Korrhelg

Har spenderat oförskämt mycket tid på skolan idag, med tanke på att det är lördag. Det har nämligen varit korrhelg för årets sista nummer av Kåridåren. Grafikerna har jobbat hårt med redigeringen, vi journalister har korrat, lämnat tillbaka för korrigering, redigerarna har gjort om, lämnat över, vi har korrläst. Och så har vi hållt på hela dagen.
Personligen tyckte jag att det var ytterst trevligt att för en gångs skull jobba tillsammans ordentligt. När vi skriver och fixar artiklarna arbetar vi ju mest ensamma hela tiden.
Under en kafferast diskuterade Anton, Oscar och jag lite hur vi vill att tidningen ska se ut till våren, när det är vi som har det huvudsakliga ansvaret. Vi kom fram till lite intressanta saker om hemsidan, vad som ska finnas i tidningen och annat sånt skoj. Jag tror att det kommer bli riktigt bra. Det enda som är ett orosmoment (som vanligt) är huruvida vi kommer lyckas med att få ihop annonser så det räcker för att ge ut tidningen som vi vill. Men förhoppningsvis kommer det lösa sig.

Det har varit väldigt skönt att vara sysselsatt hela dagen. Det har inte gett mig utrymme att tänka för mycket på sånt som jag inte orkar tänka för mycket på. Självklart har det funnits i bakhuvudet hela tiden, men det har inte tagit över mina tankar så som det förmodligen skulle gjort om jag bara suttit hemma i min ensamhet hela dagen.

Nu ska jag se till att få lite sömn. Det har jag gjort mig förtjänt av, tycker jag.

Jävla pappersbruk!

Det luktar bajs i Sundsvall just nu.
BAJS!
I hela stan!
Eller åtminstone hela Nacksta.
Kom ut från bussen och trodde jag skulle kräkas.
Det luktar nästan lika illa som det kan göra i mitt trapphus ibland. Och det säger inte lite.

Ser INTE fram emot nattpromenaden med Lisa...

Ett meningslöst inlägg

Sitter på skolan och väntar på att föreläsningen i 'Journalistikens villkor' ska börja. Är sjukt trött, lite förkyld, men rätt glad ändå.
Somnade runt 2-tiden i natt och tvingade mig själv att vakna kl 6 för att hinna iväg till radion för Klagokören. I eftermiddag bär det av hemåt till Ludvika för övning med Cantilenakören. Ska bli skönt att komma hem till mamma lite, äta vettig mat och socialisera med familjen. Får ta hand om stackars mamma lite också, eftersom hon har fruktansvärt ont av sin artros...
Anywho... Nu börjar övriga kurskamrater droppa in, så det är väl läge att vakna till lite mer ordentligt. På återseende!

Kvällens citat

Monica om varför hon är elak ibland:

"Men han får ju skylla sig själv att han existerar"

Grannar

Jag sitter för tillfället hemma med en förfärlig förkylning. Jag nyser, snorar och hostar så det står härliga till. Jag är trött i kroppen och mina bihålor känns som badbollar fyllda med cement.

Det hela blir inte bättre av att jag nu i över en timmes tid har tvingats lyssna på något konstigt skvalande från våningen över. Det låter seriöst som att min granne har stått och kissat konstant i ca 80 minuter. Det är precis det där skvalande, konstigt kluckande ljudet som bara en kissande karl kan åstadkomma. Och det är oerhört frustrerande!
En ny form av vattentortyr, må hända? Jag borde kanske kontakta någon trevlig underrättelsetjänst och tipsa dem. De kanske betalar per person som blir knäckt av metoden...

Grannar kan vara otrevliga även när man inte är sjuk och grinig. Det händer ganska ofta i mitt hus faktiskt.
För någon vecka sedan så misstänkte jag att Lisa hade kissat i hallen. Det stank nämligen surt och lite unket när jag kom ut dit. Jag kunde inte riktigt identifiera varifrån det kom, men tyckte att det kändes starkare vid dörren. Däremot hittade jag ingen blöt fläck alls. Jag öppnade ytterdörren och kände att det luktade mycket starkare ute i trapphuset än i min hall.
Förklaring: Det var inte kiss, det var någon av mina underbara grannar som lagade någon extremt märklig mat, som alltså luktade hundkiss.
Okej, jag kan väl ta den. När jag var nyinflyttad blev jag ju pålurad att testa surströmming (jag gör aldrig om det, jag mådde illa i flera dagar efteråt) och det luktade rätt ordentligt även i trapphuset, så det var väl bara någon som gav igen.
Något som är betydligt värre är däremot några av utbytesstudenterna i huset.
Det har hänt många gånger att jag kommit in i hissen efter någon av dem och önskat att jag inte hade något luktsinne. För den lukt som slår emot en är något av det värsta jag varit med om.
Svettlukt kan jag ta. Det är inte skoj kanske, men jag kan ta det. Det är ju ändå naturligt. Men det här är bortom svett och allmän stank. Det är direkt vidrigt.
Det är en blandning av svett, smuts, lortiga kläder och otvättade skrev. Det fyller upp hela luften, gör den alldeles sur och fruktansvärt svår att andas.
Jag önskar att det bara var hissen det luktade i. Men det är det inte. Det är så illa att om jag går ut ur min lägenhet kan jag känna om någon av dem har varit i trapphuset de närmaste minuterna, trots att ingen av dem bor på min våning. Stanken fyller verkligen upp precis hela trapphuset. I ett hus med sex våningar!
Det är inte riktigt mänskligt, det kan det inte vara.
Hur kan de inte själva känna att de luktar? Visst, det händer att jag är hemma och riktigt sjuk, så där sjuk så att man inte vill eller bryr sig om att tvätta sig ordentligt på några dagar. Men när jag blir så pass frisk att jag har ett fungerande luktsinne och tänker börja visa mig ute bland folk, då känner jag att jag luktar illa och jag tycker att det är jobbigt och äckligt, så jag tvättar mig (jag gnuggar och gnuggar och gnuggar till varje tillstymmelse av äckel är borta!).
Det som är ännu mer otroligt är att jag vid ett flertal tillfällen sett några av dem med vad jag bara kan anta är flickvänner. Har inte de HELLER ett fungerande luktsinne? Eller har de någon sorts stank-fetisch?
Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Jag vill bara kräkas på dem lite grann. Då skulle de kanske lukta bättre...

