Ny blogg

Jag har till slut fått nog av den här bloggen och har bestämt mig för att starta en ny och bättre. Så ni som fortfarande är intresserade av att följa mina öden och äventyr kan göra det på den här adressen.

Just ja! Och om någon av er råkar veta hur man exporterar en blogspot-blogg till en wordpress-blogg så kan ni väl tala om det. Skulle vara trevligt om jag fortfarande kunde ha kvar mina gamla inlägg på samma sida som jag har de nya inläggen.

Nattliga funderingar

De senaste dagarna har jag tillbringat mer eller mindre fastlimmad vid min stol. Det har med andra ord varit intensivt tentaplugg som gällt för min del. Nu känner jag att jag, trots många korta pauser och promenader med Lisa, börjar lida av detta extrema stillasittande. När jag nyss var ute på min och Lisas nattpromenad så var mina ben alldeles stela och tunga. Det kändes verkligen som att mina vadmuskler totalt hade förtvinat under dagen och det var en smärre plåga att ta mig runt "kvarteret".*

När jag gick förbi 25A fick jag för övrigt en överraskning. På en av balkongerna stod det nämligen ett badkar. Fatta vad härligt att njuta av kvällssolen i ett varmt bad...

Jag blev glatt överraskad när jag läste senaste numret av Språktidningen. Min käre gamle handledare från C-uppsatsen i engelska, Thorsten Schröter, var med som expert på att översätta humor. Söta, roliga Thorsten med sin kringelflät-hövdade, kavelsvingande, manhaftiga, östtyska mamma. Det är i alla fall så jag inbillar mig att hon ser ut. Det vore så fint...

Nu ska jag sova, så att jag orkar upp till tentan imorgon.
God natt!


*Här i Cracksta har vi inga riktiga kvarter, med hus ordnade i prydliga kvadrater. Nej, vi kör mer på kaosteorin. Hus utslängda lite här och där, och det är alldeles logiskt att Nackstavägen 25 ligger mittemot 16.

The bitch is back (again)!

Eftersom jag lagt ner det där med Kåridåren är jag nu tillbaka här. Bloggen på hemsidan kom dessutom aldrig igång, på grund av många saker, men allra mest på grund av stress och en viss psykisk ohälsa hos undertecknad.

Jag tänker inte ägna någon egentlig tid eller plats åt att ge en sammanfattning över vad som hänt sedan jag skrev här sist. Ni som är intresserade vet redan eller frågar på annat håll. Jag ska i alla fall försöka komma igång med att skriva här rätt ofta igen.

I dag har jag haft en bra dag, på det stora hela.
Jag gick och la mig svintidigt igår kväll. Sov innan klockan hade slagit 11. Känns som att det inte riktigt är tillåtet för en kvinna i fertil ålder att göra så en lördagkväll, men när man varit vaken sedan klockan 6 och sjungit med kören hela dagen så känns det som att man är ursäktad. Det finns andra helger som kan ägnas åt synderier och dylikt.
Jag vaknade vid 10-tiden, efter härliga 11 timmars sömn. Efter en lååååång frukost och en härlig promenad med lilla Lisa var det dags att masa sig ner till tvättstugan med min lilla kasse med tvätt. Denna renlighetsritual peppade mig för att röja ur min klädkammare. Där hittade jag två kartonger med julgrejer som jag inte hade tagit ner till källarförrådet.
När jag bar ner dem till mitt gigantiska förråd (större än vissa av mina studiekamraters lägenheter) fick jag helt plötsligt nog av all skit som låg där nere. När jag flyttade in i augusti hade nämligen mitt förråd stått olåst sedan januari, vilket gjorde att det hade fått fungera som soprum för en hel del av mina grannar. Halva förrådet var belamrat med skit.
Så jag började glatt sortera. Jag hittade faktiskt några tomma anteckningsblock som jag gladeligen tog. I övrigt bestod skiten i stort sett av följande:

- Massor med frigolit.
- Massor med kartonger.
- Dockor, en kulram och lite andra leksaker.
- En halv röd metallskylt från ICA med ordet "prisvärt" på.
- Ett ADSL-modem.

När jag burit upp en vända med skit så såg jag att någon vänlig fyllosjäl lämnat en trasig, men fungerande, kundvagn utanför grovsoprummet. Så jag tog med den ner i källaren och fyllde den med skit i två omgångar, och sedan var mitt förrådet ingen soptipp längre, utan bara ett förråd.

