"Funeral Blues"

Såg en kort snutt av "Fyra bröllop och en begravning" på tv tidigare ikväll, och jag kom in precis under begravningsdelen av filmen. Där lästes "Funeral Blues" av W. H. Auden och jag blev, precis som förra gången jag hörde den, alldeles förälskad i den. Börjar gråta varenda gång jag hör den. Jag är en blödig jävel...
Ja, jag vet att det är en begravningsdikt, men jag tycker ändå att den är vacker, så nu tänker jag dela med mig av den.
Läs, och njut.



"Funeral Blues"

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden