Ras!

Har suttit och försökt analysera poesi halva dagen och nu får det fan vara nog!
Nu rasar jag mopt allt vad Emily Dickinson, Robert Frost och (framförallt!) Walt Whitman heter!
Kan man verkligen kalla det för dikt när det är en text på 5 sidor, utan varken rim eller rytm och ett innehåll som mest påminner om en paranoid pundares svammel om döden och sitt liv? Nej, jag vet vad det är:
REN JÄVLA TORTYR!

Det kan omöjligt finnas något som är svårare att analysera än diffusa, osammanhängande dikter från 1800-talet.
Och läraren har sagt att vi ska översätta de här dikterna senare på terminen. ÖVERSÄTTA! Fattar hon hur omöjligt det är? Visst, jag förstår orden, men jag förstår inte sammahanget, och hur fan ska man då lyckas översätta det så att man "behåller känslan i texten"?

Jag hatar poesi just nu! Fy fan!