Läraren Arvo

Ja, jag vet att jag inte skrivit på jättelänge. Har inte orkat. Har inte brytt mig.

Snabb uppdatering:
Snart är jag klar med första kursen i ryska.
Franskan går åt helvete.
Jag har fått ett jobb.
Jag har varit i Västerås.

Nog med uppdatering, vidare till det jag tänkte skriva om:

Ikväll, när jag läste en diskussion på ett forum kom jag att tänka på en av mina bästa lärare någonsin. Närmare bestämt på hur han hjälpte mig en gång i slutet av ettan på gymnasiet, genom ett experiment i klassen.

Jag har haft en del riktigt jobbiga perioder (kalla det depressioner om ni vill, jag vet inte vad man ska kalla fanskapet), och en av de jobbigaste var just i början på gymnasiet. Jag gick till kuratorer, skolsystrar, blev skickad till ungdomspsykologer, Valla (Ludvika-folk vet vad jag pratar om: dit går alla "svåra" tonåringar i kommunen och pratar med psykologer om "vad som är fel på dem"), men det tycktes inte hjälpa. Hur som helst så tog jag mig ur skiten till slut, så jag ska inte dra för mycket i det just nu.

Som sagt, den här läraren hjälpte mig väldigt mycket när det var som allra jobbigast, och han gjorde det genom ett psykologiskt experiment i klassen.

När jag och några andra i klassen var sjuka gav han instruktioner till de närvarande att vid nästa lektion skulle ett experiment utföras. Han förklarade för dem vad det dick ut på och vad deras roll i det hela skulle vara. Vi som inte var med under den lektionen fick under inga omständigheter veta något om det, och alla tog detta på allvar då den här läraren var oerhört omtyckt av (nästan) alla i klassen.

Så, nästa lektion inledde han med att rita upp ett horisontalt streck på tavlan. Sedan frågade han alla elever, en efter en, hur långt de trodde att strecket var. Jag var en av de som satt längst bak i klassrummet just då, och var således även en av de sista att bli tillfrågad, så jag fick höra vad alla andra trodde innan det var min tur att yttra mig.
Efter att ha försökt jämföra strecket med lärarens längd, var min tanke att det var runt 60 cm långt. Jag visste också att jag har (eller åtminstone hade :P) ett relativt bra ögonmått, så jag borde därför inte varit helt fel ute, även på det avståndet. Därför blev jag oerhört förvånad, och väldigt irriterad, när de andra svarade att strecket var 98 cm, 105 cm, 92 cm, osv osv. Irritationen övergick efter ett tag i en viss osäkerhet, och när det väl var min tur att svara hade jag lagt på 10 cm på min ursprungliga tanke och svarade att strecket nog var 70 cm långt.
Då förklarade läraren vad experimentet hade gått ut på.
Han hade ju såklart gett resten av klassen instruktioner att säga att strecket var 90-110 cm långt, fast det i själva verket bara var strax över 50. Och han hade utfört det här experimentet för min skull. Han visste att jag mådde väldigt dåligt, och han ville på något vis visa för mig att jag var starkare/modigare/mer självständig än jag själv trodde just då, och han kände på sig att jag skulle vara den enda i klassen som faktiskt "sa emot" de andra. Och faktum är att de andra som varit frånvarande när han gav instruktionerna faktiskt höll med resten av klassen om att strecket var 90-110 cm långt.

Det låter väldigt fånigt när jag skriver om det, känner jag, men just där och då betydde det jättemycket. Dels för att jag hade bevisat för mig själv att jag vågade tro på mig själv tillräckligt mycket för att inte vika mig för majoriteten (även om jag gav efter 10 cm), men allra mest för att han hade gjort så klart att han trodde på mig.

Nu var det väl inte bara tack vare ett experiment som jag började må bättre, men jag känner att det var ett viktigt steg på vägen. Ett tecken på hur viktigt det faktiskt var för mig är väl att jag fortfarande kommer ihåg händelsen så tydligt, trots att det är över fem år sedan det hände.