Nämen!?

Jag har kommit på en sak...

Min lillebror ser lite ut som Neil Patrick Harris. Ni vet, Barney i "How I Met Your Mother".

Lite funderande sådär på förmiddagen när man är sjuk.

Vad bloggade du om för ett år sedan?

Såg att både Mymlan och Tyskungen hade länkat till Mumari och just denna fråga, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu (förutom att ha jätteont i foten efter fallet i trappan igår) så kan jag väl helt enkelt svara på frågan.

Dessvärre bloggade jag inte den 28 januari förra året, men den 29 januari gjorde jag det. Det var det närmaste som fanns, så det får det bli.

För ett år sedan klagade jag på hur trött jag var, efter att ha spenderat ett halvår med att skriva min C-uppsats, och all frustration som följde i dess spår. Jag hade även precis börjat kursen Språk & Kön, som visade sig vara lika lärorik som jag trodde (för övrigt väldigt duktigt av mig att använda ordet "intressant" tre gånger i två meningar: hade jag inte hört talas om synonymer?), samt den andra kursen i Franska. Den visade sig vara mycket svårare än jag trodde, men det gick ju bra ändå till slut.
Jag skrev även om att skicka in frågor till lilla president Bush. Jag hade totalt glömt bort den där grejen, som jag är ganska säker på att Malou sa från början (men som jag så fräckt snodde, moahahahaaaaa!), och nu är det ju dessvärre alldeles för sent att skicka in en sådan fråga. Det hade varit roligt, på ett ... ganska töntigt sätt. Men jag har ju aldrig påstått att jag är något annat än just en tönt, så det skulle väl passa rätt bra.

Läs det här!

Jag fick ett oerhört bra "lästips" från Mymlan idag. Läs hennes inlägg och läs sedan den här texten.
Det var oerhört starkt.

En sådan kontrast mot oss här i lilla, trygga Sverige.

Jävla CSN

Idag har jag fått två brev från CSN.
Det ena säger att jag har blivit beviljad studiemedel för vårterminen 2009, men de har fel antal poäng uppskrivna, trots att jag skickade in ett papper med en rättelse.
Det andra säger att nu är det minsann dags att börja betala tillbaka på mitt lån. 1630 kronor vill de ha i slutet av Februari, men det kan de ju glömma.

Har CSN noll koll på vad CSN håller på med? De kan ju inte på allvar mena att jag ska låna pengar och betala tillbaka pengar på samma gång, så något fel har det ju blivit i den inre kommunikationen hos dem. Så nu måste jag sätta mig och maila/ringa/skriva till dem för att lösa det här problemet, för jag räknar inte med att de själva ska inse att de gjort ett misstag. Så vill jag låta bli att få kravbrev från dem om sisådär en månad så är det bara att lösa skiten själv.

Jag säger som jag sa hos Mamselamsen igår: skulle jag vinna massor med pengar skulle något av det första jag gör vara att betala tillbaka allt jag är skyldig CSN och be dem stoppa upp de där jävla pengarna "where the sun don't shine".

Bajs-CSN

Äldreboende, here I come!

Sedan jag kom hem till Ludvika igen har jag känt mig ovanligt gammal. Inte bara på grund av att jag tydligen ser äldre ut, vilket vore illa nog bara det. Nej, jag har även lyckats halka omkull och slå mig ovanligt mycket, lite så där som gamla människor gör när det är dags att flytta från egna lägenheten och till äldreboendet.
Första gången var när jag var ute med Lisa. Jag gick vid stigen längs sjön, och helt plötsligt är det en isfläck under snön och jag ramlar med hela kroppstyngden på mitt vänstra knä. Inte skönt.

Andra gången var även det på promenad med Lisa, längre bort på samma stig några dagar senare. Den här gången halkar jag åt sidan och landar rakt på vänstra höften. Inte skönt.

