söndag, januari 31, 2010
onsdag, januari 13, 2010
Det här...
... är humor på hög nivå :P
Men jag tycker nog att det uppmuntrar porrfilmsidealen lite för mycket.
Edit: Det allra roligaste med det här är för övrigt antalet kommentarer som skrivits om eländet. Folk har verkligen inget bättre för sig än att klaga på varandra :p
Men jag tycker nog att det uppmuntrar porrfilmsidealen lite för mycket.
Edit: Det allra roligaste med det här är för övrigt antalet kommentarer som skrivits om eländet. Folk har verkligen inget bättre för sig än att klaga på varandra :p
tisdag, januari 12, 2010
Just one of those days
Jag vaknade imorse efter en visserligen kort, men ostörd natts sömn. Första på länge. Därför tänkte jag att den här dagen garanterat också kommer bli den bästa på länge.
Jag borde förstått på en gång att jag hade fel.
Bland det första jag märker när jag kommer upp ur sängen är att Lisa har blivit dålig i magen och bajsat på mattan (jag skulle inte ha gett henne tonfisk, så jag får skylla mig själv). Matt-tvätt i badkaret är alltså dagens första syssla.
När detta är färdigt, mattan upphängd och badkaret rengjort, är det dags för mig själv att bli renofin. In i duschen bara!
Det är vid tvättningen av min vänstra fot som jag upptäcker att jag är ett missfoster. Under min vänstra stortå sticker det nämligen ut ett hårstrå. Ja, ni läste rätt, mina damer och herrar: ett hårstrå!
Jag äcklas av min nya status som freak under några sekunder, försöker låta bli att kräkas, och plockar sedan fram en pincett för att göra mig av med vidundret. Till min lycka upptäcker jag då att hårstråt bara låtsades växa från min stortå. I själva verket var det tydligen bara ett helt vanligt hårstrå från någon annan del av kroppen som fastnat i en liiiiiten liten självspricka under tån. Alltså: tacksam över att jag inte är missbildad, men missnöjd med mina torra fötter.
Skoldagen flöt på hyfsat. Kände mig inte helt efter i huvudet, utan lyckades nog klämma fram någorlunda vettiga svar i de publicistiska och pressetiska dilemman vi blev tilldelade.
Till affären, hem, ut med Lisa, och sedan in till stan. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en nyttig människa, så jag skulle i dag på mitt första möte med ViktVäktarna.
Jag kom i alla fall dit ordentligt, men blev chockad över hur väldigt många andra det var som också hittat dit. Över 30 personer stod fortfarande och köade för invägning och betalning när jag kom dit 10 minuter före mötets start. Det blev med andra ord en sjujävla väntetid innan jag ens kom in i möteslokalen. Väl där hölls ett halvt meningslöst möte om att "man måste ju göra av med mer energi än man äter, eller hur?" (jag är tjock, inte hjärndöd). Efter det är det dags för oss nya (99% av de som var på mötet) att väga in oss (de flesta hann inte innan mötet, utan fick göra det efter istället), få vår "budget" med propoints, information i allmänhet, samt möjlighet att köpa ett "startpaket" med nyttiga och viktiga saker i. Först kö till vägningen, och det var väl inte så farligt. Tog väl en halvtimme eller så. Och eftersom jag utnyttjade tiden till att plugga så kändes det inte fullständigt meningslöst, om än jobbigt.
Blev vägd (huvva!) och fick min "budget". Då var det dags för nästa kö, den för betalning av "startpaketet".
Kändes fortfarande ganska okej att köa, eftersom jag läste hela tiden. Men när jag efter 45 minuters köande (läs: trötthet i huvudet och fötterna) kommer fram till kassan och ska betala mitt paket och först DÅ får veta att jag inte kan betala med kort. Då. Då är det fan inte roligt längre.
Jag frågar snällt om det går bra om jag går iväg och hämtar ut pengar, men får veta att då kommer jag inte kunna komma in i huset igen, eftersom klockan blivit så mycket att porten är låst.
Det är bara att gå därifrån utan mitt fåniga jävla "startpaket", med andra ord. Så jag går ner till busshållplatsen, bara för att inse att jag missat bussen hem med knappt 1 minut. För att vara på den säkra sidan (ibland är ju jävlarna sena) så stannar jag kvar i fem minuter. Men ingen bussjävel kommer.
Då allt väntande och den punktliga bussen fått mig på dåligt humör och dessutom gjort mig hungrig tycker jag att jag kan unna mig en Subway-macka under min sista kväll "i frihet" (imorgon börjar räknandet, vägandet och mätandet). Så kl 19.23 traskar jag hoppfullt i riktning mot gallerian och Subway, som är öppet till 20.00 på vardagar, och börjar fundera på vad jag vill äta för mumsigt.
När jag kommer fram till dörren slås dock mina drömmar för kvällen i spillror, av en finnig liten jävla fjortis (han var i alla fall liiite yngre än jag) som har bestämt sig för att stänga butiken drygt en halvtimme i förväg just den här kvällen. Tack så jävla mycket för det!