Kåridåren och OS

Halloj allihop (alla tre)!

Den här bloggen kommer troligtvis ligga lite på is det närmaste året.
Jag kommer nämligen blogga för vår eminenta studenttidning Kåridåren under den tiden, och kommmer därför ha ännu mindre tid med den här.

Så ni som är sugna på att läsa om studentlivet i Sundsvall, ni är varmt välkomna att hälsa på mig och resten av redaktionen på karidaren.se. Ni hittar mig i Chefredaktörsbloggen.

Puss puss!

HAHAHAHAHAHAHA!

Det här...

... är humor på hög nivå :P

Men jag tycker nog att det uppmuntrar porrfilmsidealen lite för mycket.

Edit: Det allra roligaste med det här är för övrigt antalet kommentarer som skrivits om eländet. Folk har verkligen inget bättre för sig än att klaga på varandra :p

Helt. Jävla. Otroligt.

Alltså.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Ni får läsa själva helt enkelt.

Just one of those days

Jag vaknade imorse efter en visserligen kort, men ostörd natts sömn. Första på länge. Därför tänkte jag att den här dagen garanterat också kommer bli den bästa på länge.
Jag borde förstått på en gång att jag hade fel.

Bland det första jag märker när jag kommer upp ur sängen är att Lisa har blivit dålig i magen och bajsat på mattan (jag skulle inte ha gett henne tonfisk, så jag får skylla mig själv). Matt-tvätt i badkaret är alltså dagens första syssla.
När detta är färdigt, mattan upphängd och badkaret rengjort, är det dags för mig själv att bli renofin. In i duschen bara!
Det är vid tvättningen av min vänstra fot som jag upptäcker att jag är ett missfoster. Under min vänstra stortå sticker det nämligen ut ett hårstrå. Ja, ni läste rätt, mina damer och herrar: ett hårstrå!
Jag äcklas av min nya status som freak under några sekunder, försöker låta bli att kräkas, och plockar sedan fram en pincett för att göra mig av med vidundret. Till min lycka upptäcker jag då att hårstråt bara låtsades växa från min stortå. I själva verket var det tydligen bara ett helt vanligt hårstrå från någon annan del av kroppen som fastnat i en liiiiiten liten självspricka under tån. Alltså: tacksam över att jag inte är missbildad, men missnöjd med mina torra fötter.
Skoldagen flöt på hyfsat. Kände mig inte helt efter i huvudet, utan lyckades nog klämma fram någorlunda vettiga svar i de publicistiska och pressetiska dilemman vi blev tilldelade.