För bara 40 minuter sedan gick jag ner för trappan från övervåningen, på väg ut på promenad med Lisa. På något vis halkade jag på avsatsen (jag skyller på mina tofflor) och halkade nerför resterande åtta trappsteg. När jag väl var nere på botten kunde jag inte röra tårna på högerfoten, det kändes som att vänstra armbågen blödde rejält, och hela vänstra låret var blåslaget. Så jag satte mig där och grinade ett tag och stackars mamma (som är hemma och jättesjuk) flög upp ur sängen och trodde att jag ramlat nerför trappan med huvudet före och brutit nacken eller något (vilket inte blev bättre av att det första jag sa var att jag inte kunde röra på eller känna mina tår).

Men men, så klantig är alltså jag, och det var inte helt lätt att få på sig skor och jacka för att ta ut Lisa efter det. Men vad kan man göra när man har en nödig hund? Hon måste ju ut, och mamma hade ännu svårare att röra sig än vad jag hade, så det var bara att gå ut...


Nu ska jag försöka släpa mig iväg till affären för lite sista-minuten-inköp av kollegieblock och liknande inför min första lektion i ryska ikväll.
Önska mig lycka till!

Stora Bloggriset

Tyskungen har dragit igång en trevlig tävling som jag tycker ni ska fundera lite på. Det handlar alltså om att nominera en blogg (eller flera) som man tycker ska vinna riset för 2008s sämsta blogg.

Gå in och kika vettja!

Vad göra?

Jaha, nu var man då ikapp med bloggvärlden igen, efter att ha varit tre hopplösa veckor efter (så blir det när man inte har någon internetuppkoppling).
Så vad ska jag nu göra när jag sitter hemma om dagarna?
Plugga?

Nej, lyckligtvis har jag ju precis laddat ner hela säsong 3 av Dexter, så jag ska nog kunna sysselsätta mig med något okreativt och stillasittande åtminstone en vecka till.

It's aliiiiiive!

Min lillebror är världens bästa lillebror!
Idag har han fixat min dator, så nu lever den igen. Mitt scrollhjul funkar! Jag måste inte starta om explorer det första jag gör när jag slår igång den! Jag kan faktiskt byta namn på mer än en bild i taget i mina mappar!
Det är ett mirakel!

Ungefär ett halvår sent :P

Följ min blogg med bloglovin

Retard rebels' namn analyserade

Jag har lärt mig något nytt idag: Mitt namn betyder tydligen sommarskog på Japanska, och ren (som i "pure") på Grekiska. Så jag ska vara som en ren sommarskog? Bra att veta.

Jenny kan väl mer leva upp till sitt namn i så fall, eftersom det betyder ungefär vit, ljus, och mjuk (är man skandinav så är man, och är man dessutom blond, oh well...). Ellinore betyder tydligen pity, vilket inte känns som någon bra beskrivning på lilla Elli, men intressant är att Malou (eller egentligen Marie-Louise, som ju Malou "ofta är ett smeknamn för") betyder bitter på Hebreiska.

Lite humor så här på kvällskvisten.

Welcome back, åldersnoja!

Jag var lycklig i Amerikat. Där behövde jag i princip alltid visa mitt leg för att få köpa en drink. Jag kände mig ung och fräsch i Amerikat.

Här i Sverige känner jag mig gammal och jävligt sliten.
Jag behövde inte visa leg när jag köpte några cider på Systemet idag. Det gör mig deprimerad.

Livstecken

Det är förmodligen bäst att jg gör något ljud ifrån mig här innan det börjar dimpa ner en massa otrevliga mail som säger "varför skriver du aldrig i din blogg?", "blogga kvinna, annars får du en snigel på ögat" och liknande elakheter.

Anledningen till att jag inte hört av mig sedan det där "komma-hem-mailet" är dels att jag lånar en oerhört dryg dator av mina lillebror. Den är liten och smidig, förutom när man ska skriva på den. Då är den ett helvete. Tangentbordet är ca hälften så stort som på min laptop, vilket gör det VÄLDIGT krampaktigt att försöka få till något vettigt. Så om ni hittar en massa stavfel i det här inlägget så är det troligen därför. Den har dessutom en förmåga att hoppa över vissa bokstäver ibland. Oerhört frustrerande.

