften har bokat min biljett från Köpenhamn.
Ja, KÖPENHAMN! En nätta 70 mil från Ludvika, där jag kommer befinna mig veckan före avfärd. Över SJU TIMMAR i bil skulle det krävas för att komma dit, och jag ska flyga kl 10.15, vilket innebär att jag skulle behöva åka hemifrån SENAST kl 02.00 (incheckning ni vet). Skulle inte tro det va!
Jag har ringt till Monika och lämnat ett argt meddelande på hennes telefonsvarare (det är ju inte första gången som STS/AuPairCare krånglar till det för mig, om man säger så), och jag har även skickat ett mail, som var ytterst passive-aggressive (that's me!), så jag hoppas verkligen att de fixar det här fort som fan, för nu är jag irriterad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