Det är bara att gå till Navet och glatt invänta nästa buss, med andra ord. Vid det här laget är jag så sur att inte ens busschauffören som ser ut som Coach och alltid skämtar med mig och andra resenärer kan få mig på bra humör. Men jag ler för syns skull.
Efter några jobbiga minuter på en förvånansvärt full buss är jag hemma i Nacksta. Jag undviker på något magiskt sätt att halka nerför backen från busshållplatsen (en bruten svanskota hade varit en bra avslutning på dagen annars, kände jag), och går mot porten. En snäll granne som jag inte känner igen håller upp dörren åt mig och jag börjar känna hopp om mänskligheten igen. Jag går in i hissen, går av på min våning och går mot min dörr.
Som jag inser inte är min dörr. Där står ett helt okänt namn, och det sitter flera klistermärken på den. Dörren bredvid känner jag igen namnen på i alla fall, eftersom det är två studiekamrater som bor där. Men de bor i porten bredvid mig.
Jag har alltså, för andra gången sedan jag flyttade till Sundsvall, lyckats gå vilse i mitt eget hus. Så. Jävla. Duktigt.
Som lite icing on the poop-cake that is my day så känns kurslitteraturen som jag satt och läste medan jag köade oerhört onödig. Än har den inte sagt något som jag inte redan visste. Och eftersom jag har sjukt mycket att läsa och göra inför helgen (tenta och inlämning av övningsuppgift på lördag) så vill jag inte lägga ens en minut på onödig litteratur. Med andra ord: läraren ska ha stryk som sa att den här är viktig inför tentan!
God jävla natt
Edit: Det var visst så mycket jävulskap under dagen att jag faktiskt glömde en sak. På skolan lyckades jag med bedriften att tappa bort min bok "Spelregler för press, tv och radio". Eftersom böcker nästan är heliga (kurslitteratur ingår inte alltid i den beskrivningen, men den här är väldigt tunn och dessutom fruktansvärt bra att ha) så sörjde jag min förlust oerhört mycket.
Nu har jag i alla fall haft sådan tur att en tjej i bildjour08 har hittat den, så jag får tillbaka den någon gång under onsdagen.
Jag borde förstått på en gång att jag hade fel.
Bland det första jag märker när jag kommer upp ur sängen är att Lisa har blivit dålig i magen och bajsat på mattan (jag skulle inte ha gett henne tonfisk, så jag får skylla mig själv). Matt-tvätt i badkaret är alltså dagens första syssla.
När detta är färdigt, mattan upphängd och badkaret rengjort, är det dags för mig själv att bli renofin. In i duschen bara!
Det är vid tvättningen av min vänstra fot som jag upptäcker att jag är ett missfoster. Under min vänstra stortå sticker det nämligen ut ett hårstrå. Ja, ni läste rätt, mina damer och herrar: ett hårstrå!
Jag äcklas av min nya status som freak under några sekunder, försöker låta bli att kräkas, och plockar sedan fram en pincett för att göra mig av med vidundret. Till min lycka upptäcker jag då att hårstråt bara låtsades växa från min stortå. I själva verket var det tydligen bara ett helt vanligt hårstrå från någon annan del av kroppen som fastnat i en liiiiiten liten självspricka under tån. Alltså: tacksam över att jag inte är missbildad, men missnöjd med mina torra fötter.
Skoldagen flöt på hyfsat. Kände mig inte helt efter i huvudet, utan lyckades nog klämma fram någorlunda vettiga svar i de publicistiska och pressetiska dilemman vi blev tilldelade.
Till affären, hem, ut med Lisa, och sedan in till stan. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en nyttig människa, så jag skulle i dag på mitt första möte med ViktVäktarna.
Jag kom i alla fall dit ordentligt, men blev chockad över hur väldigt många andra det var som också hittat dit. Över 30 personer stod fortfarande och köade för invägning och betalning när jag kom dit 10 minuter före mötets start. Det blev med andra ord en sjujävla väntetid innan jag ens kom in i möteslokalen. Väl där hölls ett halvt meningslöst möte om att "man måste ju göra av med mer energi än man äter, eller hur?" (jag är tjock, inte hjärndöd). Efter det är det dags för oss nya (99% av de som var på mötet) att väga in oss (de flesta hann inte innan mötet, utan fick göra det efter istället), få vår "budget" med propoints, information i allmänhet, samt möjlighet att köpa ett "startpaket" med nyttiga och viktiga saker i. Först kö till vägningen, och det var väl inte så farligt. Tog väl en halvtimme eller så. Och eftersom jag utnyttjade tiden till att plugga så kändes det inte fullständigt meningslöst, om än jobbigt.
Blev vägd (huvva!) och fick min "budget". Då var det dags för nästa kö, den för betalning av "startpaketet".
Kändes fortfarande ganska okej att köa, eftersom jag läste hela tiden. Men när jag efter 45 minuters köande (läs: trötthet i huvudet och fötterna) kommer fram till kassan och ska betala mitt paket och först DÅ får veta att jag inte kan betala med kort. Då. Då är det fan inte roligt längre.
Jag frågar snällt om det går bra om jag går iväg och hämtar ut pengar, men får veta att då kommer jag inte kunna komma in i huset igen, eftersom klockan blivit så mycket att porten är låst.
Det är bara att gå därifrån utan mitt fåniga jävla "startpaket", med andra ord. Så jag går ner till busshållplatsen, bara för att inse att jag missat bussen hem med knappt 1 minut. För att vara på den säkra sidan (ibland är ju jävlarna sena) så stannar jag kvar i fem minuter. Men ingen bussjävel kommer.
Då allt väntande och den punktliga bussen fått mig på dåligt humör och dessutom gjort mig hungrig tycker jag att jag kan unna mig en Subway-macka under min sista kväll "i frihet" (imorgon börjar räknandet, vägandet och mätandet). Så kl 19.23 traskar jag hoppfullt i riktning mot gallerian och Subway, som är öppet till 20.00 på vardagar, och börjar fundera på vad jag vill äta för mumsigt.
När jag kommer fram till dörren slås dock mina drömmar för kvällen i spillror, av en finnig liten jävla fjortis (han var i alla fall liiite yngre än jag) som har bestämt sig för att stänga butiken drygt en halvtimme i förväg just den här kvällen. Tack så jävla mycket för det!
Det är bara att gå till Navet och glatt invänta nästa buss, med andra ord. Vid det här laget är jag så sur att inte ens busschauffören som ser ut som Coach och alltid skämtar med mig och andra resenärer kan få mig på bra humör. Men jag ler för syns skull.
Efter några jobbiga minuter på en förvånansvärt full buss är jag hemma i Nacksta. Jag undviker på något magiskt sätt att halka nerför backen från busshållplatsen (en bruten svanskota hade varit en bra avslutning på dagen annars, kände jag), och går mot porten. En snäll granne som jag inte känner igen håller upp dörren åt mig och jag börjar känna hopp om mänskligheten igen. Jag går in i hissen, går av på min våning och går mot min dörr.
Som jag inser inte är min dörr. Där står ett helt okänt namn, och det sitter flera klistermärken på den. Dörren bredvid känner jag igen namnen på i alla fall, eftersom det är två studiekamrater som bor där. Men de bor i porten bredvid mig.
Jag har alltså, för andra gången sedan jag flyttade till Sundsvall, lyckats gå vilse i mitt eget hus. Så. Jävla. Duktigt.
Som lite icing on the poop-cake that is my day så känns kurslitteraturen som jag satt och läste medan jag köade oerhört onödig. Än har den inte sagt något som jag inte redan visste. Och eftersom jag har sjukt mycket att läsa och göra inför helgen (tenta och inlämning av övningsuppgift på lördag) så vill jag inte lägga ens en minut på onödig litteratur. Med andra ord: läraren ska ha stryk som sa att den här är viktig inför tentan!
God jävla natt
Edit: Det var visst så mycket jävulskap under dagen att jag faktiskt glömde en sak. På skolan lyckades jag med bedriften att tappa bort min bok "Spelregler för press, tv och radio". Eftersom böcker nästan är heliga (kurslitteratur ingår inte alltid i den beskrivningen, men den här är väldigt tunn och dessutom fruktansvärt bra att ha) så sörjde jag min förlust oerhört mycket.
Nu har jag i alla fall haft sådan tur att en tjej i bildjour08 har hittat den, så jag får tillbaka den någon gång under onsdagen.
torsdag, januari 07, 2010
Carin tipsar: Budget-husdjur
Är du en stackars fattig student? Längtar du efter husdjur men tycker att en katt är för dyr och en hund för mycket jobb?
Här kommer lösningen för dig!
Köp hem lite clementiner och pistagenötter. Lägg clementinerna i kylskåpet och pistagenötterna i en otät burk i skafferiet. Åk sedan hem till föräldrar/släkt/vänner i tre veckor.
Voilá! När du kommer hem igen kommer du ha ruttna clementiner i kylen, flugägg i botten på nötburken och en hel farm av små och stora mysiga flugor i ditt kök.
Nu kan du fritt sysselsätta dig med dina nya små skyddslingar. Kom på roliga aktiviteter att göra tillsammans. Till exempel att jaga de små liven lite lekfullt med en blöt disktrasa. Det tycker de är väldigt roligt. De uttrycker oftast denna lycka genom att glatt explodera mot en vägg eller skåplucka.
Enjoy!
Här kommer lösningen för dig!
Köp hem lite clementiner och pistagenötter. Lägg clementinerna i kylskåpet och pistagenötterna i en otät burk i skafferiet. Åk sedan hem till föräldrar/släkt/vänner i tre veckor.
Voilá! När du kommer hem igen kommer du ha ruttna clementiner i kylen, flugägg i botten på nötburken och en hel farm av små och stora mysiga flugor i ditt kök.
Nu kan du fritt sysselsätta dig med dina nya små skyddslingar. Kom på roliga aktiviteter att göra tillsammans. Till exempel att jaga de små liven lite lekfullt med en blöt disktrasa. Det tycker de är väldigt roligt. De uttrycker oftast denna lycka genom att glatt explodera mot en vägg eller skåplucka.
Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