Den andra anledningen till att jag inte skrivit något är helt enkelt att det inte direkt har hänt något sedan jag kom hem.
Jag har fått besök av vänner, vilket varit väldigt uppskattat, jag har registrerat mig på kurserna jag var antagen till, och jag har totalt ruinerat mig på kurslitteratur. Men roligare än så blir det inte...

Jo, en sak av intresse har hänt (intresse för mig, förmodligen inte för någon annan, men jag skriver det ändå, det är ju ändå MIN blogg vafan, vem har sagt ett den ska vara intressant för ANDRA?!):
När jag kom hem och såg LisaFlisa på Arlanda märkte jag genast att den lilla "klumpen" i hennes högra ögonvrå hade blivit mycket större medan jag varit borta. Mamma och Olle hade också tyckt det, men det är ju svårt att se när man ser henne varje dag. Så, jag ringde till veterinären här i stan och vi fick en tid i tisdags morse. Efter en väldigt snabb titt på Lisa (det tog kanske två sekunder) såg veterinären Maria (för övrigt en oerhört bra, lugnande veterinär, heder till henne som höll nerviga Lisa fullständigt lugn även i undersökningsrummet) att det var en lite vårta. Tydligen kan hundar få såna ibland. Inget farligt, "bara" väldigt irriterande för dem, eftersom de såklart ser dem, när de sitter så nära ögat.
Så det var bara att boka tid för att ta bort skiten. Tydligen kommer den fortsätta växa, och ju större den är desto svårare (=dyrare) är det att ta bort dem. Så den 17e februari ska Lisa in för en lätt operation på deras mottagning i Smedjebacken. Hon ska sövas och grejas, och kalaset kommer gå på runt 2000 kronor. Knappast vad jag skulle vilja lägga pengarna på, men vad gör man inte för sin lilla Flisa...?
Det är förmodligen ingen idé att dra in försäkringen i det hela heller, eftersom min självrisk ligger på 2100kr plus 10% av behandlingskostnaden. Det kommer troligen inte vara värt att kontakta dem. Men men, så är det när man har små djur. Ibland blir de sjuka och då får man snällt hjälpa dem bli friska.

Nu är det snart dags för mig att sova, och imorgon ska jag till Borlänge med Ida. Det är ju inte riktigt lika coolt som att åka till Chicago, New York, Milwaukee, eller ens Brookfield, men det får la duga... Jag har ju Ida :)

Till alla som orkar

Hej alla! Jag är hemma, jag lever, jag är okej.

Jag är öm i precis hela kroppen efter en lång, stressig och smärtsam resa över Atlanten, där i princip allt som kunde gå fel gick fel. Jag börjar från början.

