Uppdatering!

Augusta, 22.30, 2 Augusti
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!

Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…

Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.






Tisdag 15 Juli

Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
























Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.









Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P





















Det finns många roliga människor i New York








Only in America my friends. Only in America.
















Ground Zero







Jag framför Brooklyn Bridge








På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.

Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:










Vår grupp in action!











Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…






Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade








First Aid Classes









Det blir inte mer Amerikanskt än det här!










The German Girls!








Torsdag 18 Juli

Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.







Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.







Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!


Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.


Ansley som sjöjungfru









Olivia och Ansley







Aidan bygger sanddjur på stranden







Familjen








Ansley med min solhatt

























Huset








Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!






De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.

Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.

Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.

Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.



Jag och Anika vid Olive Garden










Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.








Söt bild på D-gänget, minus Frank








Paketöppning




Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.

Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.


Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.




































Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!


Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!