Tjejkväll

Ikväll bjöds det på filmkväll hemma hos Monica.
James Bond en masse och även lite The Dark Knight bidde det.
Monica hade bakat och bjöd på massor med godis och annat gott, så alla var glada.

När vi såg James Bond undvika döden för trettionde gången gav Sanna oss kvällens bästa citat:
De borde komma på ett bättre sätt att ta död på Bond. Ge honom en könssjukdom eller något!

Elsa, dagens hjälte!

Elsa är min idol idag.
Dels för att hon var gullig och hämtade ut min fribiljett till Kvartersteatern igår, så att jag bara behövde gå över till huset bredvid och hämta den hos henne. För det är hon supergullig. Men hon blev ännu mer supergullig och generös när hon gav mig böcker för flera hundra kronor. Helt gratis.
Hon ska ju flytta ner till Stockholm nästa vecka och ville inte släpa på onödiga böcker, så hon hade tänkt ge dem till Åttingsberg annars. Så nu har jag ett gäng böcker som jag absolut inte hade råd att köpa just nu, utan att ha behövt betala ett öre för dem. Det är underbart med givmilda personer som redan har läst de kurserna som jag kommer läsa de närmaste åren.

Så tack Elsa, för att du är min hjälte idag :)

Pimp my booty

Härom kvällen bestämde jag mig för att utsmycka min fantastiska rumpa/svank. Och här blir det inte fråga om något "tramp stamp". Istället fastnade jag för detta extraordinära blåmärke.
Visst känner ni er lite lockade att skaffa ett likadant?
Det är enkelt ordnat! Följ dessa fem steg så kommer din rumpa också vara utsmyckad med ett flammigt, lilasvart blåmärke inom kort!

1. Flytta till Norrland

2. Se till att du flyttar in i ett hus som har en stentrappa utanför porten.

3. Köp inga riktiga vinterskor. Halkskydd är för töntar.

4. Vänta tills det har snöat/regnat i några dagar och sedan blir minusgrader.

5. Gå ut på en nattlig promenad och skutta nerför trapporna när du går ut.

VIPS! Så har du en rumputsmyckning!

Nästa vecka ska jag lära er hur ni på ett snabbt och enkelt sätt kan pigga upp ert leende genom att slå ut några framtänder.


Ps. Som pricken över i, se till att en skitsnygg och charmig kille går förbi din port PRECIS när du ramlar. Det gör hela upplevelsen oerhört mycket mer härligt förnedrande, särskilt om han måste hjälpa dig upp från marken efteråt. D.S

Me is pissed

Jag är med i styrelsen i kören jag är med i. Ett kul uppdrag, tänkte jag. Visst kommer det innebära att jag måste lägga ner lite extra tid på kören, men det är det ju värt, eftersom man får tillbaka så mycket.
Så fan heller.
För det första är det inte "lite extra tid" som jag lagt på det. Det är styrelsemöte mer eller mindre varje vecka. Det är inte rimligt för en studentkör. Jag tycker verkligen inte det. Jag lägger dessutom ner åtskilliga timmar varje vecka på att kopiera noter, boka och boka om salar, skriva mail till alla hit och dit, försöka dra i folk för att ställa uppp i vår klagokör (som vi får betalt för och som dessutom får oss att synas mycket mer). Och vad får man för det?
Inte ett jävla skit. Man är en klagokärring.
I princip INGEN svarar på mina mail, men varenda gång jag pratar om problemen med hela kören på repetitionerna så är alla överens om att det är så väldigt viktigt att alla ställer upp. "Ja, det är ju jättebra det här, klart vi är med".
MEN SVARA PÅ MINA JÄVLA MAIL DÅ FÖR FAN! Visa att ni bryr er! Bara litegrann!
Om jag får något gensvar från resten av kören så kan jag engagera mig till 100 procent, det kan jag. Men när jag inte får minsta respons från 30 av sångarna, då orkar jag inte. Varför ska jag bry mig när de uppenbarligen inte bryr sig ett skit?

Nu ska jag åka iväg på ett till jävla möte och hoppas på att jag får något vettigt ur mig.

Piss out!

Hur man vet att TV-översättare är dumma i huvudet:

När de översätter "nanny" till "barnmorska".

Idioter.

Man lär ju inte bara vara dålig på engelska, utan även jävligt dålig på svenska för att lyckas med det.