Klockan 11.35 kommer taxin inrullande på garageuppfarten i Delafield, med över en timme kvar till min buss ska gå fran General Mitchell har vi gott om tid. Det är en skabbig, sliten gammal bil, men chauffören är trevlig och det är gott om utrymme för allt mitt bagage, så det verkar bra ändå.
Precis när jag har satt mig och vi är på väg ut från uppfarten så kör han liiiiite snett ut från uppfarten, och Malou och Elli, ni vet vad som händer då...
Man fastnar i diket.
Så där stod vi, kraftigt lutande, utan en chans i helvete att vi kunde ta oss ut utan hjälp. Medan jag väntar på att en ny taxi ska komma och hämta mig sitter jag och svär tyst över att det fortfarande inte var någon utmärkning runt garageuppfarten, vilket det verkligen BORDE ha varit, med tanke på hur djupt och brant det där diket är (och eftersom det börjar direkt där garageuppfarten tar slut).
Efter ca 30-35 minuter kommer nästa taxi, och då har jag helt plötsligt inte ALLS gott om tid. Det är nu en halvtimme kvar tills bussen ska gå, och jag börjar förstå att vi inte kommer hinna dit i tid, med tanke på att det knappast var perfekt väder. Det blev väldigt definitivt att det inte skulle gå när vi var tvungna att svänga av 94an och ta småvägar, på grund av en olycka på motorvägen. Så, strax efter kl 1 kommer vi till slut fram till flygplatsen, och jag har nu 40 minuter innan nästa buss ska gå, så jag går in och väntar (det var fruktansvärt kallt och blåsigt) och passar på att ringa hem en liten stund.
Fem minuter innan bussen ska gå går jag tillbaka ut igen och ställer mig vid hållplatsen. Efter nästan en kvart har det fortfarande inte kommit någon buss, och jag börjar bli orolig att 1. Bussen var lite tidig och åkte utan mig, och jag missar mitt flyg. 2. Bussen är väldigt försenad och jag kommer missa mitt flyg. 3. Det är för halt/kallt för att de ska köra och jag är fast här på flygplatsen tills någon kan komma och hämta mig och jag missar mitt flyg. Men till slut kommer i alla fall bussen, ca tio minuter försenad.

Runt klockan 15.30 kom jag fram till flygplatsen, en halvtimme efter de där tre timmarna som man "måste ha på sig" på O'Hare, vilket självklart gjorde mig aningens nervös och stressad.
Jag gick av på Terminal 5, internationella terminalen där SAS flyger ifrån, och jag gick fram till incheckningen. Där säger personalen att incheckningen slutade för en halvtimme sedan, men efter att ha ringt sin chef säger de att det är okej ändå, så jag får checka in. Då kommer han fram till att jag tydligen inte alls ska flyga med SAS. Biljetten är bokad från SAS, men det är United jag ska flyga med, och därmed också dem jag ska checka in med. och United flyger bara från Terminal 1, på andra sidan flygplatsen. Hade jag haft tillgång till internet i huset hade jag såklart vetat detta, eftersom jag då skulle ha checkat in online istället och därmed fått all information om gate och sånt, och bara behövt gå och lämna in mina väskor vid incheckningsdesken.
Så det var bara för mig att ta mina väskor (två stora väskor på 23 kg styck, samt en stor handbagage och en datorväska), släpa in dem i närmaste hiss (där de såklart fastnade i dörrarna otaliga gånger), gå på första bästa tåg och ta mig till Terminal 1. Självklart lyckades jag bli blockerad av flera barnfamiljer i hissarna, dessutom. Ungar som står precis framför hissdörren, och föräldrar som inte har vett nog att säga till barnen att flytta på sig. Hade det inte varit för att mina stora väskor skulle halvt ha ihjäl barnen skulle jag ha puttat bort dem, men man vill ju inte bli anklagad för misshandel det sista man gör i landet. Till slut kom jag i alla fall fram till incheckningen, och en skitlång kö. Jag kommer efter en stunds väntan fram till den automatiska incheckningen, vilket jag blir tillsagd att försöka. Det går finfint, ända tills datorn säger att min biljett var bokad via SAS, och därför måste jag checka in via SAS.
Jag får tag på personal som hjälper mig, genom att jag snällt får ställa mig och vänta på att någon ska kunna boka om min biljett. Lyckligtvis placerade hon mig i en väldigt mycket kortare kö, som jag tror egentligen bara var till för Amerikanska medborgare, så jag slapp vänta alltför länge. så är jag då till slut incheckad, jag tar mig igenom säkerhetskontrollen, och jag har till och med tid för toalettbesök samt en Vanilla Bean Frappucino på Starbucks innan det är dags att gå till gaten.

