Sussex County, New Jersey
Torsdag 28 Augusti, 12.20 pm
Nu har jag haft ett långt, trevligt samtal med mamma och Olle, och jag har även hunnit se till att barnen fått lite mat i magen, så nu är det dags för mig att återkomma med ytterligare funderingar.
Något jag har funderat på väldigt länge är att adoptera. Jag har tänkt på det så länge jag kan minnas. Jag vill absolut ha egna barn någon gång, men jag känner också att det finns så många barn i världen som behöver någon som älskar dem och tar hand om dem, så varför skulle inte jag kunna göra något åt det och hjälpa till så mycket jag kan genom att ge något eller några av dem ett hem? Självklart är det inget jag funderar på att göra än på några år, inte innan jag har pluggat klart där hemma och har ett någorlunda stabilt liv med jobb och bra bostad, men jag känner mer och mer att det är något jag absolut vill göra.
Jag vill ju hjälpa så mycket jag kan, och vad bättre sätt att hjälpa än att ta in ett litet barn i sitt hem och ge henne eller honom ett bättre liv än hon/han hade haft annars? Man får så väldigt mycket tillbaka genom att göra det.
Jag vet att jag låter sentimental och lite blödig, men jag antar att det är sån jag är.
Nej, åter till verkligheten, vardagen och allt vad det innebär!
Tandborstning står närmast på schemat, och sedan är det skolarbete. Vi måste även börja med det stora projektet nere i källaren, nämligen att städa upp allt som ligger på golvet. Frank har gett oss i uppgift att fixa det under de närmaste veckorna, så vi ska vara där nere i runt en timme varje dag. Inte roligt, men det måste göras, och jag är glad att de inte förväntar sig att jag ska städa upp det själv, för det skulle ta en halv evighet och jag skulle förmodligen ligga på golvet och gråta och skaka i ren frustration efter några timmar…
Jag återkommer någon annan gång!
I like long walks, especially when they are taken by people who annoy me.
Noel Coward
fredag, augusti 29, 2008
Jag sa ju det!
Sussex County, New Jersey
Torsdag 28 Augusti, 10.05 am
Jag sa ju att jag skulle se till att uppdatera lite oftare än tidigare. Det är ju dålig stil att bara skriva var fjärde vecka…
Igår var en riktigt trevlig dag, även om jag inte fick direkt någon ensamtid, som jag borde på onsdagar. Istället åkte vi till Picatinny, Frog Falls Water Park igen. Det var ju där vi var på vårt senaste cluster event för snart två veckor sedan. Nu var det Dawn, jag, barnen, Lisa, Hailey, Maryanne, Bill (Dawn’s pappa, om jag glömt säga det tidigare), och lilla Annika (Jennifer och JRs urgulliga dotter). Vi kom dit runt kl 1, och vid strax efter 3 var Dawn tvungen att åka iväg med Aidan, eftersom han skulle till tandläkaren alldeles i närheten. Av någon anledning tyckte Olivia och Ansley att det var roligare att följa med dem dit än att stanna kvar i poolen den sista dagen som vi skulle vara där för sommaren (de stänger efter Labor Day, som är måndag nästa vecka). Så efter några timmar vid poolen, istället för hela dagen, åkte vi iväg därifrån och for mot tandläkaren.
Det var bara ett kort besök hos tandläkaren, och när vi var klara åkte vi vidare till Bill och Maryanne’s hus i Lake Telemark. Som man hör på namnet är det ett område fullt med folk som härstammar från Norge. Det var där Helena (Dawn’s mormor) och hennes familj spenderade somrarna när de först kom hit 1939, och sedan slog de sig ner och i stort sett alla barnen i deras familj har vuxit upp där. Det är ett väldigt fint område, med en liten sjö i mitten och skog runt omkring.
Jag fick alltså äntligen se MomMom och Opu’s (det är alltså Maryanne och Bill) hus, och jag fick även träffa den fjärde och sista systern i familjen, Christa. Hon var minst lika trevlig som de andra tre, och vi kom väldigt bra överens. Hon jobbar på Fox News inne i New York, och hon sa att hon ska försöka ordna så att jag kan få komma dit för en rundtur! Fox är visserligen inte min favorit bland kanaler, men det vore så roligt att få komma dit och se hur det ser ut! Som någon som är intresserad av journalistik är det ju lite av en dröm att få se hur det går till på de stora nyhetskanalerna. Så förhoppningsvis blir det tillfälle någon gång snart, och definitivt innan februari, eftersom hon ska ha barn då och kommer vara mammaledig efter det.
Till helgen är det dags för två fester. Skrev jag det sist kanske? Jennifer ska ha en fest på söndag och på måndag är det Lisa’s tur istället. Vi får se om jag går eller om jag hittar på något med Chrissi istället. Jag ska kolla om hon har lust att följa med till Jennifer’s barbecue, för jag tror att det skulle kunna bli riktigt roligt. Hela Dawn’s familj är väldigt trevlig, så det är roligt att vara med dem. Den enda som går mig på nerverna är Hailey, hon kan gnälla något så fruktansvärt på allt och alla. Hon är aldrig någonsin nöjd med något.
Nej, nu ska jag väl gå och borsta tänderna och kanske tömma ur diskmaskinen. Barnen är fortfarande lugna och nöjda, så jag ska passa på att utnyttja den här tiden till att göra trevliga saker :P
Ha det bra tills nästa gång!
While he was talking at Baylor University, President Bush said, "Times are kind of tough." He also pointed out that Bill Gates is kind of rich, that water is kind of wet, and that Elvis is kind of dead.
