Händelserik kväll

Här sitter man och jobbar natt igen, men den här gången är jag inte bitter (no, really, I'm not).
När VM gick igenom grejer i källarförrådet ikväll rullade några tunga IKEA-skrivbordsben ner från den översta hyllan (ca två meter upp) och landade rakt på hennes fot.
Det blöder satan, en halvt hysterisk 6-åring växlar mellan att gråta otröstligt och försöka trösta sin mamma som ligger på golvet och nästan svimmar av smärtan. 9-åringen ringer vänner till VM, familjen F (som bor några minuter bort), för att be dem komma och skjutsa henne till akuten, medan jag springer för att hämta First-Aid Kit, is, samt låsa upp ytterdörren. Efter det kommer jag tillbaka ner i källaren, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för att vara ärlig. Jag försöker hjälpa VM, genom att försöka lägga is på tårna, samt instruera henne att hon måste höja upp foten. Dessvärre märker jag att hon inte riktigt svarar, och ögonen är ganska blanka av smärta vid det här laget. Så jag försöker istället ta hand om flickorna i väntan på att Fs ska komma och kunna ta över sjukvårdandet (fru F har viss medicinsk bakgrund, tydligen). Dessvärre är det inte helt lätt att lugna ner tjejerna heller, eftersom de ser att VM blöder kraftigt och har fruktansvärt ont. Men jag gör mitt bästa.
Efter vad som känns som en evighet kommer Fs, och då blir det så mycket lättare. Fru F beordrar VM att låta henne kyla ner foten, jag hämtar en blöt handduk, som hon sedan virar runt foten, och sedan bär det av till akuten.

Kvar står så jag i hallen, med två hysteriska barn som gråter efter mamma... Minstingen ser ut genom dörren när de åker iväg och är fullständigt otröstlig. "She's probably not gonna be back for like two weeks" hulkar hon fram mellan gråtattackerna, och jag försöker försäkra henne om att mamma kommer vara tillbaka när hon vaknar imorgon. Men det går inte riktigt fram i en stackars livrädd 6-årings huvud...

De ringer mormor, som blir livrädd då hon hör två storgråtande barn i telefonen, och inte kan urskilja något de säger. Jag får förklara läget, och försäkra henne om att det inte är några livshotande skador det handlar om.
Efter samtalet med mormor verkar det som att det tar slut på gråten, och jag lyckas få dem att sätta sig i vardagsrumssoffan. Där spenderar de så resten av kvällen, tittar på TV och äter våfflor med sirap och grädde (man får äta sånt till kvällsmat när ens mamma är på akuten).
De somnar till slut i soffan, och det är inte helt lätt att få upp dem till sängen på övervåningen. 6-åringen kan jag lyfta, men det är inte HELT kul att bära henne uppför trappan. 9-åringen är det helt uteslutet att jag kan lyfta, så henne måste jag väcka för att få upp henne, vilket känns väldigt nedrigt, men vad gör man? Jag ville inte att de skulle vakna när VM väl kom hem, så då var de tvungna att flytta sig upp till övervåningen.

Anywho, vid 23.15-tiden kommer så VM hem tillsammans med fru F. Hon har fått diverse smärtstillande och är lite skojsigt nerdrogad, och berättar med ett leende att hon har krossat sin stortå. Den är bruten på minst tre ställen, nageln kommer ramla av ett antal gånger, och hon har massor med små skärsår (vass metallkant är inte att leka med). Hon har fått instruktioner att fortsätta gå på smärtstillande, hålla foten upphöjd, samt att lägga is på tån en gång i timmen i tjugo minuter. Det känns som att jag kanske behöver påminna henne lite om det när hon går på smärtstillande. Hon är ju inte helt klar i huvudet, vilket är förståeligt.
Jag måste säga att jag var lite nervös för att besöket skulle ta hela natten (man vet aldrig med akutmottagningar en fredagkväll strax före jul...), och jag var verkligen inte beredd på att hon skulle vara hemma redan före midnatt, så det var en glad överraskning för alla inblandade.

Så! Nu ska jag sova. Det är verkligen hög tid för det.

Tack för mig och god natt!