På planet hamnade jag bredvid en väldigt liten, väldigt arg gammal man (jag fick för mig att han var grekisk), som puttade och stötte till mig så fort jag rörde mig det minsta, och han var riktigt aggressiv när det gällde armstödet mellan våra stolar. Det blev alltså inte särskilt lätt att sova på planet, och jag fick aldrig slumra mer än 20 minuter i streck. Jag vet, för jag hade en klocka mitt framför mig på skärmen. Dessutom försökte mannen framför mig att krossa mina knän när han fällde ner sitt säte (och han var väldigt nära att slå ett glas med juice i knät på mig), så det var bara att försöka dra ihop sig så mycket som möjligt, vilket ledde till lite lätt kramp i diverse kroppsdelar.

Vi landade i Amsterdam nästan en halvtimme senare än det var planerat (planet lyfte sent från Chicago, och vi var dessutom tvungna att ta en liten omväg runt ett oväder någonstans över Atlanten), vilket gav mig bara 40 minuter att hitta och ta mig till mitt flyg till Stockholm. Eftersom informationen på planet sagt att det tar minst 50 minuter för alla som mellanlandar i Amsterdam att ta sig till sitt nästa flyg var jag såklart aningens nervös för att jag skulle missa flyget. Så det var bara att springa genom flygplatsen, kika efter skyltar överallt, som såg ut att lova att "bakom det här hörnet är din gate", men det var den aldrig. Så man skyndade mig, och fortsatte. Det var en otrolig tur att passkontrollen gick så fort som den gjorde. Det var ingen kö alls, utan jag kunde gå rätt fram till luckan och sen bara gå iväg igen. Men min tur tog slut i säkerhetskontrollen, för när jag gick igenom metalldetektorn så pep jag ganska duktigt. Så då väntade en kroppsvisitering... De är inte alltför roliga i vanliga fall, men har man sprungit med tung packning genom en hel flygplats och blivit ganska svettig är de ännu mindre trevliga. till slut insåg jag att anledningen till att jag pipit var att jag hade glömt ta ur några mynt ur min byxficka. Så när vi insåg det fick jag till slut gå vidare och hämta mina grejer. Så jag skyndade mot gaten, men insåg efter ett tag att jag glömt en påse kvar vid säkerhetskontrollen. Det mesta där i skiter jag i, det var lite sysselsättning för planet (korsord, tidning och choklad), så det hade jag kunnat lämna om det var så, men jag hade även stoppat i min halsduk som jag fick från mormor där, och den är jag inte beredd att bara lämna. Så det var bara att glatt gå tillbaka till säkerhetskontrollen och leta reda på påsen för att sedan fortsätta min språngmarsch mot min gate. Lyckligtvis var det inte långt kvar dit nu (men det visste ju inte jag, eftersom jag aldrig varit där förut och hade trott att jag var nästan framme ganska många gånger), och när jag väl kom ombord hade jag tio minuter kvar innan planet skulle lyfta. De tio minuterna spenderades på toaletten med att försöka fräscha upp mig så mycket det gick efter mitt svettiga äventyr.
Planet var inte ens halvfullt, vilket var väldigt skönt just då, eftersom det betydde att ingen satt bredvid och puttade på mig, och jag kunde sätta mig lite mer bekvämt till rätta och faktiskt sova nästan en timme av restiden.
Det var väldigt konstigt, men jätteskönt, att höra flygvärdinnorna prata svenska med varandra.

Väl framme på Arlanda tog jag det lugnt, samlade ihop mina grejer, gick av planet och gick för att hämta upp mitt bagage. Men icke då. Mina väskor hade blivit kvar i Amsterdam, fick jag veta (och det hade jag väl visserligen anat, efter det korta bytet). Så de skulle komma med ett senare flyg igår kväll (skulle landa på Arlanda runt kl 20), och sedan skulle de fraktas hit till huset under dagen idag. Lyckligtvis hade jag packat mitt handbagage så att jag har kläder så jag klarar mig för några dagar (visserligen mina sunk-kläder, men ändå).