Till affären, hem, ut med Lisa, och sedan in till stan. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en nyttig människa, så jag skulle i dag på mitt första möte med ViktVäktarna.
Jag kom i alla fall dit ordentligt, men blev chockad över hur väldigt många andra det var som också hittat dit. Över 30 personer stod fortfarande och köade för invägning och betalning när jag kom dit 10 minuter före mötets start. Det blev med andra ord en sjujävla väntetid innan jag ens kom in i möteslokalen. Väl där hölls ett halvt meningslöst möte om att "man måste ju göra av med mer energi än man äter, eller hur?" (jag är tjock, inte hjärndöd). Efter det är det dags för oss nya (99% av de som var på mötet) att väga in oss (de flesta hann inte innan mötet, utan fick göra det efter istället), få vår "budget" med propoints, information i allmänhet, samt möjlighet att köpa ett "startpaket" med nyttiga och viktiga saker i. Först kö till vägningen, och det var väl inte så farligt. Tog väl en halvtimme eller så. Och eftersom jag utnyttjade tiden till att plugga så kändes det inte fullständigt meningslöst, om än jobbigt.
Blev vägd (huvva!) och fick min "budget". Då var det dags för nästa kö, den för betalning av "startpaketet".
Kändes fortfarande ganska okej att köa, eftersom jag läste hela tiden. Men när jag efter 45 minuters köande (läs: trötthet i huvudet och fötterna) kommer fram till kassan och ska betala mitt paket och först DÅ får veta att jag inte kan betala med kort. Då. Då är det fan inte roligt längre.
Jag frågar snällt om det går bra om jag går iväg och hämtar ut pengar, men får veta att då kommer jag inte kunna komma in i huset igen, eftersom klockan blivit så mycket att porten är låst.
Det är bara att gå därifrån utan mitt fåniga jävla "startpaket", med andra ord. Så jag går ner till busshållplatsen, bara för att inse att jag missat bussen hem med knappt 1 minut. För att vara på den säkra sidan (ibland är ju jävlarna sena) så stannar jag kvar i fem minuter. Men ingen bussjävel kommer.
Då allt väntande och den punktliga bussen fått mig på dåligt humör och dessutom gjort mig hungrig tycker jag att jag kan unna mig en Subway-macka under min sista kväll "i frihet" (imorgon börjar räknandet, vägandet och mätandet). Så kl 19.23 traskar jag hoppfullt i riktning mot gallerian och Subway, som är öppet till 20.00 på vardagar, och börjar fundera på vad jag vill äta för mumsigt.
När jag kommer fram till dörren slås dock mina drömmar för kvällen i spillror, av en finnig liten jävla fjortis (han var i alla fall liiite yngre än jag) som har bestämt sig för att stänga butiken drygt en halvtimme i förväg just den här kvällen. Tack så jävla mycket för det!
Det är bara att gå till Navet och glatt invänta nästa buss, med andra ord. Vid det här laget är jag så sur att inte ens busschauffören som ser ut som Coach och alltid skämtar med mig och andra resenärer kan få mig på bra humör. Men jag ler för syns skull.
Efter några jobbiga minuter på en förvånansvärt full buss är jag hemma i Nacksta. Jag undviker på något magiskt sätt att halka nerför backen från busshållplatsen (en bruten svanskota hade varit en bra avslutning på dagen annars, kände jag), och går mot porten. En snäll granne som jag inte känner igen håller upp dörren åt mig och jag börjar känna hopp om mänskligheten igen. Jag går in i hissen, går av på min våning och går mot min dörr.
Som jag inser inte är min dörr. Där står ett helt okänt namn, och det sitter flera klistermärken på den. Dörren bredvid känner jag igen namnen på i alla fall, eftersom det är två studiekamrater som bor där. Men de bor i porten bredvid mig.
Jag har alltså, för andra gången sedan jag flyttade till Sundsvall, lyckats gå vilse i mitt eget hus. Så. Jävla. Duktigt.
Som lite icing on the poop-cake that is my day så känns kurslitteraturen som jag satt och läste medan jag köade oerhört onödig. Än har den inte sagt något som jag inte redan visste. Och eftersom jag har sjukt mycket att läsa och göra inför helgen (tenta och inlämning av övningsuppgift på lördag) så vill jag inte lägga ens en minut på onödig litteratur. Med andra ord: läraren ska ha stryk som sa att den här är viktig inför tentan!

God jävla natt

Edit: Det var visst så mycket jävulskap under dagen att jag faktiskt glömde en sak. På skolan lyckades jag med bedriften att tappa bort min bok "Spelregler för press, tv och radio". Eftersom böcker nästan är heliga (kurslitteratur ingår inte alltid i den beskrivningen, men den här är väldigt tunn och dessutom fruktansvärt bra att ha) så sörjde jag min förlust oerhört mycket.
Nu har jag i alla fall haft sådan tur att en tjej i bildjour08 har hittat den, så jag får tillbaka den någon gång under onsdagen.

Carin tipsar: Budget-husdjur

Är du en stackars fattig student? Längtar du efter husdjur men tycker att en katt är för dyr och en hund för mycket jobb?
Här kommer lösningen för dig!

Köp hem lite clementiner och pistagenötter. Lägg clementinerna i kylskåpet och pistagenötterna i en otät burk i skafferiet. Åk sedan hem till föräldrar/släkt/vänner i tre veckor.
Voilá! När du kommer hem igen kommer du ha ruttna clementiner i kylen, flugägg i botten på nötburken och en hel farm av små och stora mysiga flugor i ditt kök.

Nu kan du fritt sysselsätta dig med dina nya små skyddslingar. Kom på roliga aktiviteter att göra tillsammans. Till exempel att jaga de små liven lite lekfullt med en blöt disktrasa. Det tycker de är väldigt roligt. De uttrycker oftast denna lycka genom att glatt explodera mot en vägg eller skåplucka.
Enjoy!

Lisa och labradoren

Eftersom jag som vanligt har blivit dyngförkyld nu över julen så tog pappa kvällspromenaden med Lisa alldeles nyss. När de kom in var båda två upprörda och skärrade. Lisa stod som förstenad av rädsla och pappa var oerhört uppe i varv och arg.
Han berättade att precis när de skulle vända hemåt hade han blivit omkullslagen bakifrån och nästan ramlat på Lisa. Innan han hunnit fatta vad som hänt så ser han en stor labrador slänga sig över Lisa, som börjar tjuta och skrika, och bita henne över ryggen och huvudet. Pappa blir fly förbannad och sparkar till labradoren för att få bort den från Lisa. En labbe som är på krigsstigen är inte att leka med och han var rädd att den skulle bita ihjäl Lisa om den fick chansen.
Lisa lyckas efter en stund slingra sig ur sitt halsband och försöker gömma sig under en bil som står parkerad på gatan, men kommer inte riktigt in och labradoren fortsätter hugga henne över ryggen och bakbenen. Ägaren till labradoren kommer till slut springandes efter hunden och slänger sig över den, och Lisa springer genast därifrån för att rädda sig. Pappa ropar på henne och hon stannar en bit bort.
Nu borde det vara slut, med att hunden är infångad och Lisa till synes är okej. Men nej. Nu kommer en annan av hundägarna ut från huset och slår till pappa lätt i huvudet för att pappa sparkat på hunden. Visst förstår jag om man blir upprörd om någon sparkar på ens hund, men när det är hunden som först går till attack får man ta mig fan skylla sig själv. Det var ju för att försvara Lisa från att bli allvarligt skadad som han gjorde det, inte för att vara elak.
Två andra personer kommer ut ur huset och skriker och skäller ut både pappa och Lisa. Pappa berättar att han själv var fruktansvärt nära att slå till mannen som slog till honom, men sansar sig och säger bara att vi hör av oss om det visar sig att Lisa är skadad på något vis, och så går han hemåt.

Lisa verkar tack och lov vara okej. Hon är lite öm i högra bakbenet, lite blodsprängd i vänstra ögat och såklart väldigt skärrad, men i övrigt är hon oskadd. Hon kommer nog inte vara så förtjust i labradorer i fortsättningen, men det är som det är. Hon är i alla fall inte allvarligt skadad.

Övriga punkter:
Imorgon ska vi åka iväg till Örebro för den årliga obligatoriska släktträffen. Det kommer bli massor med äta och dricka hela dagen, så vi kommer väl få rulla tillbaka hem till Ludvika framåt kvällskvisten.
Jag har verkligen varit skamligt dålig på att blogga under hela 2009. Har väl blivit knappt 100 inlägg på hela året. Verkligen dåligt. Jag måste komma igång med bloggandet igen. Särskilt om "Nackstabloggen" för Kåridåren ska fungera :P Då måste jag vara betydligt mer produktiv än jag varit här. Men det ska nog fixa sig.

'Til next time, my loves!

Skämmes Carin! Skämmes!

För länge sedan jag uppdaterade, jag vet.
Så, vad har hänt sedan dess?

En del bra, en del dåligt, en del ännu sämre.
Men en hel del bra.
Har jobbat rumpan av mig med att fixa skolan (meningslösa kurser med långtråkiga föreläsningar och oinspirerande föreläsare), sjunga i Gungner, åka hem till Ludvika för att sjunga i Cantilena, och parallellt med allt slit dessutom försöka ha tid med ett socialt liv. Det har gått knackigt, men det har gått.