Andy Waits
Torsdag 28 Augusti, 10.05 am
Jag sa ju att jag skulle se till att uppdatera lite oftare än tidigare. Det är ju dålig stil att bara skriva var fjärde vecka…
Igår var en riktigt trevlig dag, även om jag inte fick direkt någon ensamtid, som jag borde på onsdagar. Istället åkte vi till Picatinny, Frog Falls Water Park igen. Det var ju där vi var på vårt senaste cluster event för snart två veckor sedan. Nu var det Dawn, jag, barnen, Lisa, Hailey, Maryanne, Bill (Dawn’s pappa, om jag glömt säga det tidigare), och lilla Annika (Jennifer och JRs urgulliga dotter). Vi kom dit runt kl 1, och vid strax efter 3 var Dawn tvungen att åka iväg med Aidan, eftersom han skulle till tandläkaren alldeles i närheten. Av någon anledning tyckte Olivia och Ansley att det var roligare att följa med dem dit än att stanna kvar i poolen den sista dagen som vi skulle vara där för sommaren (de stänger efter Labor Day, som är måndag nästa vecka). Så efter några timmar vid poolen, istället för hela dagen, åkte vi iväg därifrån och for mot tandläkaren.
Det var bara ett kort besök hos tandläkaren, och när vi var klara åkte vi vidare till Bill och Maryanne’s hus i Lake Telemark. Som man hör på namnet är det ett område fullt med folk som härstammar från Norge. Det var där Helena (Dawn’s mormor) och hennes familj spenderade somrarna när de först kom hit 1939, och sedan slog de sig ner och i stort sett alla barnen i deras familj har vuxit upp där. Det är ett väldigt fint område, med en liten sjö i mitten och skog runt omkring.
Jag fick alltså äntligen se MomMom och Opu’s (det är alltså Maryanne och Bill) hus, och jag fick även träffa den fjärde och sista systern i familjen, Christa. Hon var minst lika trevlig som de andra tre, och vi kom väldigt bra överens. Hon jobbar på Fox News inne i New York, och hon sa att hon ska försöka ordna så att jag kan få komma dit för en rundtur! Fox är visserligen inte min favorit bland kanaler, men det vore så roligt att få komma dit och se hur det ser ut! Som någon som är intresserad av journalistik är det ju lite av en dröm att få se hur det går till på de stora nyhetskanalerna. Så förhoppningsvis blir det tillfälle någon gång snart, och definitivt innan februari, eftersom hon ska ha barn då och kommer vara mammaledig efter det.
Till helgen är det dags för två fester. Skrev jag det sist kanske? Jennifer ska ha en fest på söndag och på måndag är det Lisa’s tur istället. Vi får se om jag går eller om jag hittar på något med Chrissi istället. Jag ska kolla om hon har lust att följa med till Jennifer’s barbecue, för jag tror att det skulle kunna bli riktigt roligt. Hela Dawn’s familj är väldigt trevlig, så det är roligt att vara med dem. Den enda som går mig på nerverna är Hailey, hon kan gnälla något så fruktansvärt på allt och alla. Hon är aldrig någonsin nöjd med något.
Nej, nu ska jag väl gå och borsta tänderna och kanske tömma ur diskmaskinen. Barnen är fortfarande lugna och nöjda, så jag ska passa på att utnyttja den här tiden till att göra trevliga saker :P
Ha det bra tills nästa gång!
While he was talking at Baylor University, President Bush said, "Times are kind of tough." He also pointed out that Bill Gates is kind of rich, that water is kind of wet, and that Elvis is kind of dead.
Andy Waits
onsdag, augusti 27, 2008
Bilder. Not
Okej, jag hade tankt lagga in bilder pa mina aventyr i det foregaende inlagget, men datorn holl inte med, sa ni far gott vanta till nagon annan dag! Basta!
Sorry, sorry, sorry!
Sussex County, Tisdag 26 Augusti 2008
11.23 am
Jag ber om ursäkt för att det dröjt så länge sedan jag uppdaterade min blogg senast. Det är inte lätt att komma åt datorn i det här huset, dessvärre. Det är pappans jobbdator, så när han är här hemma behöver han den, och när han inte är här sitter oftast barnen där och spelar massor med fåniga spel på addictinggames.com eller något åt det hållet… Så stackars Carin får hålla sig till sin laptop, som är mer eller mindre värdelös, med tanke på att det inte finns något trådlöst internet här. Men men, det får gå ändå.
Sist jag skrev hade vi precis lämnat av Anika på flygplatsen. Det har nu gått snart fyra veckor sedan dess, och jag har börjat komma in i rytmen här ganska bra. De flesta dagarna går riktigt bra, barnen leker med varandra, vi gör lite uppgifter inför skolstarten och jag ser till att hålla dem mätta och nöjda (vilket inte alltid är så lätt som man tror…). Men det är väldigt uttröttande att ta hand om någon annans barn hela dagarna, och jag är helt slut varenda kväll, trots att jag får ordentligt med sömn. Jag tror att det till viss del även beror på att det nu inte finns något fast schema att följa, utan det är lite ”ta det som det kommer”. Jag vet att jag fungerar bättre om jag har fasta tider och ett schema att gå efter, även om det schemat är stressigt. När det inte finns mycket att göra stannar jag till slut upp helt och hållet och allt känns jättejobbigt, även de minsta småsakerna. Så jag ser fram emot skolstarten nästa onsdag, eftersom den kommer föra med sig ett betydligt fastare schema med skjuts till och från skolan för Ansley, hämta upp Olivia och Aidan vid bussen, göra läxor och skjutsa till aktiviteter. Det kommer bli mer efter min smak, vilket jag självklart uppskattar.
Dags att ta vid där jag slutade sist!
Söndag 3 Augusti
Dagen efter att vi vinkat av Anika på flygplatsen var det återigen dags att sätta sig i bilen och åka österut. Den här gången var det dags för New York City, The Big Apple, The City that Never Sleeps! Vi var ett helt tjejgäng som åkte: jag, Dawn, Olivia, Lisa, Mum-Mum, och Hailey (Lisa’s dotter). Eftersom Hairspray började kl 3pm och vi ville ha några timmar för turistande såg vi till att lämna Lisa’s hus runt kl 11, och vi var inne i NYC strax före lunch. När vi väl lyckats parkera bar det av mot Broadway och Times Square, där vi började vår turistdag. Vi vandrade lugnt runt i staden och gjorde lite vad vi kände för.
Och annars vandrade vi mest runt och kände in staden. Det var betydligt trevligare den här gången än när jag var där på turen, eftersom vi gjorde allt i vårt eget tempo, gick dit vi själva ville och stannade så länge vi kände för. Vi passade även på att shoppa lite bland alla gatusäljare, och jag gjorde några fynd i väsk-väg. Tydligen är jag bra på att pruta, vem skulle ha gissat det? Inte jag i alla fall, det kan jag lova. Vi vandrade runt på 5th Avenue ett bra tag, eftersom det var en stor marknad där den dagen. Som vanligt på en marknad var det mest skräp, men även där hittade jag något intressant: en jättemysig sjal för $5.
Efter några timmars kringvandrande var vi alla väldigt trötta och såg fram emot att få sätta oss ner på Neil Simon Theatre (särskilt Hailey som hade gnällt som en överkörd gnu hela dagen om att hon hade ont i fötterna, var trött, ville åka hem, och än det ena och än det andra). Vi träffade de andra au pairerna utanför teatern (det var ett frivilligt cluster event, och några tjejer från mitt cluster var där), och det bestämdes att jag skulle sitta med dem istället för med familjen, så att jag skulle få LITE möjlighet att prata med dem.
Showen var inte alls så bra som jag hade hoppats på, men ändå underhållande och väldigt söt. Den var lite av en besvikelse, för jag hade förväntat mig mer av Broadway och särskilt av en så populär show. Maryanne och Dawn höll med mig och sa att jag inte ska döma Broadway bara efter den här upplevelsen, så de gav mig tips på andra shower de sett som var betydligt bättre. Förhoppningsvis kommer jag kunna se någon av dem innan jag lämnar Amerikat.
Även om Hairspray var lite av en besvikelse så var det sammantaget en väldigt trevlig dag. Jag uppskattar New York betydligt mer nu än bara efter turen, och jag längtar efter att få åka dit igen, och särskilt efter att få visa vänner och familj staden när de kommer hit. När kommer ni? Jag vill veta!
Måndag 4 Augusti
Dagen efter New York-resan var det dags för ett litet äventyr till. Den här gången var det mer lokalt, nämligen New Jersey State Fair som hölls några kilometer härifrån. Detta innebar även att jag var tvungen att köra i USA för första gången, och jag hade barnen med mig i bilen. En något läskig upplevelse, särskilt eftersom jag inte visste exakt var stället låg, utan bara fick en snabb vägbeskrivning av Frank innan han åkte iväg på morgonen.
Det var tänkt att vi skulle vänta med att åka dit till helgen, och då åka hela familjen, men eftersom Frank jobbade där hela måndagen med sitt företag (marknaden hade en ”grön dag” och han hade ett informationstält på området) fick han några gratisbiljetter som bara gällde den dagen, så vi passade på att utnyttja dem.
Det var ett väldigt stort område, och det fanns allt möjligt där: knallar, karuseller, spel, djurutställningar, petting-zoo för barnen, och massor med djur till salu. Jag gick mest runt med Ansley (som synes på bilderna), eftersom Olivia var med några vänner, och när Aidan hade spenderat alla sina pengar på spel tyckte han att vi var tråkiga och ville hellre sitta med Frank och Sean i tältet.
På det stora hela hade vi en trevlig dag, även om barnen var lite griniga ibland när de inte hade tillräckligt med pengar för att göra allt de ville. Det var en fin dag, alla gjorde roliga saker och jag slapp vara kreativ varenda sekund, utan behövde egentligen bara hålla koll på dem (vilket inte var så svårt, eftersom det inte var så mycket folk där mitt på dagen, då alla jobbade).
Nu för tiden spenderar jag de flesta dagarna i huset, och försöker underhålla barnen här. Det är oftast inte alltför svårt: sätt Aidan framför X-Box eller datorn, sätt Olivia på sitt rum med en film, ett designobjekt eller skoluppgifter, och sätt Ansley i deras hot tub på verandan. Eller så leker man kurragömma med alla tre och några timmar försvinner snabbt.
