Single again

Ja, så är det alltså.
Efter mycket funderande och kännande från bådas sidor blev det så. Det var han som tog steget som ledde dit, så ja, jag är aningens bitter, trots att jag på vissa plan kan hålla med honom. Men det kändes ju ändå väldigt bra att vara med honom...

Aja, jag tänker faktiskt inte prata alltför mycket om just detta misslyckande. Istället tänker jag prata om kärlek i allmänhet. Jag börjar nämligen tro att den är en myt. Allt det där snacket om att man "får fjärilar i magen", att det "pirrar i hela kroppen" och liknande. Jag vet inte om jag tror på det. Alls.
Jag har i alla fall aldrig varit med om just det. Jag anser mig ha varit kär, men inte på det sättet. Jag har känt starka känslor för någon, känt att jag mår bra av att vara med personen, att jag blir en lite bättre människa i dennes närhet, känt att jag skulle kunna tänka mig att dela min vardag med den personen och allt sånt. Men det där pirrandet har aldrig infunnit sig hos mig.
Inte som jag kan minnas i alla fall.

Eller glömmer jag bara? Försöker jag omedvetet att förminska känslor jag haft tidigare, eftersom the object of my affection visat sig vara någon helt annan än jag först trodde, visat sig vara ett svin, i brist på bättre ord?

Kanske är jag helt enkelt bara skadad och avtrubbad efter allt för många misslyckade kärlekshistorier. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att känna så för någon annan människa.
Jag funderar ibland på hur jag skulle vilja att mitt bröllop skulle se ut. Vilka jag skulle bjuda, var vigseln och festen skulle hållas, om jag skulle vara klädd i vitt (eller vara lite mer ärlig och ha en röd klänning som det står "slampa" på). En sak har jag i alla fall varit ganska säker på rätt länge, och det är att jag inte skulle vilja att vi skulle skriva några egna löften, utan bara säga efter vigselförrättaren, säga "ja" och så. Jag tror att det grundar sig mycket i att jag är rädd för att jag inte skulle leva upp till de förväntningar som folk skulle ha på kärleksförklaringarna i ett sådant löfte. Jag vet nämligen inte om jag är kapabel att känna som man förväntas känna i ett sådant läge, och ännu mindre att sätta ord på det. Jag är rädd för att jag skulle behöva fejka mig igenom det och låta platt, att någon skulle se igenom min fasad och upptäcka bristen på känslor.

Men herregud vad osund jag låter helt plötsligt. Det låter som att jag är fullständigt död inombords och inte kan känna något alls för människor. Men det kan jag, absolut. Jag känner oerhört starkt för mina vänner, släktingar och min familj. De är det bästa jag har och jag älskar dem. Jag känner bara inte det där pirrande och bubbliga som man tydligen förväntas känna när man är förälskad.
Kanske har jag bara ett annat sätt att älska, eller så har jag kanske bara inte träffat den personen som ska få mig att bubbla.
Den som lever får se, antar jag.