Vi hade en redaktionsövning här på Mittuniversitetet förra veckan. Mycket slit och en hel del ångest också, i min roll som chefredaktör i min grupp. Tycker ändå att vi lyckades få ihop en helt okej tidning till slut, och känner mig väldigt nöjd med min grupp som helhet. Är däremot inte nöjd med min egen insats på många sätt. Känner mig helt enkelt inte tillräckligt erfaren och kunnig för att på ett säkert sätt kunna styra och bestämma över de övriga. Att vi dessutom hade en minst sagt speciell och svår handledare för vår grupp gjorde inte saken lättare.
Men, som tur var så hade jag bra folk i min grupp som tog mycket ansvar för sina delar i det hela och gjorde väldigt bra jobb.
Förra helgen var jag hemma i Ludvika igen för att sjunga med Cantilena på deras Luciahögtid. Det drog ut så pass på tiden att jag missade mitt tåg tillbaka till Sundsvall, så snälla mamma fick skjutsa mig till Borlänge för att hoppa på tåget där istället.
Den senaste veckan har vi hållt på med den sista kursen för terminen. Väldigt intressant, och med en oerhört underhållande föreläsare vid namn Mikael Gulliksson. Han har för vana att slänga sig med ord och uttryck som "okynnesåtala", "nynazister av dubiöst slag", "oomkullrunkelig" (ja, han använder verkligen det ordet på riktigt), "sexuellt speciella" och mycket annat roligt.
Idag hade jag min sista föreläsning för året, och imorgon bär det av hemåt mot Ludvika för julen. Jag har tur och har inte nästa föreläsning förrän den 11 januari, så jag kan vara kvar hos mamma länge. Däremot kommer jag knappast vara ledig under hela den tiden, eftersom jag har massor med läsning att göra (vi ska ha tenta samma vecka som vi kommer tillbaka till Sundsvall). Dessutom hoppas jag på att få jobba någon dag, för att få ihop lite mer pengar inför nästa termin. Och när jag ändå är hemma vill jag ju såklart passa på att träffa lite vänner också. Det dröjer ju lätt väldigt länge emellan gångerna.
Nu ska jag gå över till Charlene lite snabbt för glögg och pepparkakor. Sedan ska jag hem och packa färdigt och städa lite inför morgondagen. Det är inte kul att komma hem till en superskitig lägenhet efter att ha varit hemifrån i flera veckor.

På återseende.

Korrhelg

Har spenderat oförskämt mycket tid på skolan idag, med tanke på att det är lördag. Det har nämligen varit korrhelg för årets sista nummer av Kåridåren. Grafikerna har jobbat hårt med redigeringen, vi journalister har korrat, lämnat tillbaka för korrigering, redigerarna har gjort om, lämnat över, vi har korrläst. Och så har vi hållt på hela dagen.
Personligen tyckte jag att det var ytterst trevligt att för en gångs skull jobba tillsammans ordentligt. När vi skriver och fixar artiklarna arbetar vi ju mest ensamma hela tiden.
Under en kafferast diskuterade Anton, Oscar och jag lite hur vi vill att tidningen ska se ut till våren, när det är vi som har det huvudsakliga ansvaret. Vi kom fram till lite intressanta saker om hemsidan, vad som ska finnas i tidningen och annat sånt skoj. Jag tror att det kommer bli riktigt bra. Det enda som är ett orosmoment (som vanligt) är huruvida vi kommer lyckas med att få ihop annonser så det räcker för att ge ut tidningen som vi vill. Men förhoppningsvis kommer det lösa sig.

Det har varit väldigt skönt att vara sysselsatt hela dagen. Det har inte gett mig utrymme att tänka för mycket på sånt som jag inte orkar tänka för mycket på. Självklart har det funnits i bakhuvudet hela tiden, men det har inte tagit över mina tankar så som det förmodligen skulle gjort om jag bara suttit hemma i min ensamhet hela dagen.

Nu ska jag se till att få lite sömn. Det har jag gjort mig förtjänt av, tycker jag.

Jävla pappersbruk!

Det luktar bajs i Sundsvall just nu.
BAJS!
I hela stan!
Eller åtminstone hela Nacksta.
Kom ut från bussen och trodde jag skulle kräkas.
Det luktar nästan lika illa som det kan göra i mitt trapphus ibland. Och det säger inte lite.

Ser INTE fram emot nattpromenaden med Lisa...

Ett meningslöst inlägg

Sitter på skolan och väntar på att föreläsningen i 'Journalistikens villkor' ska börja. Är sjukt trött, lite förkyld, men rätt glad ändå.
Somnade runt 2-tiden i natt och tvingade mig själv att vakna kl 6 för att hinna iväg till radion för Klagokören. I eftermiddag bär det av hemåt till Ludvika för övning med Cantilenakören. Ska bli skönt att komma hem till mamma lite, äta vettig mat och socialisera med familjen. Får ta hand om stackars mamma lite också, eftersom hon har fruktansvärt ont av sin artros...
Anywho... Nu börjar övriga kurskamrater droppa in, så det är väl läge att vakna till lite mer ordentligt. På återseende!