Jag har äntligen börjat komma ut och träffa lite folk här omkring. Vi hade mitt första ”riktiga” cluster event förra helgen (17 Augusti) i Frog Falls Water Park i Picatinny, och jag träffade Chrissi från AuPairAcademy. Hon var också där med sitt cluster, så vi spenderade dagen tillsammans, samt med tre tjejer från mitt cluster, Kamilla från Danmark, Stephanie från Österrike och Nair från Brasilien. Det var kul att träffa lite folk, och vi har haft stadig kontakt sedan dess. Jag och Chrissi spenderade halva lördagen (23 Augusti) på Rockaway Mall, tillsammans med en av hennes vänner från Tyskland (som jag skamligt nog inte minns vad hon heter, jag vill säga Yvonne eller Suzy), och vi har planer på att ses nu till helgen igen. Jag har även blivit medbjuden både till Jersey Shore och till Baltimore av Steph och Kamilla, men dessvärre var jag tvungen att tacka nej till båda två på grund av pengabrist och att jag redan hade andra planer. Men det är kul att bli medbjuden, och jag ska göra mitt allra bästa för att verkligen kunna åka med dem nästa gång de har planer.
Förhoppningsvis kommer jag snart börja plugga lite på Sussex County Community College, vilket jag hoppas kommer leda till att jag lär känna tjejer som bor lite närmare. Chrissi, Kamilla och Steph bor alla ca 45-50 minuter härifrån, vilket är lite för långt för att bara åka över en kväll efter att jag jobbat klart och ta en fika. Det skulle vara kul att träffa någon som bor lite närmare, i Newton eller Sparta till exempel.
Jag har haft ytterligare några små äventyr med familjen också. Förra onsdagen åkte jag, Dawn och barnen ner till Jersey Shore över dagen. Det var underbart väder och jag lyckades till och med bli lite brun. Inte bränd, BRUN! Ni som känner mig vet att det i stort sett ALDRIG händer mig. Som rödhårig har man en förbannelse över sig, och det är att man ser ut som en kokt kräfta efter fem minuter i solen om man inte har solskyddsfaktor 500 på sig…
Imorgon ska vi åka till Frog Falls igen, Dawn, barnen, jag, Maryanne och Bill. Det är den sista onsdagen för sommaren (Dawn är ledig på onsdagar) och vi vill utnyttja den så att barnen får en trevlig avslutning på sitt sommarlov. Förhoppningsvis blir det fint väder hela dagen, och vi kan njuta av solens sista strålar.
Till helgen är det dags för lite fester i familjen. På söndag är det hos Jennifer, och på måndag (Labor Day) är det hos Lisa, så det är fullt upp med firande och grejer. Vi får se om jag följer med på båda eller om jag hittar på något med Chrissi istället.
Jag ska försöka uppdatera lite oftare än jag gjort hittills. Jag vet att ni är ett gäng där hemma som är intresserade av hur jag har det, och kanske någon häröver också, så jag ska se till att få något skrivet lite oftare från och med nu.
Jag försöker också sitta på MSN och/eller svara på mail så ofta jag kan, men det är som sagt inte ofta jag kommer åt datorn så det är inte alltid så lätt. Så om det dröjer ett tag innan jag skriver tillbaka till er så vet ni varför.
Jag hoppas att ni alla har det bra, var än ni är i världen!
~ Carin
If at first you don't succeed, try again. Then quit. There's no use being a damn fool about it.
W.C. Fields
11.23 am
Jag ber om ursäkt för att det dröjt så länge sedan jag uppdaterade min blogg senast. Det är inte lätt att komma åt datorn i det här huset, dessvärre. Det är pappans jobbdator, så när han är här hemma behöver han den, och när han inte är här sitter oftast barnen där och spelar massor med fåniga spel på addictinggames.com eller något åt det hållet… Så stackars Carin får hålla sig till sin laptop, som är mer eller mindre värdelös, med tanke på att det inte finns något trådlöst internet här. Men men, det får gå ändå.
Sist jag skrev hade vi precis lämnat av Anika på flygplatsen. Det har nu gått snart fyra veckor sedan dess, och jag har börjat komma in i rytmen här ganska bra. De flesta dagarna går riktigt bra, barnen leker med varandra, vi gör lite uppgifter inför skolstarten och jag ser till att hålla dem mätta och nöjda (vilket inte alltid är så lätt som man tror…). Men det är väldigt uttröttande att ta hand om någon annans barn hela dagarna, och jag är helt slut varenda kväll, trots att jag får ordentligt med sömn. Jag tror att det till viss del även beror på att det nu inte finns något fast schema att följa, utan det är lite ”ta det som det kommer”. Jag vet att jag fungerar bättre om jag har fasta tider och ett schema att gå efter, även om det schemat är stressigt. När det inte finns mycket att göra stannar jag till slut upp helt och hållet och allt känns jättejobbigt, även de minsta småsakerna. Så jag ser fram emot skolstarten nästa onsdag, eftersom den kommer föra med sig ett betydligt fastare schema med skjuts till och från skolan för Ansley, hämta upp Olivia och Aidan vid bussen, göra läxor och skjutsa till aktiviteter. Det kommer bli mer efter min smak, vilket jag självklart uppskattar.
Dags att ta vid där jag slutade sist!
Söndag 3 Augusti
Dagen efter att vi vinkat av Anika på flygplatsen var det återigen dags att sätta sig i bilen och åka österut. Den här gången var det dags för New York City, The Big Apple, The City that Never Sleeps! Vi var ett helt tjejgäng som åkte: jag, Dawn, Olivia, Lisa, Mum-Mum, och Hailey (Lisa’s dotter). Eftersom Hairspray började kl 3pm och vi ville ha några timmar för turistande såg vi till att lämna Lisa’s hus runt kl 11, och vi var inne i NYC strax före lunch. När vi väl lyckats parkera bar det av mot Broadway och Times Square, där vi började vår turistdag. Vi vandrade lugnt runt i staden och gjorde lite vad vi kände för.
Och annars vandrade vi mest runt och kände in staden. Det var betydligt trevligare den här gången än när jag var där på turen, eftersom vi gjorde allt i vårt eget tempo, gick dit vi själva ville och stannade så länge vi kände för. Vi passade även på att shoppa lite bland alla gatusäljare, och jag gjorde några fynd i väsk-väg. Tydligen är jag bra på att pruta, vem skulle ha gissat det? Inte jag i alla fall, det kan jag lova. Vi vandrade runt på 5th Avenue ett bra tag, eftersom det var en stor marknad där den dagen. Som vanligt på en marknad var det mest skräp, men även där hittade jag något intressant: en jättemysig sjal för $5.
Efter några timmars kringvandrande var vi alla väldigt trötta och såg fram emot att få sätta oss ner på Neil Simon Theatre (särskilt Hailey som hade gnällt som en överkörd gnu hela dagen om att hon hade ont i fötterna, var trött, ville åka hem, och än det ena och än det andra). Vi träffade de andra au pairerna utanför teatern (det var ett frivilligt cluster event, och några tjejer från mitt cluster var där), och det bestämdes att jag skulle sitta med dem istället för med familjen, så att jag skulle få LITE möjlighet att prata med dem.
Showen var inte alls så bra som jag hade hoppats på, men ändå underhållande och väldigt söt. Den var lite av en besvikelse, för jag hade förväntat mig mer av Broadway och särskilt av en så populär show. Maryanne och Dawn höll med mig och sa att jag inte ska döma Broadway bara efter den här upplevelsen, så de gav mig tips på andra shower de sett som var betydligt bättre. Förhoppningsvis kommer jag kunna se någon av dem innan jag lämnar Amerikat.
Även om Hairspray var lite av en besvikelse så var det sammantaget en väldigt trevlig dag. Jag uppskattar New York betydligt mer nu än bara efter turen, och jag längtar efter att få åka dit igen, och särskilt efter att få visa vänner och familj staden när de kommer hit. När kommer ni? Jag vill veta!
Måndag 4 Augusti
Dagen efter New York-resan var det dags för ett litet äventyr till. Den här gången var det mer lokalt, nämligen New Jersey State Fair som hölls några kilometer härifrån. Detta innebar även att jag var tvungen att köra i USA för första gången, och jag hade barnen med mig i bilen. En något läskig upplevelse, särskilt eftersom jag inte visste exakt var stället låg, utan bara fick en snabb vägbeskrivning av Frank innan han åkte iväg på morgonen.
Det var tänkt att vi skulle vänta med att åka dit till helgen, och då åka hela familjen, men eftersom Frank jobbade där hela måndagen med sitt företag (marknaden hade en ”grön dag” och han hade ett informationstält på området) fick han några gratisbiljetter som bara gällde den dagen, så vi passade på att utnyttja dem.
Det var ett väldigt stort område, och det fanns allt möjligt där: knallar, karuseller, spel, djurutställningar, petting-zoo för barnen, och massor med djur till salu. Jag gick mest runt med Ansley (som synes på bilderna), eftersom Olivia var med några vänner, och när Aidan hade spenderat alla sina pengar på spel tyckte han att vi var tråkiga och ville hellre sitta med Frank och Sean i tältet.
På det stora hela hade vi en trevlig dag, även om barnen var lite griniga ibland när de inte hade tillräckligt med pengar för att göra allt de ville. Det var en fin dag, alla gjorde roliga saker och jag slapp vara kreativ varenda sekund, utan behövde egentligen bara hålla koll på dem (vilket inte var så svårt, eftersom det inte var så mycket folk där mitt på dagen, då alla jobbade).
Nu för tiden spenderar jag de flesta dagarna i huset, och försöker underhålla barnen här. Det är oftast inte alltför svårt: sätt Aidan framför X-Box eller datorn, sätt Olivia på sitt rum med en film, ett designobjekt eller skoluppgifter, och sätt Ansley i deras hot tub på verandan. Eller så leker man kurragömma med alla tre och några timmar försvinner snabbt.
Jag har äntligen börjat komma ut och träffa lite folk här omkring. Vi hade mitt första ”riktiga” cluster event förra helgen (17 Augusti) i Frog Falls Water Park i Picatinny, och jag träffade Chrissi från AuPairAcademy. Hon var också där med sitt cluster, så vi spenderade dagen tillsammans, samt med tre tjejer från mitt cluster, Kamilla från Danmark, Stephanie från Österrike och Nair från Brasilien. Det var kul att träffa lite folk, och vi har haft stadig kontakt sedan dess. Jag och Chrissi spenderade halva lördagen (23 Augusti) på Rockaway Mall, tillsammans med en av hennes vänner från Tyskland (som jag skamligt nog inte minns vad hon heter, jag vill säga Yvonne eller Suzy), och vi har planer på att ses nu till helgen igen. Jag har även blivit medbjuden både till Jersey Shore och till Baltimore av Steph och Kamilla, men dessvärre var jag tvungen att tacka nej till båda två på grund av pengabrist och att jag redan hade andra planer. Men det är kul att bli medbjuden, och jag ska göra mitt allra bästa för att verkligen kunna åka med dem nästa gång de har planer.
Förhoppningsvis kommer jag snart börja plugga lite på Sussex County Community College, vilket jag hoppas kommer leda till att jag lär känna tjejer som bor lite närmare. Chrissi, Kamilla och Steph bor alla ca 45-50 minuter härifrån, vilket är lite för långt för att bara åka över en kväll efter att jag jobbat klart och ta en fika. Det skulle vara kul att träffa någon som bor lite närmare, i Newton eller Sparta till exempel.
