Oh, and did I mention: poop!?

Joråsåattduvete...
Inte världens bästa dag direkt, men som man burkar säga: det som inte dödar det härdar. Hmm... I så fall borde jag klara av ett kärnvapenkrig nu. Det blir jag och kackerlackorna som överlever.

Hur som helst... Jag vaknade imorse och så var den dagen förstörd. Jag hade sovit för lite, hade ont i halsen och ville absolut inte gå upp ur sängen. Dagen fortsatte med att jag låg kvar i sängen alldeles för länge, vilket ledde till att jag var tvungen att skynda mig så att jag skulle hinna med bussen. När jag väl skulle gå ut och vänta på bussen så tycker jag att det ser ut som att dte är relativt okej väder, men så fort jag kommer ut så märker jag att det regnar ganska ordentligt. Dessvärre visste jag att jag hade förlagt mitt paraply, så jag insåg att det inte var någon idé att gå upp och försöka leta reda på det. Så istället gick jag iväg till busshållplatsen där jag satt och frös i nästan en kvart innan bussjäveln kom. Sen gick jag, Malou och Billie runt på stan i någon timme och letade present till Malous mamma. De passade också på att handla lite kläder på Gina (jättesöt klänning för Billie och en supersnygg tröja för Malou). Själv håller jag hårt i plånboken eftersom jag är en värdelös fattiglapp, och köpte därför ingenting. Efter denna lilla runda tyckte vi attd et var dags för lite thaimat (funkar alltid...) och det var lika gott som alltid. Däremot var det inte alls trevligt när jag, precis när jag skulle ta den sista tuggan av min mat, hittar en häfttklammer i min jordnötssås. Hur den kommit dit har jag ingen aning om, men jag fick otcäka bilder av mig själv där jag svalde den och fick hela halsen uppriven. Jag gick till kassan och klagade och bad dem vara försiktiga med sånt i framtiden, och jag fick mina pengar tillbaka. (jag fick en gratis lunch, det enda positiva idag! tjohoo!)
Efter detta lilla äventyr följde en abnormt tråkig språkvetenskapslektion, där jag hade väldiga problem att hålla mig vaken och koncentrerad på vad Thorsten sa. Jag försökte liva upp det med att skriva ner allt korkat som Poopy-Mary sa, vilket blev en hel del. Här följer några guldkorn: "Well, they say so in Pirates of the Caribbean" (Ja, men DÅ är det ju sant, för de filmerna är ju nästintill dokumentärer, så allt som sägs där måste ju vara sant), "How come Australia is not an island?" (och det har med semantics att göra... hur då?) "Are you sure that's really how you spell 'ostrich'?" (Well, he's only the teacher, I'm sure you spell a whole lot better than he does) "Why are the borders between the states so straight?" (Jo du förstår, när de erövrade de staterna från indianer och annat löst folk som bodde där så gick de på helt spikraka led, så när de inte kunde erövra längre så blev gränsen helt enkelt fulllständigt rak. Vad trodde du?)
Hon är en väldigt, väldigt speciell människa, to say the least.

Hur som helst... När jag kom hem insgå jag att jag har en halv roman att läsa om bilingualism till imorgon, och dessutom ska jag försöka skriva ihop något halvdant om det innan imorgon kväll klockan 21. Känns verkligen som at det kommer gå åt helvete.

Jobbet skiter sig fullständigt. För tillfället har jag varken den tid, ork eller motivation som faktiskt krävs för att det ska fungera bra. Men men... Jag får väl försöka ändå. Ska iaf jobba på KTH på lördag. Kan nog bli rätt bra. Men jag tror inte att jag ska fortsätta jobba med det här till hösten. Det känns inte alls som att det funkar är jag rädd.

Nu sitter jag här och mår illa och fryser som en nyrakad pudel. Jag tror nästan att jag börjar bli sjuk dessvärre. Känns inte roligt alls. Är ju konsert på söndag, och det vill jag inte alls missa.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan... Varför ska allt skita sig samtidigt?

Klädpanik!

Jag har börjat inse att jag hatar i stort sett alla kläder jag äger och har. Dessvärre är jag pankare än en rånad kyrkråtta, så jag har definitivt inte råd att gå på shoppingrunda de närmaste två-tre månaderna. Så det är bara att inse: vill jag ha nya kläder innan sommaren så är det bara att sy de själv. Inte för att jag har något emot att sy, det är något jag i normala fall älskar att göra. Problemet är bara det att det tar ju betydligt längre tid att sy en klänning än vad det gör att gå in på Indiska/Åhléns/HM och prova den, ha lite provrums-ångest, fundera på om jag har råd, inse att jag inte har det men what the hell, ställa mig i kön och till slut köpa fanskapet... Och det är tid som jag inte har just nu. Det är skola, jobb, sommarjobbs ansökningar, födelsedagar hit och dit, psykologiboksläsande osv osv osv. Sen ska jag ju försöka sova lite däremellan också, vilket inte verkar gå så bra... Eller ja, sover gör jag, men inte fan blir jag nå mer utvilad. Varje morgon jag vaknar känns det som att jag knappt slöt ögonen innan det var dags att gå upp igen.

Men men, jag får väl ta mig lite tid, helt enkelt. Jag lät ju ha lite kläder att ha på mig, faktiskt...
Då kommer nästa problem: Just nu har jag i stort sett inget tyg alls, förutom ett vitt... Ska jag sy en vit klänning? Ska jag se ut som att jag ska gifta mig? Vill jag det? Hmmmm... Det får framtiden utvisa...


Edit: "Klädpanik" är för övrigt ett sånt ord som Aftonbladet eller Expressen hade kunnat uppfinna, så jag får väl känna mig "stolt" över att jag skulle passa som rubriksättare på skittidningar...