Kvällens citat

Monica om varför hon är elak ibland:

"Men han får ju skylla sig själv att han existerar"

Grannar

Jag sitter för tillfället hemma med en förfärlig förkylning. Jag nyser, snorar och hostar så det står härliga till. Jag är trött i kroppen och mina bihålor känns som badbollar fyllda med cement.

Det hela blir inte bättre av att jag nu i över en timmes tid har tvingats lyssna på något konstigt skvalande från våningen över. Det låter seriöst som att min granne har stått och kissat konstant i ca 80 minuter. Det är precis det där skvalande, konstigt kluckande ljudet som bara en kissande karl kan åstadkomma. Och det är oerhört frustrerande!
En ny form av vattentortyr, må hända? Jag borde kanske kontakta någon trevlig underrättelsetjänst och tipsa dem. De kanske betalar per person som blir knäckt av metoden...

Grannar kan vara otrevliga även när man inte är sjuk och grinig. Det händer ganska ofta i mitt hus faktiskt.
För någon vecka sedan så misstänkte jag att Lisa hade kissat i hallen. Det stank nämligen surt och lite unket när jag kom ut dit. Jag kunde inte riktigt identifiera varifrån det kom, men tyckte att det kändes starkare vid dörren. Däremot hittade jag ingen blöt fläck alls. Jag öppnade ytterdörren och kände att det luktade mycket starkare ute i trapphuset än i min hall.
Förklaring: Det var inte kiss, det var någon av mina underbara grannar som lagade någon extremt märklig mat, som alltså luktade hundkiss.
Okej, jag kan väl ta den. När jag var nyinflyttad blev jag ju pålurad att testa surströmming (jag gör aldrig om det, jag mådde illa i flera dagar efteråt) och det luktade rätt ordentligt även i trapphuset, så det var väl bara någon som gav igen.
Något som är betydligt värre är däremot några av utbytesstudenterna i huset.
Det har hänt många gånger att jag kommit in i hissen efter någon av dem och önskat att jag inte hade något luktsinne. För den lukt som slår emot en är något av det värsta jag varit med om.
Svettlukt kan jag ta. Det är inte skoj kanske, men jag kan ta det. Det är ju ändå naturligt. Men det här är bortom svett och allmän stank. Det är direkt vidrigt.
Det är en blandning av svett, smuts, lortiga kläder och otvättade skrev. Det fyller upp hela luften, gör den alldeles sur och fruktansvärt svår att andas.
Jag önskar att det bara var hissen det luktade i. Men det är det inte. Det är så illa att om jag går ut ur min lägenhet kan jag känna om någon av dem har varit i trapphuset de närmaste minuterna, trots att ingen av dem bor på min våning. Stanken fyller verkligen upp precis hela trapphuset. I ett hus med sex våningar!
Det är inte riktigt mänskligt, det kan det inte vara.
Hur kan de inte själva känna att de luktar? Visst, det händer att jag är hemma och riktigt sjuk, så där sjuk så att man inte vill eller bryr sig om att tvätta sig ordentligt på några dagar. Men när jag blir så pass frisk att jag har ett fungerande luktsinne och tänker börja visa mig ute bland folk, då känner jag att jag luktar illa och jag tycker att det är jobbigt och äckligt, så jag tvättar mig (jag gnuggar och gnuggar och gnuggar till varje tillstymmelse av äckel är borta!).
Det som är ännu mer otroligt är att jag vid ett flertal tillfällen sett några av dem med vad jag bara kan anta är flickvänner. Har inte de HELLER ett fungerande luktsinne? Eller har de någon sorts stank-fetisch?
Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Jag vill bara kräkas på dem lite grann. Då skulle de kanske lukta bättre...

Tjejkväll

Ikväll bjöds det på filmkväll hemma hos Monica.
James Bond en masse och även lite The Dark Knight bidde det.
Monica hade bakat och bjöd på massor med godis och annat gott, så alla var glada.

När vi såg James Bond undvika döden för trettionde gången gav Sanna oss kvällens bästa citat:
De borde komma på ett bättre sätt att ta död på Bond. Ge honom en könssjukdom eller något!