Jag har haft ytterligare några små äventyr med familjen också. Förra onsdagen åkte jag, Dawn och barnen ner till Jersey Shore över dagen. Det var underbart väder och jag lyckades till och med bli lite brun. Inte bränd, BRUN! Ni som känner mig vet att det i stort sett ALDRIG händer mig. Som rödhårig har man en förbannelse över sig, och det är att man ser ut som en kokt kräfta efter fem minuter i solen om man inte har solskyddsfaktor 500 på sig…
Imorgon ska vi åka till Frog Falls igen, Dawn, barnen, jag, Maryanne och Bill. Det är den sista onsdagen för sommaren (Dawn är ledig på onsdagar) och vi vill utnyttja den så att barnen får en trevlig avslutning på sitt sommarlov. Förhoppningsvis blir det fint väder hela dagen, och vi kan njuta av solens sista strålar.
Till helgen är det dags för lite fester i familjen. På söndag är det hos Jennifer, och på måndag (Labor Day) är det hos Lisa, så det är fullt upp med firande och grejer. Vi får se om jag följer med på båda eller om jag hittar på något med Chrissi istället.
Jag ska försöka uppdatera lite oftare än jag gjort hittills. Jag vet att ni är ett gäng där hemma som är intresserade av hur jag har det, och kanske någon häröver också, så jag ska se till att få något skrivet lite oftare från och med nu.
Jag försöker också sitta på MSN och/eller svara på mail så ofta jag kan, men det är som sagt inte ofta jag kommer åt datorn så det är inte alltid så lätt. Så om det dröjer ett tag innan jag skriver tillbaka till er så vet ni varför.
Jag hoppas att ni alla har det bra, var än ni är i världen!
~ Carin
If at first you don't succeed, try again. Then quit. There's no use being a damn fool about it.
W.C. Fields
söndag, augusti 03, 2008
Uppdatering!
Augusta, 22.30, 2 Augusti
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!
Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…
Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.
Tisdag 15 Juli
Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.
Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P
Det finns många roliga människor i New York
Only in America my friends. Only in America.
Ground Zero
Jag framför Brooklyn Bridge
På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.
Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:
Vår grupp in action!
Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…
Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade
First Aid Classes
Det blir inte mer Amerikanskt än det här!
The German Girls!
Torsdag 18 Juli
Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.
Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.
Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!
Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.
Ansley som sjöjungfru
Olivia och Ansley
Aidan bygger sanddjur på stranden
Familjen
Ansley med min solhatt
Huset
Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!
De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.
Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.
Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.
Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.
Jag och Anika vid Olive Garden
Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.
Söt bild på D-gänget, minus Frank
Paketöppning
Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.
Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.
Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.
Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!
Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!
Jag har lovat er bilder, och i det här inlägget kommer de! Wiiehiiee!
Det har hänt så mycket under mina första veckor här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska FÖRSÖKA börja från början…
Måndag 14 Juli
Jag, mamma och Olle lämnade Ludvika runt 05.00 (efter ca fyra timmars sömn) för att åka mot Arlanda, via Västerås (för att hämta upp min söta lilla dator hos snällaste PatrikeN).
Strax före nio sa jag hej då till Lisa, när Olle tog henne tillbaka till bilen. Det var jättejobbigt, särskilt eftersom hon inte ville gå ifrån mig, och tittade tillbaka på mig hela tiden tills hon inte kunde se mig längre. Hon är min lilla älskling, och jag kunde ju inte förklara för henne vad som var på gång och att jag faktiskt kommer tillbaka till henne.
En liten stund efter det gick jag igenom säkerhetskontrollen och sa då också hej då till mamma och Olle. Jobbigt som det var så var det inte samma sak som med Lisa. De förstår ju varför jag är borta, och jag kan fortfarande hålla kontakten med dem under mitt år här på andra sidan Atlanten.
Det var väldigt jobbigt att lyfta från Arlanda, med kombinerad flygrädsla och separationsångest som slog in på samma gång. Bortsett med det så gick resten av flygresan förvånansvärt bra, och jag mådde bara illa vid start och landning, mer eller mindre.
Det var så häftigt att flyga in över Amerikansk mark. Vi kom in över Massachusetts och Connecticut, och det första man såg var skog, skog och skog. Överallt! När man flyger över Sverige ser man mestadels vatten, sjöar och älvar överallt, men i USA är det uppenbarligen skog som gäller.
Efter två timmars flyg till Frankfurt, byte, och sedan ca åtta timmars ytterligare flyg landade vi äntligen i Newark kl 15.31 lokal tid. Jag avskyr landningar, och blundade och koncentrerade mig på att andas under hela proceduren. När jag öppnade ögonen igen och tittade ut genom fönstret, vad tror ni är det första jag ser av New Jersey och Newark? En STOR gul-blå IKEA-skylt… Här har man flugit tvärs över Atlanten, och det första man ser är något som är så typiskt svenskt som IKEA, är det inte lite ironiskt? Det tyckte i alla fall en trött och väldigt lättad Carin, för jag skrattade väldigt gott åt det, i äkta psykfalls-stil… :P
Efter att ha stått i kö för tullen en bra stund var det så äntligen min tur att bli fotograferad och lämna mina fingeravtryck, som alla hemska utlänningar måste göra när de kommer in i landet. Som några av er kanske vet så har jag en tendens att ha problem med att gå igenom tullen. De väljer väldigt ofta mig som en bra person att rota igenom väskan på. Dessutom var jag orolig för att jag inte skulle ha fyllt i alla papper korrekt, så jag var en aning nervös över att gå igenom tullen i Newark, eftersom jag inbillar mig att Amerikanska tullen är hårdare än andra. Med allt det i bakhuvudet så kan ni nog förstå hur orolig jag blev när tullmannen sa att det var ett problem… Mina fingertoppar var för torra för att lämna fingeravtryck! Hur otippat är det som problem i tullen? Nog för att mina torra händer är irriterande och gör ont ibland, men jag trodde aldrig att de skulle leda till att jag har problem att komma in i ett land.