Strax efter klockan 1 kom jag så ut i ankomsthallen på Arlanda, och mamma var där för att hämta upp mig. Lisa satt i bilen och väntade på oss, och hon såg ytterst förvånad ut när hon såg mig, och det sjönk nog inte riktigt in vem jag var först, utan det dröjde tills vi kom hem till huset innan hon blev riktigt glad och välkomnade mig hem. Lilla Mr. Snuggles sket fullständigt i mig (som förväntat, han är ju en katt trots allt) och höll sig ute hela natten från att jag kom hem. Han har blivit riktigt biffig medan jag varit borta, lagt på sig massor med muskler från att springa ute hela dagarna. Det är väldigt svårt att tro att det är samma katt som jag fick hem till mig för snart två år sedan. Då var han så oerhört liten och uschlig fortfarande.

Hur som helst. Ikväll ska jag i alla fall få besök av Georg och Stina, så det ska bli mycket trevligt. Förhoppningsvis dyker fler upp till helgen eller i början på nästa vecka. Jag vill ju träffa alla människor här hemma...

Ledsen att det blev så långt och osammanhängande, men just nu finns det ingen som helst ork till redigering och liknande, så det här är vad ni får. Hoppas ni tog er igenom skiten :P

Till nästa gång!

Snabb uppdatering + Debbie

Okej, detta har hänt:

Nyårsafton:
VM sa att jag borde städa mer och "ta mer initiativ" runt huset och städning.
Jag sa att jag redan gör mer än hon kan förvänta sig.
VM sa att i så fall funderar hon på att dra sig ur programmet.
Jag blir upprörd och arg och ringer mamma.
Det blir kväll, jag blir full och lite mindre arg.

Nyårsdagen:
Jag funderar och bestämmer mig för att åka hem.
Går ut på karaoke med Malou och Elli, tar några öl, och kvällen slutar med att jag sjunger Janis Joplin's version av "Me & Bobby McGee" tillsammans med en Elvis-imitatör.

Igår:
Jag pratar med VM, berättar att jag tänker åka hem.
VM ber mig stanna ytterligare två veckor så att hon kan hitta någon ny, vilket jag går med på, eftersom jag behöver pengarna.
Jag bokar en flygbiljett hem till den 14e Januari (landar på Arlanda 12.25 den 15e).
Äter middag på Panera Bread och ser Seven Pounds med Malou och Erika (bra film, men lite förutsägbar).
Har fått ett oroligt mail från kära Debbie när jag kommer hem, där hon undrar om jag är okej och om jag verkligen vill åka hem. Bad mig ringa henne under dagen idag så att hon får veta att jag är okej.

Idag:
Har börjat packa, för att se hur mycket jag kommer behöva posta hem, samt vad jag kan lämna här (Malou kommer ha tops, bomullsrundlar och sminkborttagning i mängder :P).
Har pratat med pappa.

Slutligen: Jag ringde Debbie för att meddela att jag är okej, samt ge henne svaret på huruvida jag tror att VM skulle bli nöjd med en annan au pair eller om hon borde gå ur programmet. Först ville hon försäkra sig om att jag verkligen inte ville ha en ny re-match, och jag sa att det vill jag verkligen inte. Jag är trött på det här, och nu vill jag hem.
Så, efter att ha beskrivit vad jag upplevt som problem här lät Debbie riktigt upprörd faktiskt (betydligt mer än jag hade förväntat mig) och sa att VM uppenbarligen inte förstått vad programmet går ut på, utan att hon vill ha "a grandmother who comes there and cleans all day". Det kändes SÅ skönt att verkligen få bekräftat från henne, som officiell representant för AuPairCare, att jag faktiskt HAR gått Above And Beyond. Även om jag har vetat det själv, och fått det bekräftat från vänner och andra au pairer, så är det så underbart att verkligen med säkerhet veta att jag har rätt. Det är inte jag som är lat och grinig, det är VM som har för höga krav.
Det ska firas med choklad! Men jag har ingen... Så det får bli lite Mountain Dew och Bacardi Apple (det är ju ändå lördagkväll :P)