Single again

Ja, så är det alltså.
Efter mycket funderande och kännande från bådas sidor blev det så. Det var han som tog steget som ledde dit, så ja, jag är aningens bitter, trots att jag på vissa plan kan hålla med honom. Men det kändes ju ändå väldigt bra att vara med honom...

Aja, jag tänker faktiskt inte prata alltför mycket om just detta misslyckande. Istället tänker jag prata om kärlek i allmänhet. Jag börjar nämligen tro att den är en myt. Allt det där snacket om att man "får fjärilar i magen", att det "pirrar i hela kroppen" och liknande. Jag vet inte om jag tror på det. Alls.
Jag har i alla fall aldrig varit med om just det. Jag anser mig ha varit kär, men inte på det sättet. Jag har känt starka känslor för någon, känt att jag mår bra av att vara med personen, att jag blir en lite bättre människa i dennes närhet, känt att jag skulle kunna tänka mig att dela min vardag med den personen och allt sånt. Men det där pirrandet har aldrig infunnit sig hos mig.
Inte som jag kan minnas i alla fall.

Eller glömmer jag bara? Försöker jag omedvetet att förminska känslor jag haft tidigare, eftersom the object of my affection visat sig vara någon helt annan än jag först trodde, visat sig vara ett svin, i brist på bättre ord?

Kanske är jag helt enkelt bara skadad och avtrubbad efter allt för många misslyckade kärlekshistorier. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att känna så för någon annan människa.
Jag funderar ibland på hur jag skulle vilja att mitt bröllop skulle se ut. Vilka jag skulle bjuda, var vigseln och festen skulle hållas, om jag skulle vara klädd i vitt (eller vara lite mer ärlig och ha en röd klänning som det står "slampa" på). En sak har jag i alla fall varit ganska säker på rätt länge, och det är att jag inte skulle vilja att vi skulle skriva några egna löften, utan bara säga efter vigselförrättaren, säga "ja" och så. Jag tror att det grundar sig mycket i att jag är rädd för att jag inte skulle leva upp till de förväntningar som folk skulle ha på kärleksförklaringarna i ett sådant löfte. Jag vet nämligen inte om jag är kapabel att känna som man förväntas känna i ett sådant läge, och ännu mindre att sätta ord på det. Jag är rädd för att jag skulle behöva fejka mig igenom det och låta platt, att någon skulle se igenom min fasad och upptäcka bristen på känslor.

Men herregud vad osund jag låter helt plötsligt. Det låter som att jag är fullständigt död inombords och inte kan känna något alls för människor. Men det kan jag, absolut. Jag känner oerhört starkt för mina vänner, släktingar och min familj. De är det bästa jag har och jag älskar dem. Jag känner bara inte det där pirrande och bubbliga som man tydligen förväntas känna när man är förälskad.
Kanske har jag bara ett annat sätt att älska, eller så har jag kanske bara inte träffat den personen som ska få mig att bubbla.
Den som lever får se, antar jag.

Filmkväll

Jag hade tänkt ha en halvtråkig hemmakväll med mig själv idag. Kanske läsa lite i Medieutveckling 2009 eller Nyhetsjournalistik, men mer spännande än så skulle det inte bli. Men så fick jag ett sms från Monica vid 18-tiden, där hon undrade om jag kände för att komma över på lite filmkväll hos henne. Så det bar av ner gemensamt till affären för att införskaffa chips och toalettpapper (endast chipsen var menade för kvällen) och så gick jag och Lisa de 50 meterna bort till Monica's port.
Det blev Sex And The City-filmen, chips, supergoda brownies och en massa trevligt snack, och jag kom inte därifrån förrän 01.40, så jag kan lugnt säga att det var en mer lyckad kväll än jag hade tänkt mig när jag vaknade i morse (läs: vid lunch).
Imorgon blir det städning och tvätt för hela slanten (om jag orkar den här gången vill säga) och på måndag är det dags för barnmorskan för att skaffa ett nytt recept på mina nedrans snordyra ringar. Varför kan inte preventivmedel vara gratis? Jag har nog sagt det förut, men det är värt att upprepas: Jag tror verkligen att regeringen vill att jag blir gravid...

Björn Häger

Heldag med Björn Häger på skolan idag. Temat var intervjuteknik och det var helt fantastiskt bra! Väldigt intressant, och han på något vis påminde mig om varför jag sökte hit till Miun och varför jag vill bli journalist (jag vet att det låter fånigt och klyschigt, men så kändes det).
Föreläsningen var intressant, lärorik och framför allt väldigt rolig att lyssna på. Dessvärre känner jag på mig att jag kommer drömma mardrömmar om att intervjua Carl Bildt i flera veckor nu...

Klockren!

Fick en så klockren länk från Mymlan på twitter alldeles nyss!
Den är säkert gammal (jag är ju alltid lite efter med sånt där skoj), men jag garvade i alla fall så jag nästan gjorde i byxorna.

How we do it in Norrland

Vad man ägnar sig åt en helt vanlig tisdag på journalistutbildningen på Mittuniversitetet: Diskuterar med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter huruvida Blondinbella i framtiden kommer utnyttja sin makt och sitt inflytande över unga för att bli diktator.

Kort och koncist!

Jag är tillbaka, men bara så smått. Det blir inget långt första inlägg för att sammanfatta månaderna av frånvaro här inte. Istället tänker jag bjuda på ett citat som kan få sammanfatta fredagkvällens samtalsämne på JFS-sittningen.

Oscar: Vad är det med lätt överviktiga kvinnor och extravaganta sexliv?

There you have it, folks! Det tog två veckor, men nu ha kurskamraterna (åtminstone de som var coola nog att komma till vår samtalsring) fått lära känna mitt sanna jag! Nu kommer ingenting att bli sig likt mer :P

Allt gott!

Guess Who's Back, Bitches!

Här är jag igen!
Det var väldigt längesen sist. Jag har helt enkelt inte känt för att skriva under sommaren. Det har varit alldeles för mycket jobbande, lite ångest, mycket trötthet och en STOOOR längtan efter att få komma igång med studierna igen.
Nu är det i alla fall slut på de sakerna, för jobbet är jag klar med, ångest känner jag ingen då jag återigen bor själv, studierna har precis börjat, och jag känner mig därmed oerhört peppad, och tröttheten... Ja, okej, ALLT är inte borta riktigt än.

Jag har nu bott i Sundsvall i några veckor, och jag måste säga att jag redan trivs oförskämt bra här. Det är en fin stad, rätt så lagom stor för min smak ("betydligt större än Ludvika" duger för mig) och hittills har jag träffat många trevliga människor, inte minst käre Harald såklart. :)