Så jag fick sitta och vänta i ett avskilt rum, tillsammans med andra syndare som hade fel i sina handlingar eller annat dumt. Ca 40 minuter tog det, och jag tror att jag grät varenda sekund. Innan jag lämnade Sverige var jag så orolig för att det skulle bli något problem, så att jag skulle missa min shuttle till hotellet, och där satt jag, mitt i ett sådant problem som skulle kunna innebära att jag skulle bli tvungen att ta en taxi istället. Det, kombinerat med extrem trötthet (klockan var nu ca 23.00 i Sverige, och jag hade varit vaken runt 18 timmar, efter några få timmars sömn natten innan), gjorde mig väldigt känslig, och till och med den hårda tullmannen därinne undrade om jag var okej, när jag till slut fick komma fram till luckan.
Efter att den mardrömmen var över sprang jag iväg för att hämta ut mina väskor (de sista på bandet, såklart) och skynda mig till ankomsthallen, för att försöka hitta de andra au pair-tjejerna. Efter mycket tårar, ångest och massor med svett sprang jag så äntligen på några andra tjejer som också skulle till hotellet. Faktum är att jag, som var orolig för att jag skulle ha missat alla shuttles, faktiskt fick stå och vänta runt en halvtimme på att de sista tjejerna skulle komma så att vi kunde åka. That’s irony for ya!
Väl framme vid hotellet blev vi tilldelade våra rum och fick några korta instruktioner om reglerna på Au Pair Academy. Vi var totalt 129 elever där (över 30 av dem från Tyskland, och nästan lika många från Brasilien), och bara två killar. Jag somnade runt 21.00 (03.00 i Sverige), efter att ha varit vaken över 20 timmar och flugit igenom 6 tidszoner.
Utsikt från mitt hotellrum. Vi kunde se en liten, liten skymt av NYC skyline, men inte mycket.Tisdag 15 Juli
Efter dagens lektioner åkte ca 100 blivande au pairer iväg till New York för en guidad tur. Vår första anhalt var Rockefeller Center.
Vår andra buss, efter att vi var tvungna att byta, då den första hade problem med ACn och högtalarna.
Jag vid Times Square. Det är STOOORT, och massor med turister :P
Det finns många roliga människor i New York
Only in America my friends. Only in America.
Ground Zero
Jag framför Brooklyn Bridge
På vägen hem gick vår buss sönder. FLERA GÅNGER! En resa som borde ha tagit ca en timme tog över två för oss. Vi blev till slut stående ca 2 km från hotellet, mitt i natten, och de var tvungna att skicka ut en shuttle från hotellet för att hämta oss där. Carin var inte glad, för jag var dödstrött redan vid 21, och vi kom inte till hotellet förrän strax före midnatt.
Orientation
Vi fick lära oss många olika saker under våra tre dagars orientation, mycket som jag redan kunde, mycket som var common sense, men en del som var nytt. Lite diverse bilder från våra dagar på Sheraton Meadowlands:
Vår grupp in action!
Vårt projekt på 7-10 åringar, som våra instructors älskade, så vi fick glatt ställa oss och presentera det för alla andra…
Jag och några av de gulliga tjejerna jag träffade
First Aid Classes
Det blir inte mer Amerikanskt än det här!
The German Girls!
Torsdag 18 Juli
Sista dagen på hotellet, nervositet inför att möta värdfamiljerna.
Efter tre dagars lektioner var det så äntligen dags att träffa familjerna! De flesta var tvungna att flyga en gång till för att komma till sin slutdestination, men runt 20 av oss skulle bo ganska nära och blev därför hämtade direkt vid hotellet.
Nervositeten var extrem varenda sekund och alla letade efter pennor, papper eller vad annat de kunde hitta att bita eller pilla på. Min nya familj kom och hämtade mig strax efter 4 PM. Alla barnen var med, och även Anika, deras förra au pair från Tyskland. Barnen hade gjort en jättefin välkomstskylt som de gav mig.
Vi satte oss i minibussen, The Scooby Doo Van, allihop och åkte hem mot Sussex County. Vi stannade och åt på vägen hem, på en VÄLDIGT Amerikansk restaurang, Chatterbox, och sedan åkte vi till huset. Det är väldigt stort (som allt är här), och har en väldigt stor trädgård med bland annat en fin damm.
Det var en lång dag, så jag gick och la mig tidigt, och sov GOTT!
Semester
Jag stannade inte i huset länge, för på lördag morgon åkte vi (alla utom pappan Frank, som var tvungen att stanna hemma och jobba, stackarn) iväg med bilen till Narragansett, Rhode Island. Där spenderade vi de närmaste tio dagarna i ett litet hus knappt fem minuter från Atlanten. De första dagarna hade vi sällskap av Dawn’s mamma och pappa, sedan av hennes ena syster, Jen, och hennes man och dotter. Efter att vi varit där i en vecka kom Lisa, min Area Director och Dawn’s syster, med sin man och tre barn. Som mest var vi elva personer i det lilla huset (tre små sovrum och ett vardagsrum/kök), varav sex barn. Ni förstår nog att det var väldigt trångt och en aning frustrerande från och till.
Ansley som sjöjungfru
Olivia och Ansley
Aidan bygger sanddjur på stranden
Familjen
Ansley med min solhatt
Huset
Utsikten från vår altan. Man ser Atlanten!
De flesta dagarna var väldigt sköna, och vi var nere vid havet i princip hela eftermiddagarna, men några av dem var riktigt hemska med åska och massor med regn. Dagarna efter sådana dagar kunde vi ofta in gå till vår vanliga strand, Scarborough Beach, som låg alldeles nedanför huset. De fick nämligen problem med bakterier och annat läskigt efter riktigt regniga dagar, och det var inte tillåtet att bada. Istället var vi tvungna att åka iväg till Roger Wheeler, några km bort. Den stranden var också bra (och inte lika läskig eftersom den hade vågbrytare så barnen kunde bada mer obehindrat), men det var lite jobbigt att den låg så långt bort, för då kunde jag och Anika inte gå tillbaka till huset när vi ville, utan vi var tvungna att vänta på att barnen skulle tröttna på att vara där.
Måndag 28 Juli
Vi lämnade Rhode Island runt 7 PM och kom hem till Jersey ungefär fem timmar senare. Alla var väldigt trötta efter en lång dag på stranden och sedan en lång bilresa, särskilt stackars Dawn som var vaken före alla andra och gjorde i ordning lunch och sedan körde hela vägen.
Första jobbveckan
Under veckan som gått har jag börjat jobba på riktigt. Det är inte alltid det är mycket att göra rent praktiskt (med matlagning, tvätt och sådant), men det är ändå slitsamt, eftersom barnen bråkar en hel del och jag då är den som måste lösa alla konflikter. Dessutom är det långa arbetsdagar ibland (om Ansley vaknar tidigt och vill gå ner till vardagsrummet väcker hon mig, och jag jobbar vanligtvis till 7-8), så jag är väldigt trött på kvällarna. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer energi när jag kommit in i rutinerna och blivit van vid allt häromkring.
Igår, Fredag 1 Augusti, hade vi en födelsedagsmiddag för mig och en avskedsmiddag för Anika på Olive Garden nere vid Rockaway Mall. Det var hela familjen D, Anika, barnens mormor och morfar, samt Dawn’s mormor (hon är från Norge, och hon växlade mellan att prata Norska och Engelska med mig hela kvällen). Det var en härlig kväll, med god mat och trevligt sällskap, även om det var tråkigt att det var Anika’s sista kväll med oss.
Jag och Anika vid Olive Garden
Släkten. Dawn’s mormor längst ner till höger.
Söt bild på D-gänget, minus Frank
Paketöppning
Familjen var supergullig och gav mig jättefina presenter. Jag fick ett par byxor och en tröja av Mum-Mum och Opu (mormor och morfar), två nallar av Olivia, och en morgonrock och en tröja av hela familjen. Men jag måste säga att den bästa presenten av alla (som även den var från alla Ds) var en biljett till Hairspray på Broadway imorgon! Jag blev så glad! Jag har drömt länge om att få se en musikal på Broadway, så jag ser verkligen fram emot det!
Det blir jag, Dawn, Olivia, Lisa och Marianne (Mum-Mum), så det blir lite av en tjejgrej. Vi ska försöka åka hemifrån runt 10, så att vi är inne i NYC före lunch och har tid att umgås och se stan lite innan Hairspray börjar kl 3. Det ska bli roligt att få se stan under lite lugnare former än under vår tour (”Ut ur bussen! Ta bilder! In i bussen!”), och att få äta lunch där.
Idag var det dags att säga hej då till Anika. Vi lämnade huset vid 1-tiden för att åka mot Newark Airport. Vi stannade vid Dairy Queen på vägen, för min första dos av dess onyttigheter och Anika’s sista för den här vistelsen i Amerikat. Chokladglass med chocolate chip cookie dough… MUMS!
Väl framme på flygplatsen var det problem med Anika’s väskor. De var för tunga allihop och hon hade dessutom en extra väska, så hon visste att hon skulle behöva betala övervikt, men hon visste inte hur mycket. Hon hade väldig tur, för kvinnan som tog hand om hennes väskor var snäll och lät henne komma undan med att bara betala för den extra väskan.
Efter att vi alla ätit lite middag var det till slut dags att säga hej då till Anika. Det var väldigt jobbigt, även för mig som bara känt henne knappt två veckor, och barnen var väldigt upprörda och ledsna alla tre, även om Aidan inte ville visa det.
Sista bilden på Anika och alla barnen, på Newark Airport.
Det har varit väldigt kul att ha henne här, och väldigt bra som en början på mitt år. Hon är supertrevlig, och vi satt uppe och pratade många nätter i Rhode Island, om allt och ingenting (men till stor del om våra idioter till ex-pojkvänner). Det har varit en väldig tröst och ett stort stöd att ha henne här, och jag måste erkänna att det är läskigt att nu vara helt ensam med familjen. Hon kommer bli saknad, även av stackars mig som inte riktigt lärt känna henne på riktigt, så det måste vara väldigt jobbigt för barnen som haft henne här i ett helt år.
Nu börjar mitt äventyr på riktigt, och det ska bli roligt att få komma igång ordentligt!
Jag ber om ursäkt för att det blev ett så långt inlägg, jag ville bara få med så mycket som möjligt. Jag är imponerad om ni lyckats ta er igenom hela. Jag hoppas att ni lämnar lite kommentarer också, det vore högt uppskattat!
Allt väl till er, mina vänner och andra som jag inte känner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
